Vi lever i en era präglad av det vulgära, ytliga och banala. Det gäller både populärkultur, politik och mänskliga relationer. I vårt samhälle har människorna förlorat förmågan att tänka historiskt, vi är omgivna av snuttifiering och igenkännandehumor. Detta är den bittra sanningen, vi lever i en era präglad av kollektiv och individuell degeneration, på fler sätt än under Julius Evolas tid är vi ”män bland ruiner”.

Det finns flera användbara analyser av detta kulturella och själsliga ödeland, en del tidiga som Klages, Burckhardt och Nordau, andra mer samtida. En sådan samtida beskrivning erbjuder Fredric Jameson, författare av klassiska Postmodernism or The Cultural Logic of Late Capitalism. Jameson är marxist av den äldre skolan. Han utgår därför lika flitigt från Ernest Mandel, Latour och Adorno som från Heidegger, Hegel, Ballard och Gibson. Man kan säga att om samtida ”vänster”, politiskt korrekt och utan historiskt medvetande, är postmodern, representerar Jameson istället en högmodern marxism, med dennas starka och svaga sidor. Viktiga inslag i hans analys av det postmoderna härrör från höger, och den kan med smärre modifikationer användas av en genuin höger.

Det postmoderna tillståndet

Capitalism, and the modern age, is a period in which, with the extinction of the sacred and the ”spiritual,” the deep underlying materiality of all things has finally risen dripping and convulsive into the light of day…
– Jameson

Jameson beskriver det postmoderna som en tidsålder som har ”forgotten how to think historically”. Förmågan att tänka historiskt är borta, något som märks både i politik och kultur. Jameson kallar detta eviga nu-tillstånd en ”historical deafness”. Vi märker detta bland annat i den grundlösa optimismen och oviljan att tänka på framtiden som präglar samtiden, den ofta direkt infantila inställningen av att ”det löser sig”. Vi märker det också i en ”kultur” där kontinuiteten med tidigare generationer högst medvetet brutits.

Kopplat till detta finns det Jameson kallar en ”random cannibalization of all the styles of the past”, stilar och bilder plockas från sina ursprungliga sammanhang och blandas utan någon egentlig förståelse av vad de betydde (”feminister” i ”haremsbyxor”). Besläktat med denna kannibalisering av historien är idealet ”mångfald”, vilket är lika ytligt som all postmodernism. Det handlar om mat och kläder, inte om olika värdesystem. Yta snarare än djup, kebab snarare än kritik av ränteekonomin exempelvis.

Jameson tar också upp oförmågan att hantera verklighetens djupaspekt, den postmoderna människan är den verkliga ”endimensionella människan”. Yta, bilder, ersätter sammanhang, historia och djup. Förmågan att förstå verkligheten ersätts av reaktioner på bilder och enkla budskap. Den så frustrerande kultur som bygger på igenkännanden och referenser, ofta enkla kombinationer, (”oj på den här tröjan refererar Sheldon till Star Wars, hihi”) är en följd av detta. Pastischen ersätter parodin. Gradvis ersätts även ironin av det banala, ”it is what it is”, ”varför tar du allt så allvarligt?”. En tilltagande vulgarisering, en alltmer primitiv och/eller banal populärkultur, blir också följden av denna utveckling, ännu tydligare idag än när Jameson skrev Postmodernism.

Den postmoderna människan

…so also the ”postmodern” is to be seen as the production of postmodern people capable of functioning in a very peculiar socioeconomic world indeed
– Jameson

Det postmoderna tillståndet producerar en ny människotyp. Oförmögen till djup, koncentration och historiskt tänkande, rentav med en ytligare förmåga till känsloliv än tidigare generationer. Här kan Jameson jämföras med Byung-Chul Hans och Stieglers beskrivningar av vad det senmoderna samhället gör med vår förmåga till koncentration och djupmedvetande. Jameson jämför istället med schizofreni och skriver:

The ideal schizophrenic, indeed, is easy enough to please provided only an eternal present is thrust before the eyes, which gaze with equal fascination on an old shoe or the tenaciously growing organic mystery of the human toenail.

Det mänskliga subjektet är inte längre alienerat, utan fragmentariserat. Systemet har koloniserat både barndomen och det undermedvetna/fantasin, genom skola, media och underhållningsindustri. Den postmoderna människan kan inte längre ens förstå begreppet dekadens, eftersom de tidigare normerna nu bara framstår som ett ”livsstilsval” bland flera.

– Ivan Illich

Fenomenet politisk korrekthet kan utan större problem kopplas till Jamesons beskrivning av den postmoderna människan, men problemet är betydligt mer djupgående och omfattande än så. Det handlar om en torftigare mänsklighet jämfört med tidigare generationer, om systemets invasion av kulturen och det undermedvetna. Viktiga dimensioner av mänskligt liv, som det sakrala, det historiska och leken, har inordnats eller försvunnit. Enstaka episoder av historien har exempelvis infogats i det ständigt pågående ”nu” (är exempelvis Hitler egentligen död eller är han allestädes närvarande, närmast immanent?).

Det postmoderna tillståndet och den sena kapitalismen

…there has never been a moment in the history of capitalism when this last enjoyed greater elbowroom and space for maneuver: all the threatening forces it generated against itself in the past — labor movements and insurgencies, mass socialist parties, even socialist states themselves — seem today in full disarray when not in one way or another effectively neutralized; for the moment, global capital seems able to follow its own nature and inclinations, without the traditional precautions.
– Jameson

Marxisten Jameson kopplar postmoderniteten till kapitalismens förändringar. Kulturen har förvandlats till en ständigt växande mängd av varor, har ”förvaruligats”. Detta har konsekvenser. Jameson tar bland annat upp den ständiga tendensen till transgression, där både konst och kultur hela tiden ska bryta nya normer. Idag framstår detta mest som tröttsamt, men det bidrar till samhällets vulgarisering och riktas idag i synnerhet mot barn.

Kopplingen mellan kapitalism och kultur gör att Jameson menar att vi inte kan ”återvända” till en tidigare modernitet. Man kan antingen moralisera över sakernas tillstånd och fantisera om lite mindre vulgaritet, eller föreställa sig ett annat system. Ett sådant behöver, i förbigående sagt, inte vara kommunismen.

En intressant aspekt hos Jameson är att han menar att postmodernismen är det som händer när de förmoderna inslagen i samhället helt svepts bort. Dessa inslag var bland annat äldre sociala skikt som bönder och aristokrati och äldre värdesystem, deras samexistens med moderniteten möjliggjorde högmoderniteten. Men idag har de utraderats, som följd bland annat av de två världskrigen och 1968. Jameson skriver:

Postmodernism is what you have when the modernization process is complete and nature is gone for good. It is a more fully human world than the older one, but one in which ”culture” has become a veritable ”second nature.”

Här påminner han i förbigående sagt om Evolas tankar om ”över-socialiseringen”. Vi lever idag inte längre nära naturen, utan omgivna av en artificiell, människoskapad ”natur” och ett ständigt växande antal människor. Att detta leder till anpassning och ängslig konformism, exempelvis politisk korrekthet, är föga förvånande.

Postmodernism och politisk korrekthet

Ethnicity in the postmodern, in other words – neo-ethnicity – is something of a yuppie phenomenon, and thereby without too many mediations a matter of fashion and the market.
– Jameson

Jameson skrev sin analys under 1980-talet, men den innehåller flera förutsägelser om den politiska korrekthet som vi idag lever under. Samtidigt är han, likt andra äldre marxister som Castoriadis och Debord, bitvis tämligen politiskt inkorrekt och antyder på så vis att fenomenet politisk korrekthet var en dödlig gökunge för den historiska vänstern. De mest avancerade inslagen i den nya vänstern under 1970-talet pekar i riktning mot den nya högern, men potentialen kom bara undantagsvis att realiseras.

Jameson talar exempelvis både om ”gulagindustrin” och ”förintelseindustrin”, och deras ideologiska användning. Han har också en del profetiskt att säga om etnomasochisten som fenomen och som ”groupie”:

The mirage held out by the neoethnic groups – it was stronger in the sixties than it is today – is still the cultural envy of the achieved collective: the ”groupie,” something of a caricature of the class traitor, is one who casts his or her lot with a collective that is fantasized as being more strongly cohesive and archaic than your own.

Han är också medveten om dessa groupies klasstillhörighet, de tenderar att tillhöra de högre skikten. Arbetarna håller ihop av ekonomisk nödvändighet, överklassens medlemmar har däremot råd att experimentera med sin identitet och en tid låtsas vara något annat. Ibland har det konsekvenser, som en del radikaler som umgicks nära de svarta pantrarna fick erfara, men för det mesta inte.

Intressant är också Jamesons analys av hur klass och produktionsförhållanden ersatts av grupper när postmoderna människor försöker förstå sin verklighet. Jameson menar att detta försvårar en förståelse. Ett samtida exempel är hur gruppen ”vita män” görs ansvariga för allt ont snarare än strukturen kapitalism, eller hur allt från ”islamofobi” till ”antisemitism” ses som centrala politiska begrepp.

Högintressant, och föga politiskt korrekt, är också Jamesons analys av kopplingen mellan invandring och materialism. Han talar om invandrare som ”confusing consumerism with consumption and getting the discount store mixed up with democracy. Driven out of the Third World by our own counterinsurgencies, and lured out of the Second by our media propaganda, the would-be immigrants (whether spiritual or material), not understanding how little they are wanted here, pursue a delirious vision of transubstantiation in which it is the world of the products that is desired, like a landscape…”

Den som någon gång sett en märkesklädd ”ensamkommande” med en ipad anar att Jameson var något på spåren här. Invandringen drivs i hög grad av materialism, och den driver också på processen av ökad materialism. Samtidigt bidrar den till förlusten av djupdimensionen. Inte ens en välintegrerad invandrare tenderar att förstå den svenska kulturens djupdimensioner, oavsett om han eller hon i övrigt ”sköter sig”. Detta gäller å andra sidan även ett stort antal svenskar, något som fick Debord att på sin tid se med skepsis på möjligheterna till ”integration”. Integration in i vad?

Sammantaget finner vi i varje fall att Jamesons beskrivning av det postmoderna är värdefull och användbar. Vi lever i en ytligare och dummare era, genomsyrad av konsumtion och materialism. Våra samtida, och vi själva, har många gånger gått ner sig djupt i detta träsk, och kan liknas vid lotusätarna i Odysséen. Detta betyder att en djupare kulturkamp är nödvändig, och att både Bildung och det sociala, i form av bland annat Männerbund, i vår tid får en direkt revolutionär innebörd. I en era då den historiska vänstern i hög grad övergett kritiken av konsumtionssamhälle och materialism kan denna kritik återigen tas upp av den genuina högern och den historiska vänsterns mest avancerade skikt. Jameson läses med fördel ihop med Debord, Stiegler, Klages och Evola.