Den senaste tiden har Miljöpartiet figurerat flitigt i media. Tidigare har partiet omhuldats av många journalister, vilket påverkat rapporteringen och de frågor som ställts till miljöpartister. Fridolin har av många beskrivits som ett politiskt underbarn, vilket antyder något om journalistkollektivets syn på honom. Denna skyddade position har dåligt förberett partiet inför Kaplan- och Yasri Khangate, vilket också märkts i språkrörens oskickliga krishantering.
Entrism
På många sätt handlar det här inte längre ens om ett miljöparti, utan om ett immigrationsparti. Den urbana medelklassens vilja att signalera sin egen godhet genom stöd för öppna gränser och självutplånande migrationspolitik prioriteras högre än en grön politik. Detta har också gjort Miljöpartiet sällsynt öppet för entrism. Sådan entrism är inget nytt i de gröna partiernas historia, redan efter deras grundande attraherade de tidigare studentradikaler. Dessa radikaler sökte sig till socialdemokratiska eller gröna partier snarare än de ideologiskt striktare och mot infiltrationsförsök bättre rustade kommunistpartierna. Med sig tog de allt från pedofil-vänliga till anti-nationella ståndpunkter, även om de förra senare glömdes bort.
Idag är det istället islamister som anslutit sig till Miljöpartiet (den hugade läser en sammanställning på Nya Tider). Det finns en viss logik här, om man ser på frågor som anti-materialism, Tredje världism, anti-sionism och välfärdspolitik överlappar delvis AKP-islamisters och miljöpartisters program varandra. Den dominerande antirasismen har också gjort att många i partiet dragit sig för att kritisera islamisters framflyttade positioner, samtidigt som mediakastens positiva syn på Miljöpartiet gett en Kaplan en betydande immunitet mot kritisk rapportering. En immunitet som nu alltså upphört (vilket i sig är intressant och inte bara kan förklaras som en allmänmänsklig psykologisk benägenhet att förr eller senare vilja slita ner idoler på marken).
Värt att notera är att relationen mellan islamism och gröna partier inte bara i Sverige är problematisk. En liknande debatt förs i Tyskland, där ”ur-gröna” som Kurt Edler och Eva Quistorp kritiserar partiets ovilja att rikta samma religionskritik mot islam/-ism som tidigare mot patriarkal kristendom. En vid det här laget väldigt tröttsam ”antirasism” har i praktiken betytt dubbla måttstockar.
Fel fokus
Samtidigt slås man snabbt av det kontraproduktiva fokus rapporteringen haft, ett fokus som passar väl in i den svenska ”anti-fascistiska” diskursen. Problemet med Kaplan är därmed tydligen inte hans kontakter med inhemska och utländska islamister, utan att han ätit middag på tillställningar där turknationalister också närvarat och därefter inte visat tillräcklig ånger. Dödsstöten för Kaplan tycks ha varit att han jämfört behandlingen av palestinierna med den av de tyska judarna under 1930-talet. Budskapet här är att nationalism/fascism och antisionism är oförlåtliga synder, medan islamism och lojalitet till främmande makter som Turkiet inte är det. Tvärtemot vad många hoppas skulle detta därför kunna förstärka den dominerande ”antifascismen” och därtill hörande etablissemang, även om Miljöpartiet delvis förlorar sina positioner inom det senare.
Detsamma gäller Yasri Khan, som inte skakar hand med kvinnor. Reaktionerna på detta har inledningsvis varit så stereotypa att det riskerar att bli kontraproduktivt. Det har framställts som att Khan vägrar sådana hälsningar för att han föraktar kvinnor, men nu framkommer det gradvis att det kan handla om en längre gången prydhet som undviker fysisk kontakt mellan män och kvinnor som inte är familj eller gifta. Man kan ha åsikter om sådan prydhet och se den som ”osvensk”, men i så fall borde detta gälla en hel mängd företeelser. Man kan knappast vara för ”mångkultur” och samtidigt ha svårt att hantera att olika kulturer är pryda på olika vis. Problemet med Khan är dock ett annat.
Att fokusera på handskakandet, i enlighet med ”sexism”-diskursen, förtar fokus från viktigare saker. Mohamed Omar har skrivit om hur Khan vägrar kommentera avrättningar av ateistiska bloggare i Saudiarabien och hur han stödjer Erdogan. Detta är betydligt allvarligare än eventuell ”sexism” eller ”fascism”, det handlar kort och gott om lojalitet med främmande, för Europa hotfulla, makter. På Marx tid talades det om Europas ”dubbelslaveri” under den angloryska axeln, idag har den ersatts av en amerikansk-islamistisk. Detta gör att Kaplans och Khans inställning till Erdogan och islamismen inte granskas av etablerad media på tillnärmelsevis samma sätt som en positiv syn på ”Putins Ryssland” skulle göra. Värt att notera är förövrigt att Putin inte har en fientlig demografisk agenda riktad mot Europa, ”Putins Ryssland” russifierar inte våra länder genom massinvandring.
Vad vi alltså finner är att Kaplangate skadat Miljöpartiet, vilket får ses som positivt. Partiet har spelat en central roll i migrationsvansinnet och fyller här dessutom en symboliskt viktig funktion. Att infiltration av islamister straffar sig kan också ha en pedagogisk funktion. Samtidigt har fokus delvis hamnat på fel saker, vilket gör att Kaplangates potential inte fullt ut förverkligats och att ”det svenska” ännu en aning kommit att förknippas med ”sexism”- och ”antifascism”-diskurserna. Snarare än ”sexism” och ”fascism” bör därför ”femtekolonn”, ”islamism” och ”lojalitet” vara de begrepp som står i fokus. För ovanlighetens skull ser vi dock flera tecken på att Kaplangate även tar upp dessa aspekter, vilket får ses som ett positivt trendbrott.
Vidare läsning
Jan Milld – Kaplan ”på köpet”
Ledarsidorna – Något mycket obehagligt
Lämna ett svar till S. Avbryt svar