I den offentliga monologen stöter man gång på gång på fenomen som ”nazister”, ”fascister”, ”högerextremister”, ”neofascister” med mera. Dessa otäcka typer tycks vara överallt. Samtidigt är det uppenbart för den idéhistoriskt intresserade att det rör sig om försvinnande små grupper om man med dessa begrepp avser något mer konkret. Det finns exempelvis nationalsocialister i dagens Sverige, men det är ingen stor grupp. Begreppen används kort sagt slarvigt och/eller dumt. De används som tillmälen, för att döda debatter.
Samtidigt får man gradvis en bild av vilka associationer dessa begrepp väcker hos de människor som använder dem. Vi ska försöka identifiera dessa associationer, och på så vis få en inblick i politisk korrekthet som mytologi, demonologi och regelverk.
Fascism som thumos
Den senaste tiden har vreden i den offentliga monologen varit stor mot fenomenet medborgargarden, i synnerhet män som vill skydda kvinnor eller bestraffa sådana män som behandlat kvinnor illa. Vi har fått veta att dessa män inte alls vill skydda kvinnor, snarare är de, för att använda ett retarderat uttryck, ”män som hatar kvinnor” eller män som vill ”ha ensamrätt på att tafsa”. Vreden mot dessa män har i många fall varit mer äkta, och getts större utrymme, än vreden mot de tafsare och våldtäktsmän de är en reaktion mot. Dessa män beskrivs gärna på ett sätt som avslöjar associationer till fenomenet ”fascister”. Även när det inte sägs rakt ut är dessa män ”fascister”.
Vi får genom detta faktum en inblick i vad som egentligen avses med ”fascister”, vad som väcker de starka känslorna av vrede, avsky och skräck. En ”fascist” är kort och gott en person som kombinerar vit hudfärg, manligt kön och thumos (för den som är ny här är thumos i princip en synonym till cojones). Svensken i gemen är sedan decennier konditionerad och dresserad att likt en pavlovsk hund rygga tillbaka så snart en svensk man också agerar manligt. Ansatser till att kontrollera gatorna är ett sådant agerande, som väcker irrationell skräck hos många mer väldompterade svenskar. Detta i synnerhet om ansatsen äger rum i grupp, vilket den av tämligen naturliga skäl gärna gör.
Vi förstår med denna insikt som nyckel exempelvis angreppen på Folkets demonstration, där det tydligen fanns ”nazister”. Vi förstår då också varför många av de borgerliga tyckare som till och från uppskattas av invandrings- och systemkritiker så häftigt angripit just medborgargardena. Detta är den gräns de inte kan passera, den punkt de konditionerats att rygga tillbaka för. Systemkritik ska vara bekymrad, verbal och präglad av krav på skydd från politiker och stat, den får inte präglas av thumos eller kollektivt handlande i någon form. Här blir det tydligt varför dessa borgerliga tyckare endast kan spela en konstruktiv roll till en viss punkt.
Det behöver kanske inte ens nämnas att denna konditionering lyser med sin frånvaro när det gäller kombinationen invandrarmän och thumos, där är konditioneringen istället den omvända. Det handlar då aldrig om ”fascister”, oavsett agerande och åsikter. Deras manlighet är alltid att betrakta som föredömlig och spännande, medan svensken antingen är en tråkig sillmjölke eller en fascist.
Fascism som tabu
”Fascismen” är också i den svenska offentligheten ett tabu, avsett att göra debatten tandlös. Det finns som bekant en diskurs, med tydliga regler för vad som ska sägas och vad som inte ska sägas. Det ska exempelvis sägas att Sverige är en demokrati, det ska inte sägas att Sverige är svenskarnas land eller att både gener och miljö har betydelse. Det ska inte sägas att Sverige är en demokrati som fungerar väldigt dåligt om målet är folkets väl eller folkmakt, det ska inte heller sägas att det här är en ganska oundviklig utveckling för partibaserade parlamentarismer som funnits ett tag. Samtidigt är dessa påståenden ganska självklara för många tänkande människor, om man inte hela tiden uppmuntras att skjuta tankarna åt sidan.
Kopplat till detta finns ett mycket begränsat idéhistoriskt fält, vilket dessutom tycks krympa över tid. Antalet godkända intellektuella företrädare och perspektiv är litet, går man utanför detta fält är man per definition ”fascist” eller ”neofascist”. Kring mycket kan man inte ens resonera, man ska ha sin åsikt klar redan från början. De flesta inser exempelvis att den historiska fascismen var ett komplext fenomen, och att det kan finnas vettiga analyser både hos en Pareto och en Spengler, men de flesta inser också att detta är omöjligt att säga högt. Tänkande människor kan finna detta sakernas tillstånd frustrerande. Samtidigt fungerar det som en tvångströja på debatten, i synnerhet i kombination med ovan nämnda reaktioner på manligt, svenskt thumos.
För att göra en lång historia kort används begrepp som ”fascism” alltså för att förknippa de två egenskaper som behövs för att vända en mycket negativ utveckling med en demoniserad historisk företeelse. Dessa två egenskaper är normal manlighet för svenskar och intellektuell ärlighet som ibland passerar gränserna för den liberala diskursen. Om detta verkligen är ”fascism” så torde det finnas många som kan dra slutsatsen att det är just ”fascism” svenskarna behöver. Men som synes bygger hela resonemanget på en uppsättning märkligheter, manlighet och ärlighet är fenomen som förekommit under hela historien och inte kan kopplas till någon specifik -ism.
Lämna ett svar till Berone Avbryt svar