Anklagelser om psykisk ohälsa riktas inte sällan mot politiska motståndare, det mest kända exemplet torde vara Adornos authoritarian personality. För det mesta framstår sådana anklagelser som ohederlig debatteknik, i likhet med guilt by association och reductio ad Hitlerum. Men det kan också finnas sammanhang där psykologin kan berika vår förståelse av politiken. Ett exempel på detta är det nya forskningsområde den polske psykologen Andrzej Lobaczewski och hans kollegor började utforska, ett område de kallade politisk ponerologi. Som namnet antyder handlar det om studier av politisk ondska. Man behöver inte till fullo instämma i Lobaczewskis analys för att ha utbyte av den.

Psykologiska minoriteter

Lobaczewski och hans kollegor levde i det stalinistiska Polen, och studerade i hemlighet systemet och dess företrädare. Vad de fann var att i ett samhälle finns det flera olika psykologiska kategorier. De allra flesta är normala människor som för det mesta vill varandra väl. Detta tycks stämma väl överens med den liberala tron på människan som av naturen god. Men där finns också mindre grupper som detta inte stämmer in på. Varje samhälle innehåller en viss andel individer, en relativt liten men mycket aktiv minoritet, som inte kan ses som normal, skriver Lobaczewski. Orsakerna till detta varierar, både arv och miljö spelar in.

Här finns bland annat Charakteropater, med skador i karaktären, Lobaczewski menar att kejsar Wilhelm II var en sådan, liksom även Stalin. Det finns också paranoida charakteropater, här placerar han Lenin. Lobaczewski beskriver också den schizoida psykopaten, han betraktar Karl Marx som en sådan. Mest intressant i ponerologiska sammanhang är emellertid den lilla gruppen rena psykopater. Lobaczewski definierar dessa med utgångspunkt i en ”färgblindhet” vad gäller mänskliga känslor och socio-moraliska värden. Denna blindhet lär de sig redan under uppväxten dölja bakom det Lobaczewski kallar en mask.

Enligt Lobaczewski finns det i varje samhälle en minoritet av charakteropater, schizoider med flera. I synnerhet för psykopaten framstår samhället som obegripligt, han eller hon dras därför lätt till enkla utopier och sociala ideologier. Den bristande kännedomen om vanliga människor gör att man inte inser att dessa kommer omöjliggöra sociala experiment och utopier genom att sätta sig på tvären.

Primär och sekundär ponerogenisk process

En patokrati paralyserar gravis allt.
– Lobaczewski

Lobaczewski studerar hur organisationer genomgår det han kallar en ponerogenisk process, hur de blir verktyg för ondska. En del organisationer är onda eller abnorma redan från början, han talar då om en primär process. Men det vanliga är att en mer normal grupp gradvis tas över av avvikare. Här har grunden ofta inledningsvis lagts av schizoida teoretiker. Lobaczewski menar att det finns värdefulla humanistiska inslag både i socialismen och marxismen, men att Marx schizoida karaktär också gjorde att ideologin led av ”en brist på förståelse av den mänskliga naturen”. Detta underlättade en degeneration där slutresultatet var väsenskilt från det Marx tänkt sig.

Schizoida teoretiker och författare spelar en roll under ponerogenesen, så även demagoger. Lobaczewski menar att sådana ”i allmänhet är bärare av olika patologiska faktorer, ofta charakteropatier och ärvda anomalier”. De lider ofta av en patologisk egocentrism, som gör att de antingen måste övertyga andra människor om det riktiga i deras världsbild, eller känna sig socialt utstötta.

Gradvis kommer inflytandet från schizoider och vältaliga charakteropater att öka i organisationen. En effekt är att medlemmarna förlorar förmågan att känna igen en farlig avvikare. Lobaczewski skriver:

Ett fenomen som är gemensamt för alla ponerogena grupper och förbindelser, är förlusten av medlemmarnas förmåga att känna igen patologiska individer som sådana. Istället ser de dessa som fascinerande, heroiska eller melodramatiska.

Om man följt 1900-talets kultur, med intresset för allt från Trocchi till Foucault, är detta tämligen oroväckande. Hela vår kultur har genomgått en ponerogen process, där vi förlorat förmågan att identifiera patologiska individer och istället kommit att se dem som fascinerande. På så vis är Lobaczewskis perspektiv användbart som inslag i en kultur- och civilisationskritik. Samtidigt som det bitvis kan framstå som väl borgerligt.

Patokratin

I en patokrati måste samtliga ledande positioner (inklusive borgmästare, avdelningsledare, polischefer och personal i polisens specialenheter, liksom aktivisterna i det patokratiska partiet) innehas av personer som uppvisar psykologiska avvikelser, som regel ärftliga.
– Lobaczewski

En organisation dominerad av psykopater och charakteropater kan ibland komma att ta över makten i ett helt samhälle. Lobaczewski talar då om patokrati. De patokratier han tar upp mest är de två han själv upplevt, hitlerismen och stalinismen, men principen är mer generell. Det är möjligt att han överdriver kopplingen mellan psykopati och patokrati, så menar han bland annat att ledningen är medveten om den rent biologiska konflikten mellan dem själva och den normala majoriteten. Av detta följer en vilja att förstöra de normala, fysiskt, själsligt och kulturellt. Detta samtidigt som man behöver majoriteten på olika vis, inte minst som producenter och kanonmat.

Lobaczewski tar upp majoritetens situation i en patokrati, och hur den på olika vis utvecklar strategier att hantera sin avvikande ledning. Han beskriver här bland annat fenomenen paralogik och paramoral, vilka kan vara av värde även i en mjukare patokrati:

Paramoralism tar på ett skarpsinnigt vis kontrollen över vårt förnuft, vilket ofta leder till att vi accepterar eller erkänner förhållanden som egentligen är uppenbart patologiska.

”Det finns inga svenskar” och ”svenskar sextrakasserar också” framstår som två ganska typiska exempel på paramoral och paralogik. Lobaczewski menar att den nya adeln i en patokrati består av psykopater och liknande, och att de gynnade skikten totalt utgör mindre än 20% av befolkningen.

Postmodern patokrati

Sammantaget är Lobaczewskis perspektiv värdefullt, även om man misstänker att han drar väl långtgående slutsatser. En brist är dock fokus på två system som idag hör till historien, mer intressant är hur patokratier idag kan se ut. Man kan exempelvis misstänka att vissa mäktiga organisationer, som Goldman Sachs, har ett betydande inslag av psykopater. Man kan också notera att makt idag utövas mindre explicit och fysiskt än på 1940-talet, idag handlar det i hög grad om det Moldbug kallade Katedralen (media, universitet, twitterati, et cetera). En intressant fråga blir då i vad mån denna mer diffusa form av makthavare genomgått en ponerogen process. Om man utgår från Lobaczewskis teori att psykopater är mer eller mindre medvetna om en konflikt med den normala majoriteten kan detta förklara den utbredda fientligheten mot vanliga svenssons. I några fall är detta tydligt, exempelvis när direkt hat uttrycks mot vita män. Vi kan kort sagt misstänka att det finns en del riktigt avvikande människor i maktens korridorer, mer osäkert är vilka proportioner det handlar om. Ett flertal patologiska uttryck har oavsett vilket kommit att accepteras som fullt normala i makteliten.

Som fenomen betraktat finns det också en tydlig koppling mellan politisk korrekthet å ena sidan och Lobaczewskis paramoral och paralogik å den andra. Direkt utopiska föreställningar som möjligheten av fortsatt massinvandring år efter år låter också ana en fullständig brist på förståelse för hur kulturer och människor fungerar. Alternativt ett ointresse för vanliga, normala människors öden och en oförmåga, medfödd eller framövad, att uppröras över exempelvis vågor av sexuella trakasserier i offentligheten.