De kanske mest givande skildrarna av det postmoderna tillståndet är Jean Baudrillard och Fredric Jameson. Där Jameson är en nykter akademiker framstår Baudrillard på många sätt som en nihilistisk romantiker, en de stora, svepande generaliseringarnas kulturpessimist. Han har mer gemensamt med en skönlitterär författare som Houellebecq än med de flesta akademiker. Baudrillard är trots, eller kanske snarare på grund av, detta en av de postmodernister som har mest att erbjuda den högerradikale läsaren. Vi märker detta inte minst i den klassiska Simulacra and Simulation från 1981, en bok som hastigt dyker upp i Matrix.

Det hyperverkliga ersätter verkligheten – verklighetens öken

Simulation is no longer that of a territory, a referential being, or a substance. It is the generation by models of a real without origin or reality: a hyperreal.
– Baudrillard

Baudrillard talar i antologin om ”the hyperreal”, det hyperverkliga. Han utgår från relationen mellan tecken och verklighet. Tidigare har tecknet haft en relation till en verklighet, en dollar motsvarade en viss mängd guld, ett kors motsvarade Kristus, en karta motsvarade en viss terräng, ordet ”rasism” motsvarade en viss världsbild och så vidare. Men idag har världen svämmats över av tecken som inte har någon relation till det verkliga. Istället är det tecknen som föregår verkligheten, som tillsammans bildar det hyperverkliga. Kartan föregår terrängen. En McDonalds är en modell, något hyperverkligt som kan dyka upp var som helst i världen. Spekulativt och fiktivt kapital, utan egentlig relation till någon fysisk ekonomi, behärskar världsekonomin. Toppstyrda organisationer påstår sig vara folkrörelser. Psykopater påstår sig bry sig om. Et cetera. Det är en värld som genomsyras av simulationer och simulacra, där det är svårt att avgöra vad som är på riktigt och vad som är på låtsas. Baudrillard menar att skillnaden inte ens är relevant längre.

Baudrillards perspektiv är som synes användbart för att förstå konsumtionssamhället, senkapitalismen eller vad man nu vill kalla det system vi är en del av, liksom fenomen som politikerförakt och politisk korrekthet. Simulationer och simulacra utgör en ”hyperverklighet” som påverkar verkligheten mer än det omvända. Människor som får sina historiekunskaper från Hollywoodfilmer är ett exempel på detta, liksom liv som präglas mer av långa HBO-serier än av något annat. Man kan jämföra med Stirners ”hjul i huvudet”, men idag handlar det snarare om ett förkrossande urverk av tecken, budskap, reklam, facebookinlägg och så vidare. En låtsasverklighet har invaderat våra liv, och lämnat efter sig det Baudrillard kallar verklighetens öken.

Disneyland exists in order to hide that it is the ”real” country, all of ”real” America that is Disneyland (a bit like prisons are there to hide that it is the social in its entirety, in its banal omnipotence, that is carceral).
– Baudrillard

Samtidigt förlorar både verklighet och hyperverklighet mening. Det har gått inflation i tecknen, en process som påminner om det Debord kallade dekomposition.

Myt och historia

History thus made its triumphal entry into Cinema, post-humously… only as nostalgia for a lost referential.
– Baudrillard

I likhet med Fukuyama menar Baudrillard att historien tagit slut, men han avser något delvis annat. Han menar att först försvann myten, och sedan historien med stort H. Detta blir tydligt om man jämför dagens samhälle med det tidiga 1900-talet. Då var många människor beredda att dö för Historien, för det klasslösa samhället, för Framsteget, et cetera. Idag är det betydligt färre som tar sådant på allvar, historien har förlorat mening. Men vi är nostalgiska och känner sorg på grund av det vi förlorat.

Den sista historiska perioden var tiden kring Andra världskriget, och detta faktum förklarar varför vi varit besatta av den tiden, av Hitler, Mad Men och så vidare, sedan dess. Det handlar enligt Baudrillard om en form av nostalgi, om fetischisering av den sista historiska perioden. Här invänder man gärna att denna fetischisering också spelar en viss roll för en politisk ordning.

Det sociala och det politiska imploderar

Capital, in fact, was never linked by a contract to the society that it dominates. It is a sorcery of social relations, it is a challenge to society, and it must be responded to as such.
– Baudrillard

En intressant liknelse Baudrillard gör är att under moderniteten präglades samhället av expansion. Idag präglas det istället av implosion (”not with a bang but a whimper” för att citera Elliot). Mening försvinner från sfär efter sfär, gränserna mellan sfärerna tenderar också att upplösas. Detta innebär, i Baudrillards alltid lika kategoriska och dramatiska språkbruk, att det idag varken finns samhälle eller makt. Det sociala och det politiska har imploderat. Tolkat bokstavligt är det vansinniga påståenden, men tolkat utifrån fokus på meningsförlusten och det hyperverkligas herravälde är det inte lika vansinnigt. Politiker och individer går fortfarande igenom ”the motions”, men allt färre tar egentligen det hela på allvar.

Samhället medieras exempelvis i mycket hög grad av stat och konsumtionssamhället, jämfört med den mer organiska och spontana situationen för några decennier sedan. Människor träffas i skolor, på caféer och i butiker, de konsumerar tillsammans och de följer normer de fått genom filmer och på internet. Staten försöker skapa en artificiell gemenskap genom jippon som ”We Are Sthlm”. Samtidigt har atomiseringen gått långt. Med Baudrillards ord har det sociala imploderat. Han skriver om massorna och det sociala:

The masses as the final product of all sociality, and, at the same time, as putting an end to sociality, because these masses that one wants us to believe are the social, are on the contrary the site of the implosion of the social.

Debord drog liknande slutsatser om det franska samhället, och på grund av detta insåg han att ett sådant ”samhälle” inte har goda förutsättningar att integrera någon överhuvudtaget.

Liknande slutsatser drog Baudrillard om det politiska, han menade att det inte längre finns någon makt. Även makten har imploderat, det vi ser är ”makthavare” som inte har något att säga till om och som egentligen inte heller vill ha det. Ett samhälle av slavar administrerat av andra slavar, för att återknyta till Vaneigem.

Baudrillard och vänstern

I am afraid to see the Communists take power (and there are good reasons for that, even for a Communist)
– Baudrillard tolkar ett tal av Berlinguer

Detta ledde till en originell syn på vänstern hos Baudrillard. Vänsterns funktion är att artificiellt injicera makten med nytt blod, genom att ta makten på allvar. Detta är funktionen hos det Baudrillard med ett hegelianskt uttryck kallar det negativa (jämför Piccones artificiella negativitet, den imploderande makten skapar/finansierar sina egna kritiker/bekräftare). ”Det negativa” avser här anhanget av ”kritiska” ”rörelser”, vilka i praktiken ofta finansieras direkt av den makt de ”kritiserar”.

Baudrillard misstänker att det är just det socialas försvinnande som kommer leda till socialismen. Men hur sympatisk en sådan socialism kommer vara kan man fråga sig. Särskilt höga tankar om vänstern har han oavsett vilket inte.

Den strategi han förordar påminner delvis om Hielschers och post-vänster-anarkismen. Systemet är döende, imploderar. Att försöka förstöra det, eller än värre ta över det, kommer bara att ge det nytt blod. Bättre är att vänta ut det, eller rentav påskynda dess implosion:

One must not resist this process by trying to confront the system and destroy it, because the system that is dying from being dispossessed of its death expects nothing but that from us.

Man håller här inte nödvändigtvis med Baudrillard, men som diagnos av det postmoderna Västerlandet har hans analys fortfarande en hel del att erbjuda. Om man inte ser myten och traditionen som passerade historiska fenomen utan som källor som alltid finns tillgängliga, trans-historiska, så blir kuren en delvis annan än Baudrillards nihilism. Men skildringen av ett samhälle där meningslöshet breder ut sig i kölvattnet av det hyperverkligas triumf är träffsäker, och ett uttryck för djup kulturpessimism (jämför Klages distinktion mellan Geist och Seele, det hyperverkliga är vad som händer när Geist invaderat snart sagt alla mänskliga sfärer).

Det är inte ägnat att förvåna att Baudrillard var en av inspirationskällorna till Matrix, hans verklighetsbeskrivning är mörk men väcker också en del värdefulla frågor. Är Sverige idag ens ett samhälle, om man med detta menar något mer än en ansamling av individer som umgås genom stat och konsumtion? Har vi egentligen makthavare, om man med detta avser något reellt? Et cetera. Baudrillard bekräftar den känsla av djupaste avsmak man instinktivt kan känna så snart man öppnar en dagstidning, inför de krampaktiga försöken att få det simulerade och meningslösa att framstå som viktigt och värt att ta på allvar. Men efter denna insikt vidtar nästa steg, och det är steget mot det autentiska. Där har Baudrillard mindre att erbjuda.