Joseph Conrad är en av mina favoritförfattare, hans berättelser kan läsas både som spännande historier om livet till sjöss och som djupare betraktelser kring vad det innebär att vara människa. Han har influerat många andra författare, från Lawrence, Hunter S. och Hemingway till Coetzee, Naipaul och Rushdie. Även svenskar har uppskattat Conrad. Av Per Meurling beskrevs han som på samma gång en lysande författare och en reaktionär vars samhällsideal var den patriarkala ordningen på ett fartyg. Meurling skriver:

Landkrabbornas alltmer och mer liberala värld måste för honom ha tett sig som en kusligt tilltagande anarki, i vilken alla tänkbara symptom på dekadens och degeneration voro tydligt skönjbara och absurda teorier tillämpades.

Meurling var marxist, mer besläktad med Conrads perspektiv var Frans G. Bengtsson. Han beskriver det civilisationskritiska draget hos Conrad:

…Europa stundom skulle komma att te sig såsom platsen för en skäligen intresselös häxdans, där människorna huvudsakligen syntes ivriga att på varje ledig stund med tillhjälp av ständigt förbättrade medel skräckslagna fly bort från det outhärdligaste av allt – från tomheten – från sig själva.

En tämligen kärnfull beskrivning av konsumtionssamhället kan tyckas. Conrad var något av en outsider, han undvek att bli en kugge i maskineriet och avböjde bland annat ett brittiskt adelskap. Någon vän av kolonialismens brutala excesser var han, i likhet med många andra reaktionärt lagda skribenter, heller inte.

Mörkrets hjärta

Those who read me know my conviction that the world, the temporal world, rests on a few very simple ideas; so simple that they must be as old as the hills. It rests, notably, among others, on the idea of Fidelity.
– Conrad

Bland Conrads mest fängslande berättelser finner vi Mörkrets hjärta, den har också påverkat populärkulturen (bland annat Apocalypse Now). Det är en kuslig civilisationskritik, förlagd i det mörkaste Afrika, i mötet mellan det hyperrationaliserade Västerlandet och den ursprungliga, närmast tidlöst primala, kontinenten. Huvudpersonen Marlow berättar i boken för några vänner om en resa han gjorde till det inre av Afrika, som utsänd av ett företag i elfenbensbranschen.

Resan blir verkligen en färd in i ”mörkrets hjärta”. Redan besöket hos hans arbetsgivare framstår som olycksbådande, Marlow talar om ”en stad som alltid kommer mig att tänka på en vitmålad grift” och två stickande, närmast norneliknande, kvinnor. Med sådana strategiskt utplacerade antydningar skapar Conrad samma effekt som Lovecraft.

Kolonialismen framstår som ineffektiv, smått vansinnig. Kanoner skjuter på måfå in i Afrika, mot ”fienden” som antas ha läger längre in. De afrikanska arbetarna dör som flugor, ”med förtvivlade vildars dödsliknande likgiltighet”. De förstår inte meningen med det hela, och det är tveksamt om de européer som leder deras arbete heller gör det. Något overkligt vilar över hela projektet, här påminner Conrad bitvis om Celines skildring av livet i kolonierna i Resa till nattens ände.

Men Marlow hör rykten om en europé som utmärker sig, som har sin bas i det inre av Afrika, i det hjärta dit floden leder. Han är fruktansvärt effektiv när det gäller att leverera elfenben, men det ryktas också om hans ”osunda metoder”. Denne mister Kurtz beskrivs som en ”märklig människa”, men han beundras av många av européerna. Här tar Conrads karaktär av en civilisations psykolog vid, dessa européer beskrivs som tomma. Deras begär efter elfenben ligger som en likstank över stationen, Marlow beskriver en av dem som en ”Mefistofeles i papier-maché”. Deras jakt efter rikedomar beskrivs som ”hänsynslöst utan tapperhet, sniket utan djärvhet och grymt utan mod.” Det är kort sagt utsända från ett i själen sjukt Europa som möter Afrika.

…viskningarna hade visat sig oemotståndligt fascinerande. De ekade vilt inom honom därför att han var ett skal utan kärna.
– Conrad

Denna själsliga tomhet försöker man fylla på olika vis. Jakten efter det vita guldet är ett sätt, materialismen. Det tomma, humanistiska pratet är ett annat, talet om att bringa ”civilisationen” till infödingarna. Men detta är utanverk, jämför Codreanus distinktion mellan ”män” och ”program”. Marlow konstaterar:

Principer är ingenting att komma med – löst gods, utanverk, gamla klutar som skulle flyga av vid första rejäla omskakning.

Detta innebär att de står försvarslösa mot lockelsen från mörkret, det demoniska, den primala kontinenten, ”vidundren i frihet”. Ett Europa som blivit tomt möter kannibaler, något de postkoloniala teoretiker som kritiserat Conrad missat är att det är inte hugget i sten om det är Kongos inre eller London som är mörkrets hjärta.

Kurtz har tagit steget över till mörkret, driven av nihilismen, ”en själ som inte vet av några hämningar, som ingenting tror och ingenting fruktar”. Han dyrkas som en djävul av infödingarna, i praktiken också av många av de ihåliga européerna. Kurtz styrka är hans suggestiva röst, hans suveräna vältalighet. Conrad bygger upp sin historia dialektiskt, kring samspelet mellan motsatspar, och spelet mellan retorik och praktik är ett av dem. I det Europa där tomheten, öknen, breder ut sig växer paradoxalt nog även ordens antal. Kurtz beskrivs som en lysande folktalare, han lämnar efter sig ett manuskript med råd kring hur barbariet ska kunna avskaffas. Verkligheten under detta berg av humanistiska ord antyds genom en not: ”utrota hela byket”.

Dialektiken mellan mörker och ljus, verklighet och ideal, liksom manligt och kvinnligt, spelar också centrala roller i historien. Så får vi tidigt ta del av Marlows tankar kring det kvinnliga:

Det är konstigt med fruntimmer att de saknar allt sinne för verkligheten. De lever i sin egen värld, en värld som aldrig har funnits och aldrig kommer att finnas. Den är alldeles för vacker och om de finge bygga upp den skulle den ligga i ruiner före solnedgången. Något ofrånkomligt fanstyg som vi män har samsats helt belåtet med sedan skapelsens morgon skulle sticka upp och välta alltsammans över ända.

Sammantaget är det en fängslande och mångbottnad civilisationskritik. Föga förvånande inspirerades T.S. Elliot av den när han skrev The Hollow Men. Man kan jämföra Conrads skildring med Robinson Crusoe för att något förstå hur civilisationen utvecklats. Där Crusoe finner stöd i sin tro och likt en borgare och erövrare bringar ordning till sitt nya hem, är Kurtz istället tom. Där Crusoe vänder sig med avsky mot kannibalerna, låter sig Kurtz dyrkas av dem. Nästa steg är naturligtvis motsatsen, dyrkandet av kannibalerna.

Att ställa diagnos är en sak, att ordinera behandling en annan. ”Mista Kurtz” öde antyder att varken tillväxt, ordrik humanism eller möten med andra kulturer i grunden kan bota den moderna sjukan, tvärtom besmittas och formas även de av den. Den lösning Marlow låter antyda är istället existentiell, att möta den egna dödligheten och den egna själen, bortom allt utanverket. Civilisationens tillfrisknande börjar i var och en av oss.

Vi finner Elliots klassiska dikt här:

The Hollow Men