Häromdagen hamnade jag i en bilkö. Det var inte första gången, och lär sannolikt inte heller bli den sista. Reducerad till en frustrerad länk i en lång kedja av bilar, ständigt tvungen att stanna för gående, halvmesyrer och cyklister, leddes tankarna naturligt till en av Julius Evolas insikter. Det finns helt enkelt för många människor. ”Redan ert antal är ett brott”, menade på sin tid Marcuse. Resultatet är bland mycket annat bilköer. Tankarna förflyttades därefter till politikerna och deras projekt. Är det verkligen nödvändigt att öka antalet människor ytterligare i det här landet? Köas det inte nog? Jag är medveten om att detta är en materialistisk era och att lugn och ro är ett immateriellt värde, men är det nödvändigt att helt ignorera människors behov av ensamhet och återhämtning?
På den tiden då svenskar fortfarande var förmögna att göra nyktra jämförelser mellan kulturer och se något positivt hos den egna talades det inte sällan om köandet som något väldigt svenskt. Svensken var lite tråkig, ganska blyg, och hade inte rytmen i blodet, men förmågan att köa var i varje fall ganska praktisk om man jämförde med delar av omvärlden. Jämför man den tiden med situationen idag slås man av hur lite det faktiskt köades. Köerna var korta, och för det mesta välfungerande och hjälpligt rättvisa.
Idag har köerna blivit outhärdliga och inte sällan kafkaeska. Det talas om bostadsköer, vårdköer, bilköer och telefonköer. En del torde ha upplevt de telefonköer där ”din plats i kön” rör sig åt fel håll, men det är här snarast kuriosa. Mer problematiska är de köer som blivit så långa att de börjar tangera oändligheten. Bostadsköer på flera år, farligt långa vårdköer för människor med allvarliga sjukdomar. Delvis handlar det heller inte längre om köer, om vi använder den gamla definitionen där alla har en plats som ett steg i taget rör sig åt samma håll. Idag finns det alltid grupper som får gå före, i synnerhet gäller detta bostadskön.
Hur blev det då såhär? En bidragande orsak är just kösamhället, eller de egenskaper som möjliggjorde det. När Engels på sin tid skulle beskriva hur klasskampen tog form utgick han från individuella utbrott av protest, brott och våld kort och gott (Mark Ames är inne på något liknande i Going Postal). Gradvis växte sedan mer kollektiva, och fredliga, former av protest och handlande fram. Men det samhälle Engels beskrev var ett där människor i gemen visste att överheten inte var deras vänner. Det var också ett samhälle där människorna inte effektivt isolerats av och i byråkratier och opersonliga köer.
Om man ska summera det hela måste svenskarna inse att det personliga är politiskt. Sitter man fast i en kö är det oftast inte ett resultat av naturlagar, utan av politiska beslut. Bakom dessa beslut finns en inkompetent politikerkast med en agenda och ett folk som okritiskt accepterar agendan. Det är dags att rikta frustrationen rätt, och att göra det kollektivt.
Lämna ett svar till Nicodemos R Avbryt svar