”Svenska deckare”, ”Millenium-triologin”, självbiografier med ofrivilligt komiska titlar som ”Ensamvargen”… Dagens svenska litteratur är inte ägnad att imponera, och bidrar till läsarens och samhällets utveckling i ungefär samma mån som en påse chips. Men så har det inte alltid varit, Norden har ett rikt litterärt arv som finns tillgängligt för var och en av oss närhelst vi så önskar. En del av denna skatt är den fornnordiska litteraturen, här mycket brett definierad, med allt från Njals saga, Beowulf och Nibelungensången till Snorres Edda och Gesta Danorum. Det finns flera goda skäl att lära känna den.
Bra litteratur
”Hämnas oss, och vi ska hämnas er”, sa Skarpheden, ”om vi överlever detta.”
– Njals saga
För det första är det riktigt bra litteratur, som inspirerat författare från Tolkien, Shakespeare och R.R. Martin till Rydberg, Carlyle och Laxness. Spännande och blodiga episoder förenas med realistiska människoskildringar och poetisk förmåga. Ofta kan det läsas på flera nivåer. När man första gången läser exempelvis Völsungasagan slås man av det spektakulära innehållet, med allt från varulvar och blodskam till svek och hämnd. Vid senare läsningar slås man av djupare teman, bland annat gamla germanska föreställningar kring invigning av unga män till krigare. Det kan läsas som blodiga såpoperor, det kan läsas som tidig fantasylitteratur, men också som djupare skildringar av vad det innebär att vara människa.
Världsbild och livsideal
Alla dörrar, innan in man går,
skarpt skådas skola, skarpt granskas skola,
ty ovisst är att veta, var ovänner sitta
borta på salens bänkar.
– Den höges sång
Äldre nordisk litteratur är skapad av människor som på många sätt var precis som vi, av våra förfäder. Mycket har förändrats sedan dess, inte enbart till det bättre. Deras berättelser förmedlar deras världsbild och deras ideal kring hur en bra människa ska vara. Detta kan fortfarande inspirera oss, och inte minst påminna oss om vilka egenskaper vi saknar. I många sagor möter vi ett människoideal där värden som ätt, lojalitet, oberoende och mod står i centrum. Förmågan att uttrycka sig kort och kärnfullt, även när man fått sitt banesår, var uppskattad. Det var en världsbild där allt sågs som levande, även djur och växter, och där brott mot kvinnor sågs som särskilt föraktansvärda. I sagorna möter vi en världsbild där allt har konsekvenser. Man kan jämföra detta med det moderna samhälle vi lever i.
Ett rikare språk
Gunns häst ser föda på slagfältet, där tjugo konungar ligger
– Rökstenen, valkyrian Gunns häst är sannolikt en kenning för vargen
Svenskan genomgår en degeneration, med allt från amerikanisering till SMS-språkets förenklingar. Språket blir fulare och mer primitivt, samtidigt som det förlorar sin något kärva men poetiska karaktär och förvandlas till något som pendlar mellan ett dagis och 1984. Läser man de nordiska sagorna, eller Eddan, får man en upplevelse av hur det skulle kunnat vara. Språket berikas av sådan läsning, inte minst kan man inspireras av de kärnfulla, ibland kärva, formuleringarna och de poetiska kenningarna (omskrivningarna).
Allmänbildning
Otryggt är allt, som man äga skall,
buret i andras bröst.
– Den höges sång
Våra fäders sagor och myter bidrar också till allmänbildning. Tidigare generationer var väl förtrogna med antiken, och kunde referera till olika historiska händelser och myter. Det gjorde deras språk rikare, det gav dem också ett historiskt perspektiv som vår tids politiker saknar. Sannolikt hade dagens massinvandring fått dem att tänka på de folkvandringar som ägde rum i samband med Roms fall. Deras perspektiv var civilisationellt. Kännedom om sagorna kan också ha oväntade följder, som en extra dimension till TV-serien Vikings eller Hobbit-filmerna. Våra fäders sagor bidrar ofta även till livsvisdom.
En länk i en kedja
Fä dör, fränder dö, även själv skiljes du hädan, men eftermålet aldrig dör för envar, som ett gott har vunnit.
– Den höges sång
De nordiska sagorna har förts vidare i generationer, till en början muntligt och sedan i skrift. I perioder har intresset varit begränsat, för att sedan flamma upp och påverka de nordiska folken på djupet. Sådana renässanser har bland annat varit göticismerna under 1600- och 1800-talen, med namn som Bureus, Geijer, Grundtvig och Rydberg. Vi kan välja att vara en länk i den här kedjan, att föra vidare våra fäders arv till våra egna barn. Jag minns själv med vilken fascination man som liten tog del av sagorna och myterna, det bör inte vara någon ansträngning att intressera sina små för dem. Samtidigt kan vi bidra till en ny renässans för det nordiska, utan en sådan kommer varje form av ren partipolitisk framgång att bli ytlig, reaktiv och kortvarig.
Lämna ett svar till Oskorei Avbryt svar