Filmerna om vägkrigaren Mad Max är idag en del av den senmoderna världens mytologi. Den första filmen för tankarna till Dirty Harry, de senare rör sig i gränslandet mellan western och postapokalyptisk fantasy. Huvudpersonen, en föredetta polis vid namn Max Rockatansky, är ”a shell of a man… a burnt-out, desolate man, a man haunted by the demons of his past”, på många sätt den arketypiska ensamvargen. Hans familj mördades i samband med civilisationens undergång, och sedan dess rör han sig i de brutala ödemarker som en gång var Australien. Misslyckandet att försvara sin familj är det som format honom, han för på så vis tankarna till äldre indo-europeiska myter om ”krigarens synd”.

George Miller byggde i filmerna om Mad Max upp en mörk, postapokalyptisk värld, där brutala ledare och deras anhängare kämpade om bensin och mat. Max själv, skickligt spelad av Mel Gibson, var en arketyp även han, ensamvargen som krossats av traumatiska händelser och bara motvilligt kunde fås att återfinna sin mänsklighet och kämpa för det rätta. Miller skapade också intressanta antagonister i filmerna, från Lord Humungus ”The Ayatollah of Rock and Rolla”, till den karismatiska Aunty Entity, spelad av Tina Turner. Många gånger var dessa, och deras projekt, väl så fascinerande som Max själv.

Fury Road

It is by my hand, you will rise from the ashes of this world!
— Immortan Joe

Mad Max Beyond Thunderdome spelades in 1985, och sedan dess har George Miller ägnat sig åt annat (bland annat pingvindramat Happy Feet och Babe, den modiga lilla grisen, båda riktigt bra barnfilmer). Han har nu återvänt till framtidens ödelagda Australien, i en på flera sätt tilltalande film med namnet Fury Road.

För Max del inleds skeendet med att han tas tillfånga och förs till Immortan Joes fäste. Hans funktion framöver är att tjäna som ”blodpåse” åt Joes sjuka krigare. Miller har kring Immortan Joe byggt upp en komplex miljö. Gränsen mellan gårdagens hjälte och dagens antagonist är inte alltid glasklar, och Joe är ett tydligt exempel på detta. Ur undergångens kaos har han karvat en ordning, byggd på brutala övergrepp, men likväl en ordning.

Så kontrollerar han vattnet, och därmed de utblottade människomassorna kring sitt fäste. Han har byggt en myt och en kult kring sig själv, där hans sjuka och döende war boys, hans ”kamakrazees”, lovas en plats i Valhall när de stupar i strid för honom. I Valhall kommer de sedan få ”mcfeasta” med hjältar. De bilar och andra stridsmaskiner som spelar en så central roll i filmerna om Mad Max ägnas också en närmast religiös uppmärksamhet, ”so shiny and chrome”. I hans krigskampanjer medföljer både trummare och elgitarrer.

Joe har skapat något som för tankarna till Oden i hans aspekt av ledare och lärare för koryos, bandet av unga krigare. Joes är en döds- och krigskult, nästan helt bestående av döende unga män. Hans två ”bröder” behärskar var sin grannbosättning, lika mytiskt arketypiska dessa i sina roller av kraftigt överviktig ”People-eater” med fokus på redovisning av vinster och förluster, och mager ”Torterare”, skipare av blodig ”rättvisa”. Men den kreativa kärnan i det hela är Joe.

Joe härskar över ett brutalt klassamhälle, samtidigt ett patriarkat mer lämpat för vargar än människor. De få friska och vackra kvinnorna håller han instängda i sitt fäste, i ett liv i lyx och spillror från den gamla världen. Målet är att få friska barn, en generation av nya krigsherrar. Andra kvinnor, mycket överviktiga, levererar samtidigt eftertraktad ”modersmjölk”.

Men Joe har gjort ett avsteg från sin patriarkaliska ordning, ett av hans befäl är Imperator Furiosa, spelad av Charlize Theron. Det visar sig snart att hon har en egen agenda, en agenda vars bieffekt är att Max återfår sin frihet.

Myt och manlighet

Alltför mycket ska inte sägas om Furiosas agenda, det förstör handlingen. Man kan konstatera att filmen är estetiskt mycket tilltalande, att spelet mellan de båda huvudpersonerna är bra, och att stridsscenerna inte gör någon vän av de tidigare filmerna om vägkrigaren besviken. Bestyckade och bepansrade bilar, långtradare och annat rasar fram genom den livlösa öknen, medan dödsföraktande krigare slungar sig genom luften. Handlingen är också oväntat komplex, Immortan Joe och hans krigs- och dödskult är förmodligen den mest fascinerande antagonist och ordning Miller skapat.

Filmen har fått en del kritik i amerikansk manosfär, då den kvinnliga huvudrollen lyfts fram som ”badass” och Miller därmed anammat feministisk agenda. Detta är dock inte en rättvis tolkning. Tvärtom är detta en film som vågar sig långt in i mytens och det kollektiva undermedvetnas domäner, och alltså snarare för tankarna till Jodorowski eller Campbell.

Så har vi vägkrigaren själv, en sentida ättling till krigare som Starkaddr och Herakles. Vi har också den komplexe Immortan Joe, skapare av en ordning men nu likt draken i indo-europeisk myt också den som lagt beslag på det livgivande vattnet. Centralt är dock spelet mellan polerna manligt och kvinnligt. Joe har skapat en ordning som är fundamentalt främmande för den europeiska människan, där kvinnorna hålls som slavar av en man. Ett sådant samhälle är obalanserat, det saknar helt den kvinnliga polen vilket skiljer Joe från Oden.

Furiosa kommer ursprungligen från ett hippieliknande matriarkat, med en tämligen negativ syn på män. När hon lämnade dem levde de i ett ”grönt land”, vad som skett efter det är symboliskt intressant men kan inte avslöjas här. Inte heller deras samhälle är livskraftigt.

Budskapet är alltså i grunden att ett levande samhälle behöver båda polerna, manligt och kvinnligt. I den mån man kan ana en modern agenda är det snarast i slutet av filmen. Den hugade kan fråga sig om det samhälle Max lämnar är livskraftigt utan honom, om man kan döda en kung utan att ta hans plats.

Sammantaget är det i varje fall en riktigt bra film, med en mytisk aspekt som ger en extra dimension.

Fler recensioner

Jack Donovan – Never Let a Woman Drive Your War Rig
Trevor Lynch – Mad Max – Fury Road