Mycket intressant äger just nu rum i den anglo-saxiska världen. Ett exempel på detta är den såkallade neoreaktionära sfären, en löst sammanhållen grupp bloggar och skribenter som kritiserar senliberala föreställningar om allt från demokrati och mångkultur till feminism och välfärdsstat. Den neoreaktionära sfären har tydliga idéhistoriska rötter i klassisk liberalism och libertarianism, i bakgrunden finns det viktorianska idealet. Det rör sig kort sagt, och något förenklat, om klassiska liberaler som insett att civilisation är något ömtåligt. För man fel politik förlorar man det civiliserade samhället. Den neoreaktionära kritiken är ofta teoretiskt högtstående och värdefull, den har dessutom förmågan att tala till högerliberaler (även om sådana är vanligare i USA än i Sverige).

Henry Dampier

Now that the stakes are obvious to anyone with eyes to see, politics looks less like sport and more like a battle for survival.
– Dampier

Bland de mer intressanta skribenterna i den bredare reaktionära miljön finner vi Henry Dampier. Han har ett utpräglat politiskt perspektiv (i hans lista med klassiker finner vi exempelvis Lenin men inte Evola). Målet är att försvara den västerländska civilisationen, och den grupp som historiskt utgjort dess kärna. Denna kärngrupp hotas idag på flera fronter, inte minst av sina egna medlemmar. Dampier vänder sig i första hand till ”the former American majority”. Han är medveten om denna grupps kris, både demografiskt (folkutbyte), politiskt (förlust av makt över den egna tillvaron till andra grupper) och socio-kulturellt (atomisering och nihilism).

Lawrence Auster identifierade på sin tid en nihilistisk kärna i den amerikanska, vita mainstreamkulturen, i synnerhet bland eliterna men även bland befolkningen i stort. I denna andliga kris fann han förklaringen till alla de andra negativa tendenserna. Dampier rör sig relativt nära Auster, även om hans analys är mer sociologisk. Han är inte sällan en givande kulturkritiker. Så skriver Dampier om den moderna populärkulturens karaktär av evigt ”nu”:

Modern democratic culture is continually self-referential in a short time frame. Each work refers to something that came immediately before it, taking care to avoid alluding to something that the audience might not be familiar with.

Här kan man återkoppla till analytiker av det postmoderna tillståndet, som Fredric Jameson. Den historiska dimensionen är i varje fall förlorad. Dampier beskriver kulturens färd i riktning mot den lägsta gemensamma nämnaren:

Culture continues to become shallower and shallower over time as it becomes more impossible to build social walls that exclude, that permit quiet, and prevent interference from political commissars (which is what professors and journalists have become).

Här identifierar han alltså den korta tidsaspekten, politiseringen, och inflytandet från massan. Ett återkommande fokus hos Dampier är också behovet av gränser och distans (här står han nära Evola). Så skriver han om vikten av att den reaktionära sfären har tydliga gränser, och inte är öppen för vem som helst:

Open entry into a group leads to a decline in value, as the leadership loses the ability to maintain a coherent society as numbers increase without regulation.

Dampiers kritik av egalitarismen innebär också att han är skeptisk till den moderna nationalismen, ”gårdagens vänster”, då den vill ersätta global egalitarism med en lokal variant.

Dampier och civilisationen

The ‘nice’ nebbish reporter provides the moral suasion for the looter coming for your property and your life tomorrow. The looter has no capacity to survive in a civilized society without the intellectuals providing verbal cover for their actions, hampering the organization of armed defense.
– Dampier

Ett återkommande tema hos Dampier är civilisationen. Det är som ovan nämnts en ömtålig resurs. Historiskt är en sådan sak som promenaden till mataffären inte något man kan ta för givet. Ibland har det inte funnits någon mataffär, ibland har man blivit ihjälslagen på vägen. Dampier försöker identifiera civilisationens förutsättningar, liksom hoten mot dessa.

Här spårar man snabbt det viktorianska arvet. Så betraktar Dampier äganderätten som en viktig förutsättning för det civiliserade samhället, intimt knutet till äganderätten är också patriarkatet och de värden som hör till det. Dampier skriver:

The patriarchal family is properly understood as a unit supportive of the private property political order, headed by a single executive.

Han kritiserar också de promiskuösa ideal som brett ut sig bland annat i universitet och populärkultur. Rigida könsroller är för Dampier både en social konstruktion och en bra idé. Han anser att den moderna arbetsmarknaden är för stor, och att många familjer skulle må bra av en återgång till familjeförsörjaridealet. Med utgångspunkt i Hoppe menar han att civilisation hänger ihop med långa tidsperspektiv, förmågan att investera i framtiden:

Civilization results from the systematic lowering of a population’s time preference — that is, their preference for a better future over enjoyment in the present. The destruction of civilization is what occurs when people systematically prefer the the consumption of goods in the present.

En familj är på många sätt en sådan investering.

Dampier identifierar också medelklassen som en förutsättning för civilisationen. Men hans inställning är här ambivalent, han inser att medelklassen saknar de egenskaper som gör att den kan sköta ett samhälle. Dampier skriver:

Part of what the right ought to advocate for is for the middle class to return to its subordinate position within the traditional political hierarchy, in return for a better defense of its own values.

En medelklass som sköter även staten är ett recept för katastrof. Dampier gör också en intressant analys av kopplingen mellan frihet och gemenskap:

A restoration of community rights, enumerated in law, enforced by good government, is the only political action that can hold the menace of the herd at bay. In the social structure of the community, the individual is no longer the absolute arbiter of reality, and it becomes far more challenging to deceive either oneself or others, because most members know one another intimately. It was this sense of community that formed the basis of English liberty, and the destruction of the former lead to the destruction of the latter.

Högintressant är också Dampiers analys av relationen mellan civilisation och liberalism. Utgångspunkten kan vara värd att återge:

Civilization predates liberalism: one isn’t a requirement for the other to exist.

Det finns kort sagt scenarion där liberalismen leder till mindre civilisation, till av-civilisering. Dampier identifierar en sådan process på det ideologiska och kulturella planet, där egalitarismen leder till sådant som familjens kris och massinvandringen. Han identifierar en annan process i ekonomin, där det blivit mer lönsamt att vara en parasit (exempelvis ett storföretag med politiska kontakter) än en producent. Detta påverkar i sin tur kulturen, och parasiten, eller ”skimmern”, blir det samhälleliga idealet. Dampier skriver:

Under such conditions, to be a skimmer becomes higher-status than to be a producer. If producers exist to be milked by the connected, more people will try to pile in to the skimming side of things than the productive side.

Här är Dampier som synes inne och tassar på Gottfrieds och Burnhams område, med den manageriella revolutionen och den terapeutiska staten.

Sammantaget erbjuder han i varje fall en värdefull analys av civilisationens förutsättningar och den pågående processen av av-civilisering. Han har inte den fullständiga bilden (exempelvis vad gäller egalitarismens värde och de viktorianska bristerna), och man behöver inte hålla med honom om allt, men han bryter med det liberala konsensus och ger ett nytt perspektiv. Inte minst sammanfattar han det neoreaktionära projektet på ett även för borgare begripligt och sympatiskt vis:

…we need to reconsider the political construct of liberalism, think more about why it has failed, and what alternative supports can be developed for the maintenance of the good life under civilized conditions.

Vi har de senaste dagarna sökt nya användbara begrepp för att förstå vår samtid, och det Dampier bidrar med är de synnerligen användbara begreppen civilisation och av-civilisering. Uppskattar man ett hövligt, fungerande och tryggt samhälle kan Dampiers begrepp erbjuda flera aha-upplevelser. Värdefull är också hans distinktion mellan liberalism och civilisation, de är inte synonymer och kan ibland hamna i konflikt.

Några dampierska klassiker:

A Popped Culture

Sex Roles and the De-Civilizing Ratchet

As Social Trust Wanes, We Weaken

Why Millennials are Garbage

The Skimming Economy