Den svenska offentligheten kan inte beskrivas som sund. Den infantila banaliseringen samexisterar med hyperpolitisering, en politisering som på många sätt är banalitetens förutsättning. När växande delar av tillvaron genom hyperpolitisering och hypermoral förvandlas till minerad mark retirerar människor in i en meningslös värld av banala nöjen, ”exotiska komiker” och ”svenska deckare”. Inte sällan påminner svenskarna i offentligheten om ett hav av indoktrinerade och ängsliga dagisbarn.
Våra nordiska grannfolk kan då spela sanningssägarnas roll. De liknar oss tillräckligt mycket för att kunna se vad som sker, men är tillräckligt främmande för att inte ha påverkats lika mycket av det. Ett intressant exempel på detta är författaren Karl Ove Knausgårds beskrivning av Sverige som cyklopernas land. Liknelsen med de enögda men aggressiva cykloperna är lyckad, Knausgårds text har också väckt reaktioner bland annat från Jonas Gardell och andra ”systemnationalister”. Mindre roligt är kanske att Knausgård egentligen tycks ha triggats av en text där hans påstått homo- och pedofila drag beskrevs, snarare än av någon upphöjd och principiell kärlek till det fria ordet. Hans skildring av det offentliga Sverige och den sjuka som där grasserar är ändå värdefull.
Politisk korrekthet som puritanism
Det är för övrigt mycket som är nazism för cykloperna.
– Knausgård
Det Knausgård beskriver, i likhet med Ilan Sadé och Mencius Moldbug, är egentligen ett starkt puritanskt samhälle. Så skriver han att cykloperna inte kan hantera det ambivalenta, det som inte tydligt är svart eller vitt, gott eller ont. Den senmoderna puritanen kan inte skilja mellan ”är” och ”bör”, och har ofta svårt att förstå skillnaden mellan ord och handlingar. Så kan en oförsiktig kommentar om ett folkmord, exempelvis i norra Irak, göra den puritanske cyklopen väl så upprörd som folkmordet i sig. Sannolikt är detta en följd av det postmoderna tillståndet, där ord och bilder ofta framstår som mer verkliga än sådan verklighet som hamnar i mediaskugga. Detta förhållande hanterar Knausgård mästerligt i sin text, bland annat bemöter han jämförelser mellan sig själv å ena sidan och ”nazism” eller ”Breivik” å den andra med att beskriva vad de senare faktiskt gjort och sedan konstatera att det han själv gjort är att skriva böcker. För den vuxne läsaren borde debatten egentligen vara över där, och de som drar fram ”Breivik” och ”nazism” i tid och otid borde gå hem och skämmas. Men i cyklopernas land sker detta naturligtvis inte.
Knausgård beskriver också cyklopernas oförmåga att hantera identitet, exempelvis skillnaderna mellan män och kvinnor eller mellan kulturer. Även denna oförmåga väcker vrede, Knausgård beskriver målande hur de stenkastande cykloperna skrämmer andra till tystnad. I grunden är det en masspsykos han beskriver.
Samtidigt identifierar han konflikten mellan litteratur å ena sidan och denna inkapabla puritanism å den andra:
Kultursidorna i cyklopernas tidningar är litteraturfientliga, för att moralen står över litteraturen, och ideologin står över moralen. Litteraturen är inte fri i cyklopernas land. Den är tvärtom bunden till händer och fötter.
Det framstår inte som förvånande att svensk ”kultur” just nu når ständigt nya lågvattenmärken. Sammantaget är det i varje fall en text väl värd att läsa. Vi finner den här:
Lämna ett svar till Lassin poika Avbryt svar