Den italienske traditionalisten Julius Evola hade många ansikten. Han var bland annat politisk aktivist och kunnig uttolkare av den europeiska hermetiska och ockulta traditionen. En del av hans texter har åldrats mindre väl (jämför exempelvis hans artiklar om svarta med Schuons), andra är tidlösa i ordets egentliga mening. Ett exempel på det senare är Evolas antropologi, hans beskrivning av vad det innebär att vara människa. Evolas tänkande är här djupt rotat i den tidlösa traditionen, samtidigt som det finns intressanta likheter med Mouniers personalism, Tigerstedts spenglerianism (och de finlandssvenska ”varjagerna” överlag) och individualanarkister som Stirner.

Personens värdighet

Courage, loyalty, straightforwardness, the disgust for lying, the inability to betray, the superiority to all petty egotism and to every inferior interest, can be counted among values that, in a sense, rise above ’good’ as much as ’evil’, and that stand on a non-’moral’, ontological, plane : precisely because they provide the basis for a ’self’, or reinforce it, against the condition presented by unstable, fugitive, amorphous nature.
– Evola, Youth, Beats and Right-Wing Anarchists

Evola talar ibland om att försvara ”personens värdighet”, detta är i hög grad den nyckel med vilken man kan förstå hans antropologi. Detta innebär också att han ibland kan framstå som pro-bourgeois, ibland som anti-bourgeois. Han är det förstnämnda när bourgeoisien och dess ideal angriper äldre och mer autentiska uttryck för personens värdighet, det sistnämnda när bourgeoisien trots allt framstår som ett försvar mot än mer långtgående upplösning av personen.

Den tradition Evola tillhör betraktar personen som något mer och kvalitativt annorlunda än bara en uppsättning biologiska och sociala impulser, personens kärna är det gudomliga. Detta innebär att det finns ett värde i att blicka inåt och att lära känna denna kärna. Evola talar om skillnaden mellan den människa som styrs av det inre respektive av det yttre, och kan ibland närma sig ett språkbruk som för tankarna till solipsismen. Så citerar han Weininger:

…the frightened withdrawal in the face of solipsism and the impotence of giving an independent value to being, the incapacity for opulent solitude, the need to chase the crowd, disappearing, plunging into the multitude. It is shallowness.

Här för språket tankarna till den strävan efter det autentiska vi finner i olika former hos Magnus Stenbock, Heidegger, Kaila och Klages, även om det autentiska hos Evola delvis är ett annat än exempelvis Kailas.

Den översocialiserade människan

As regards non-conformism, the first thing required is a lifestyle that is strictly anti-bourgeois. In his first period, Ernst Jünger was not afraid to write : ”Better be a delinquent than a bourgeois” ; we are not saying that this formula should be taken to the letter, but it indicates a general orientation.
– Evola, Youth, Beats and Right-Wing Anarchists

En intressant iakttagelse Evola gör, och detta flera decennier innan vår av konformism präglade samtid, rör samhällets översocialisering. Den moderna människan spenderar en stor del av sin tid omgiven av andra människor, ofta människor han eller hon inte känner särskilt väl, och deras budskap. En mindre del av tiden spenderas i naturen. En trolig följd av detta är ett samhälle som översocialiseras, där konformismen breder ut sig. Rädslan att stöta sig med andra blir allt starkare, då man inte kan lita på dessa andra och i grunden inte vet vad de anser om olika ting (jämför Rachel Haywires tankar om att John Galt genom sin oförmåga att anpassa sig idag snarare blir en uteliggare än en mångmiljonär).

Evola skriver om denna översocialisering, och kollektivet som avgud, i The Two Faces of Nationalism:

Thus, in the social forms of recent times, the collective becomes more and more over-bearing, and now it is about to bring back to life the totemism of primitive communities. Nation, race, society, humanity are elevated today to the status of mystical personalities, which demand unconditional devotion and subordination from the individuals who make them up, while, in the name of ’freedom’, hatred is stirred up for those superior and dominating individualities in whom alone the principles of subordination and individual obedience were made sacred and justified.

Här finner vi samtidigt en varning för en möjlig nivellerande och kollektivistisk ”nationalism”, vilken kan ha både etniska och kulturella förtecken. Evolas inställning till nationalismen påminner delvis om hans inställning till bourgeoisien. Den korrekta relationen mellan olika identiteter präglas av hans ovan nämnda försvar av personens värdighet, och han citerar Paul Lagarde i ett intressant stycke:

…to be ’human’ is less than to be ’national’, and to be ’national’ is less than to be ’personal’ – in other words : to the quality ’humanity’, the element of difference ’national’ adds an extra value, X, and the element of individual personality adds to this X a further extra value, Y. We observe therefore the idea of a hierarchy, which from the abstract goes towards the concrete, and the abstract is the collective, the general ; the concrete is the difference, the individual.

Evola betraktar kort sagt massans tidevarv som en utmaning för personen och dennes värdighet. Risken att uppgå i massan är ständigt närvarande, i synnerhet för den som saknar en inre kärna. Massan är formlös, amorf, med dikotomin form-formlöshet för Evola ofta tankarna till den mer spenglerianskt färgade företrädaren för en skandinavisk ”sann höger”, Örnulf Tigerstedt.

Den flyktiga människan

…everything which has been vaunted as the “liberation” of such and such a people, in reality… has eliminated all principle of sovereignty, of genuine authority and order from above, corresponds today, in a great many individuals, to a “liberation” which is the elimination of any inner form, of all character, of all integrity, in a word, the decline or absence, in the individual, of that central power which the Ancients termed egemonikon. And this, not only on the ethical plane, but also in the domain of everyday behaviour, on the plane of individual psychology and of existential structure. The result is an ever-growing number of unstable, formless individuals, an invasion of what we may call the race of the fleeing man. This is a race which deserves to be defined more closely than we can do here, without hesitating to use scientific and experimental methods.
– Evola, The Race of the Fleeing Man

En högintressant artikel av Evola på temat är The Race of the Fleeing Man. Han använder här inte begreppet ”ras” i den nutida betydelsen, utan för att beskriva en viss människotyp, oavsett dennas biologiska ursprung. Det är i analyser som denna Evolas värde som kultur- och civilisationskritiker blir tydligt. Evola inleder analysen med en kritik av demokratin, då denna saknar en ”inre suverän”, en egemonikon. På liknande vis bör människan ha en inre hierarki, där kärnan exempelvis behärskar de biologiska drifterna hellre än tvärtom.

Evola identifierar en negativ utveckling i det moderna samhället, där även individerna i vardagen blir mer formlösa och instabila. De saknar en sådan nödvändig inre hierarki och en sådan egemonikon. Här kan man naturligtvis invända att Evolas personliga ekvation inte var den hos en ”people-person”, och att han hade dålig inblick i vad människor egentligen tänkte och kände, men det torde ändå finnas substans i hans iakttagelse. De flesta av oss har stött på ”den flyktiga människan” både hos oss själva och hos andra.

Evolas beskrivning av denna flyktiga personlighetstyp inkluderar vardagslivet. Han beskriver hur den flyktiga människan lovar att göra olika banala saker, och sedan inte gör det. Detta leder med jämna mellanrum till det självförakt man också kan identifiera i det senmoderna samhället:

The throne where the “inner sovereign” ought to sit, eventually to oppose the pure law of its being to any external law, to any hypocrisy and to any lie (Stirner, Nietzsche, Ibsen) – that place is empty. One lives from day to day, in a stupid manner, in sum. Whence, in those rare moments of awareness, disgust and ennui.

Detta innebär också att talet om ökad ”frihet” i det senmoderna samhället har en problematisk sida. I mångt och mycket handlar det om att göra tillvaron lättare för den flyktiga människa som inte kan hantera krav eller dömande normer. Om omöjligheten för en flyktig människa att ens ”göra uppror” i egentlig mening skriver Evola i Youth, Beats, and Right-Wing Anarchists:

Therefore, when the ’beat’, beyond his outwardly directed protest and revolt, considers the actual problem of his inner personal life, and seeks to resolve it, he inevitably finds himself on slippery ground. Lacking a concrete inner centre, he throws himself into the pursuit of thrills, obeying impulses that make him regress rather than develop, as he seeks all possible ways to fill the vacuum and obscure the nonsensicality of life.

Samtidigt behöver inslag i Evolas analys uppdateras. Hur förlikar vi exempelvis hans ”flyende man” med det prestationssamhälle Byung-Chul Han identifierat och med de många människor som arbetar för mycket snarare än för lite? Evola ger här sannolikt en ledtråd när han talar om att människan som inte styrs av sitt inre kan behärskas av yttre krafter. Detta i kombination med hans tal om ”ekonomins demon” och i synnerhet kulten av ”arbetet” och ”samhället” låter oss ana att situationen är mer komplex än enbart en allmän banalisering. Men även den som arbetar för mycket bör vända blicken inåt och försöka lära känna sitt sanna jag (Tigerstedts ”jagets jag”), för att undvika att utnyttjas av externa krafter.

Ett intressant komplement till Evolas ”flyktiga ras av människor” är naturligtvis teoretikerna kring det post-moderna tillståndet (i synnerhet Fredric Jameson) och skådespelssamhället (den hugade kan läsa Race of the Fleeing Man parallellt med Vaneigems Revolution of Everyday Life, de båda perspektiven berikar varandra). Även Castoriadis beskrivning av skådespelssamhället som ett ”society of oblivion”, där ständiga banaliteter får oss att glömma vår egen dödlighet, är relevant i sammanhanget.

Sammantaget framstår i varje fall Evolas antropologi både som ett värdefullt inslag i en kulturkritik och som en inspirerande maning till självkännedom, självdisciplin och självförverkligande.

Evola-artiklar om antropologi

The Two Faces of Nationalism
Youth, Beats, and Right-Wing Anarchists
The Fleeing Man
Gornahoor – Magical Idealism in a Larger Whole