Efter angreppen på ett yttrandefrihetsmöte och en synagoga i Köpenhamn har debatten om terrorn vaknat till liv även i Sverige. Frågan är dock om man kan tala om en debatt eller om det snarare handlar om en pseudo-debatt som inte kommer leda någonvart. Anledningen till det är att debatten i Sverige utgår från flera felaktiga axiom/grundantaganden.
Detta är en följd av små gruppers mångåriga språkpolitik och ”långa marsch genom institutionerna”. På sitt sätt är det naturligtvis imponerande att en hel offentlighet kan fås att utgå från det kontra-intuitiva och vända sig mot det självklara. Men en följd av det är att vi inte kommer kunna hantera terrorn, eller ett flertal andra problem, innan vårt tal närmar sig en faktisk verklighet. Dagens inlägg kommer därför ta upp fyra självklarheter.
1. Sverige är svenskarnas land
Detta är egentligen den mest självklara av självklarheter. Alla vet det, även de som låtsas att de inte gör det. Svenskar vet det, invandrare vet det, högern vet det, vänstern vet det, och det leder bara till onödig förvirring att förneka det.
Det finns kort sagt en etnisk grupp vid namn svenskar, en historisk förening av svear, götar och en hel del daner, med inslag av allt från finnar till frigivna afro-danskar. Denna etniska grupp har ett eget land, Sverige. Detta förhindrar inte att det finns minoriteter som också har del i landet, det förhindrar heller inte att icke-svenskar över tid kan bli svenskar. Men i jämförelse med det faktum att svenskarna har rätt till sitt land är sådant perifert.
Följderna av att Sverige är svenskarnas land är många, bland annat innebär det att en demografisk förändring som skadar dem är illegitim. Det innebär också att den ”etniska balans” som bloggaren Swedish Dissident skrivit om blir intressant. En följd är också att våldsbenägen islamism är oacceptabel i svenskarnas land. DN:s Wolodarski kan tala om att vi nu ska försvara abstraktionen ”det öppna samhället”, men minst lika mycket handlar det om att svenskarna inte ska behöva utsättas för hot och våld i sitt eget land. Rätten till ett land är fundamental, ”det öppna samhället” däremot är bara ett av flera möjliga sätt att organisera ett land.
2. Volymer har betydelse
Den andra självklarheten är även den så uppenbar att man skäms å andra människors vägnar när man tvingas sätta den på pränt. Volymer har betydelse i det mesta, och invandring är inget undantag. Om vi antar att x% av alla invandrare är radikala, och att det krävs y antal radikala för att bygga upp en terrorns infrastruktur, så kan vi matematiskt räkna ut hur stor invandring som krävs för att en sådan infrastruktur ska uppstå.
Volymer har också en mer indirekt betydelse, då integration och i förlängningen social fred blir svårare att uppnå ju större volymer det handlar om. Antalet arbeten, bostäder, svenska grannar, allt detta är ändliga resurser. Att sätta likhetstecken mellan tal om volymer och rasism är därför en både ohederlig och dum form av språkpolitik.
– Mencius Moldbug om de psykologiska mekanismerna bakom motviljan mot självklarheter
3. Mord är värre än rasism
Vreden mot Lars Vilks är äkta i stora delar av svensk offentlighet, vreden mot mördare ofta mer spelad. Så beskrivs han även efter angreppet som en ”bråkstake” och som ”ökänd”, så intresserar man sig fortfarande för om han har kontakter med kontrajihadister. Så länge detta är fallet kommer det vara svårt att föra en förutsättningslös debatt om terrorn, då oviljan att på allvar belysa en del osympatiska miljöer kommer vara stor. Det kan ju ”gynna” Lars Vilks, SD och liknande grupper.
4. Islamism är inte problemet
Den fjärde självklarheten kan vara kontroversiell även i den alternativa offentligheten. Den militanta islamismen är ett problem, men det är inte problemet med stort p. Sverige har mängder av problem, från bostadsbrist och ökande atomisering till brottslighet riktad mot pensionärer. Många av dessa problem kräver fler dödsoffer än islamismen, många av dem delar med militant islamism också det faktum att de är politiska problem. Den våldsbenägna delen av islamismen framstår då som ett inslag i ett större problem. De politiska målen är dels att tvinga europeiska samhällen till eftergifter, dels att vinna rekryter genom att visa mod och styrka. Liknande processer pågår dagligen, även om aktörerna normalt rör sig på det lokala planet istället. Det kan handla om allt från ungdomsgänget som tvingar andra ungdomar att visa respekt till det kriminella nätverket som kräver in skatt från lokala näringsidkare.
I den svenska offentligheten pratar vi ytterst sällan om sådana företeelser som politiska problem. Utgångspunkten är heller aldrig deras effekter för de människor som byggde detta land. Inte heller pratar vi om dessa företeelsers grundförutsättning, nämligen att svenskarna förlorat det de gamla grekerna kallade thumos, både individuellt och kollektivt. Thumos handlar om förmågan att försvara sina rättmätiga intressen, snarare än att vika ned sig i varje konfrontation. Ett folk som saknar thumos förlorar sitt land, i stort såväl som i smått. Om man ska summera målet med den språkpolitik vi nämnde inledningsvis, så tycks det ha varit just att få svenskarna att förlora sitt thumos och sin livsvilja. Ur detta följer sedan allt från åsiktskorridor till islamism. Här anar vi också lösningen, vi måste börja tala om verkligheten igen och till detta kommer det krävas mod.
Lämna ett svar till Sal Barbier Avbryt svar