För några månader sedan började det komma antydningar om att den såkallade Researchgruppen fått tillgång till nätforumet Flashbacks databas, och därmed kunde identifiera de människor som där under anonymitet deltagit i olika diskussioner. Detta väckte reaktioner, bland annat från piratpartister och en del borgerliga röster vilka påpekade att det fanns många tveksamheter här.
Nu har tidningen Aftonbladet och den svenske ”oligarken” och föredetta maoisten Robert Aschberg börjat söka upp människor som kommenterat anonymt på Flashback, inledningsvis en läkare som uttryckt sig invandrings- eller invandrarkritiskt. Detta tyder på att de har tillgång till databasen. Det hela är en djupt problematisk utveckling. Det kan dels betraktas som ett exempel på det den tyske filosofen Sloterdijk kallar språkpolitik, dels innebär det en förändring av hela den grund på vilken vårt samhälle vilar.
Språkpolitik
Sloterdijk har visat hur ”vänstern” sedan åtminstone 1900-talet fört sin kamp genom språkpolitik. Detta innebär att de myntar nya ord, förbjuder gamla, och omdefinierar andra. Ett exempel är hur ”fascism” och ”rasism” kommit att användas på allt fler företeelser och människor. En förutsättning för denna språkpolitik har under senare tid varit att de besitter positioner i utbildningsväsende och media, vilket i förbigående sagt innebär att denna språkpolitiska ”permanenta revolution” normalt saknar demokratisk legitimitet. Om vi haft möjlighet att rösta om saken hade det sannolikt inte ägt rum.
”Researchgruppen” är i sig ett exempel på språkpolitik. För några år sedan var det vanligt att ”högerextremister” och ”vänsterextremister” drabbade samman, både i fysisk och virtuell offentlighet. Det intressanta är att sedan dess har det skett en språkpolitisk förändring, där delar av de ”vänsterextrema” omdefinierats och blivit en del av respektabel offentlighet. Tidskriften Expo har sådana rötter, även om de ligger längre tillbaka i tiden. I fallet med Researchgruppen är det mer närliggande, och mer problematiskt. Framträdande medlemmar har bland annat ett våldsamt brottsregister.
En viktig roll i denna omdefiniering har Robert Aschberg haft, en tung aktör inom svensk medievärld. Dessutom en före detta maoist, vilket ger det hela närmast skrattretande övertoner. Vi har här en människa som gett den maoistiska terrorpolitiken sitt stöd, och som nu tillsammans med dömda våldsbrottslingar ägnar sig åt att trakassera människor som skrivit saker anonymt på internet. Bristen på proportioner är skriande.
Den permanenta revolutionen
Samtidigt innebär det hela en pågående förändring av själva vårt samhälles grundvalar, en förändring som knappt uppmärksammas och än mindre diskuteras. En hävdvunnen rätt är här anonymiteten på internet, sedan mer än två decennier. Denna rätt angriper Aschberg, Aftonbladet och Researchgruppen. Detta innebär att i ett samhälle redan hårt styrt av konformism försöker man förstöra en av frizonerna. Den som här inte klarar av att identifiera ”big brother” är direkt ömkansvärd och har för all framtid förlorat rätten att citera George Orwell (ett tips, det börjar på Afton, och slutar på bladet).
En annan rättighet är skyddet den ”lille mannen” ska ha mot media. Vanliga brottslingar ska exempelvis inte hängas ut med namn och bild. Detta är särskilt viktigt i ett samhälle som det svenska, vilket Johan Hakelius jämfört med det ritualiserade japanska. ”Att förlora ansiktet” är i Sverige värre än i Frankrike. Vi ser nu en utveckling där fel åsikter innebär att man förlorar detta skydd. Dessutom handskas media slarvigt med människors ”ansikte”, vilket vi såg då Expressen tillskrev en uthängd docent kommentarer som inte var hans.
Den pågående förändringen innebär också att vi de facto närmar oss ett tillstånd av yrkesförbud. För bara några decennier sedan kunde de flesta mentalt hantera det faktum att yrkesutövare kunde ha åsikter vi inte delade, vi utgick kort sagt från att även en kommunist kan sköta sitt arbete på skattemyndigheten. Genom att som Aftonbladet trakassera en läkare är vi inne på väldigt farlig mark.
Det som pågår är också en form av privatiserad rättskipning. Återigen extra problematiskt om vi betänker att flera av aktörerna har presstöd. Gränsen mellan stat och privat aktör är här diffus, vilket gör det mycket svårt att utkräva ansvar när det går fel.
Som synes håller Aftonbladet, Expressen, Aschberg och Researchgruppen alltså på att förstöra viktiga grunder både för vårt samhälle och vår civilisation. Detta dessutom utan någon egentlig diskussion eller demokratisk process. För den objektive betraktaren framstår detta som ett större hot än någon eventuell ändrad kultur- och invandringspolitik som partiet SD skulle kunna genomföra.
Detta innebär att alla anständiga människor nu har en skyldighet att tala öppet om det som pågår. Flera piratpartister har redan gjort det, liksom den tänkande borgerlighet vi bland annat ser kring tidskriften Neo. Samtidigt kan vi fråga oss om det egentligen är rationellt att såhär öppet angripa både vårt samhälle och de tiotusentals medlemmarna på Flashback. Den gudarna vill förgöra gör de ofta först galna.
Relaterat
Fria Tider – Ett farligt hyckleri
Kudos, piratpartister
Daniel Friberg – Tio tips till politiskt trakasserade
Lämna ett svar till Johan Avbryt svar