Söker man ett positivt alternativ till dagens system är Per Engdahl (1909-1994) och Nysvenska rörelsen värdefulla utgångspunkter. Inte minst upptäcker man under läsningen av Engdahls memoarer, Fribytare i folkhemmet, att många av dagens bästa ståndpunkter redan utvecklades i nysvensk miljö för flera decennier sedan. Det gäller bland annat samnationalismen och Europatanken. Det gäller även kritiken av ”den nya klassen”, och projektet att utveckla en ny politisk teori som både förenar och går bortom de tre föregående. Clouscard och Soral talar om en problematisk libéralisme-libertaire, Engdahl talade tidigt om nuliberalism. Termerna skiljer sig något, men innehållet är i hög grad samma.
Jag har själv inspirerats mycket av Engdahl, inte minst hans humanitet och hans förmåga att kombinera en frihetlig nationalism med en frihetlig socialism. Dugin talar om tre politiska teorier, och Engdahls nysvenska ideologi tillhör den tredje teorins högsta former samtidigt som den går bortom den. Vi kommer därför att i några inlägg ta upp ett antal teman från boken, idag Engdahls beskrivning av det svenska och av teknokratin.
Det svenska
Den svenska socialpolitiken brukar ofta upplevas som något nytt… man behöver emellertid bara plocka fram de gamla byaordningarna från tidigare århundraden… och man skall finna, hur en rad av de värderingar, som bär upp dagens socialpolitik går igen i dessa knaggligt formulerade bestämmelser, där gemenskapens ansvar mot änkor och faderlösa, mot människor som drabbats av sjukdom eller missväxt präntas in med en kraft, som knappast står dagens sociallagstiftning efter.
– Engdahl
Engdahl inleder med en kort men intressant genomgång av Sveriges historia. Han beskriver mötet mellan svear och götar, två delvis olika kulturer vars ekon sedan dess löpt genom svensk historia. Han skriver:
Dualismen i det svenska statsskickets historia är ett uttryck för motsättningen mellan svearnas folkliga kungadöme och götarnas aristokratiska republikanism. Begreppet ”konungen och folket” i motsats till ”herrarna” är gammalt i svensk historia.
Överlag tycks Engdahl själv luta åt det svealändska perspektivet. Han betonar att Sverige varit och är en del av Europa, även om impulser utifrån getts en svensk form. Engdahl tar också upp skillnaderna mellan landskapen. Dessa resonemang för tankarna till dagens identitära (och Bildts ”svensk, hallänning, europé”). Intressant är när han i ett stycke om invandring berör de tråkigare sidorna av den svenska nationalkaraktären:
Det finns brister i det svenska mönstret som invandrare skulle kunna hjälpa oss att övervinna. Det vemodsdrag över pannan, som Esaias Tegnér kallar en sorg i rosenrött, är i själva verket ett tungsinne, som hyvlar ner det spontana, det livstillvända och gör oss till tunguser. Tristessen i det svenska samhället är ett negativt drag.
Nu rekommenderar inte Engdahl massinvandring som lösning, men det är en intressant iakttagelse och för tankarna till Gunnar Ekelöf. Det finns ett tråkigt inslag i svenskheten, vilket av många ansetts kunna lösas genom massinvandring. För detta torde det dock finnas lämpligare lösningar, vilket blir möjligt när man som Engdahl och Ekelöf identifierat problemet.
Teknokratin
Utformningen av vår samhällssyn inspirerades nu av den amerikanske samhällsvetaren James Burnham. Hans bok ”The managerial revolution”… blev oss till stor nytta… risken för ett samhällets teknokratisering gav korporatismen dess naturliga uppgift. Den nuvarande motsättningen mellan ägare och anställda, mellan arbete och kapital, skulle göra det möjligt för ett teknokratiskt toppskikt att spela ut de olika intressena mot varandra och därmed konsolidera sin egen allmakt.
– Engdahl
Intressant är också hur Engdahl och den nysvenska rörelsen förebådar den analys av den terapeutiska staten och den nya klassen som bland annat Paul Edward Gottfried idag företräder. Bland annat identifierar han hur många som deltog i 1968-vänstern förberedde sig för en plats i ”teknokratin”:
Marxismen har för dem blivit en ny religion. De har korat sig till den nya religionens prästerskap. På så sätt har de säkrat vägen in i den nya överklassen, teknokratin.
Politisk korrekthet är idag teknokratins ”nya religion”, syntesen av nymarxism och nuliberalism. När man identifierat och namngett teknokratin/den nya klassen undviker man att som en del marxister fastna i 1800-talets sociala landskap, och upptäcker att nya sociala grupper och nya konflikter tillkommit. En analys där teknokratiseringen står i centrum undviker också förenklade dikotomier som ”stat mot marknad”, och inser att dessa genom teknokratin/den nya klassen delvis växer ihop. Vi ser det tydligt i det USA som idag är en oligarki, Chomskys ”socialism för de rika”, Rothbards ”Etablissemang” (inkluderande både ”big government, big business, and the New Class of bureaucrats, technocrats, and ideologues and their numerous dependent Groups) och De Landas ”anti-marknad”. Men tendensen kan identifieras i de flesta länder (jämför de offentligt finansierade ”marknader” och miljonärer som uppstått i kölvattnet på svensk integrationspolitik). Mot detta ställde Engdahl korporatismen som både politisk och ekonomisk modell, men mer om den framöver.
Relaterat
Lennart Svensson – Recension: Fribytare i folkhemmet (Engdahl 1979)
Spöknippet – [Excerpts, Swedish] Engdahl, Fribytare i folkhemmet
Occident Faust – Per Engdahl – Fribytare i folkhemmet
Lämna ett svar till mleow Avbryt svar