I dagarna har vi i media fått veta att SD i allmänhet och Björn Söder i synnerhet är ”nazistiska”, och att Ulf Lundell betraktar den senare som ”en liten diktatorstyp i folkdräkt”. Det senare bygger på att Lundell inte tagit sig tid att både läsa och förstå Söderintervjun, och tolkar det han sagt som att ”svenskhet ska bedömas utifrån vem som kom hit först” snarare än att Söder talar om etniska grupper. I ärlighetens namn får man tillägga att det av Söder var klumpigt både att använda termen ”nation” och att använda judar som exempel, detta bäddar för missförstånd. Särskilt i en fientlig medial miljö. Men i grunden var det ändå av godo att Söder tog tag i frågan, för vi behöver en diskussion om relationen mellan etniska grupper och nationell metaidentitet i Sverige. Det är naivt att tro att man kan bygga ett mångetniskt samhälle utan att ens diskutera relationen mellan det etniska, det sociala och det politiska, även om media nu alltså gör sitt yttersta för att sabotera det hela och på köpet gissningsvis skrämmer upp en del människor som Söder aldrig velat illa.
Samtidigt som det etablerade Sverige rasar mot Söder och SD pågår ett handelskrig mot Ryssland, och förberedelserna pågår för fullt för att återuppta stridigheterna i Ukraina i större skala. Vi har ett pågående krig i Europa, och det finns en reell risk att det leder till ett nytt storkrig. Man frågar sig om detta inte är en viktigare fråga än Söders intervjuer, och varför det inte finns någon egentlig opposition mot det i offentligheten. Detta för oss osökt över till frågan om symbol- och realpolitik, till frågan om ideologi.
Symbol- och realpolitik
The ideas of the ruling class are in every epoch the ruling ideas, i.e. the class which is the ruling material force of society, is at the same time its ruling intellectual force. The class which has the means of material production at its disposal, has control at the same time over the means of mental production, so that thereby, generally speaking, the ideas of those who lack the means of mental production are subject to it. The ruling ideas are nothing more than the ideal expression of the dominant material relationships, the dominant material relationships grasped as ideas.
– Karl Marx
Det tyngst vägande skälet till att politiskt korrekta människor sällan kan tas på allvar är deras skriande brist på proportioner och perspektiv. Detta blir exempelvis tydligt i de återkommande angreppen på Ryssland för landets bristfälliga hbtq-politik. Att dessa angrepp härrör från amerikanska kretsar är sannolikt (”follow the money” frestas man exempelvis säga i samband med Femen). De har heller inte saknat framgång, idag finner man bland annat facebookliberaler som på eget bevåg delar med sig av olika tragiska historier om ryska HBT-personer. Känslan har framgångsrikt skapats.
Ingen torde ifrågasätta att det kan vara svårt att vara HBT-person i Ryssland, eller att människor inte ska trakasseras på grund av sin sexuella läggning. Det intressanta i sammanhanget är som sagt bristen på perspektiv. Om man inte är medveten om att det är dödsstraff för homosexuella i bland annat Saudiarabien bör man undvika att sprida sina åsikter i offentligheten. Det är en stor skillnad mellan situationen i Ryssland och, exempelvis, Saudiarabien.
Intressant är också bristen på proportioner. Ja, det förekommer fortfarande bögknackning i Ryssland (liksom, i förbigående sagt, i vissa amerikanska ghetton), men samtidigt pågår det ett brutalt krig i Ukraina där bostadsområden och civila bombas. Detsamma gäller i Syrien och i Libyen, något liknande förbereds bland annat för Kirgizistan. Att i det läget fokusera på Ryssland och Putin, och se homoäktenskap som en viktig fråga framstår som löjeväckande. Det framstår som ett uttryck för ideologi, använd för att få människor som tror sig vara radikala att springa maktens ärenden.
Det hela handlar om konflikten mellan symbol- och realpolitik. Motstånd mot krig och bombningar av civila hör hemma i den senare kategorin, facebookgnäll om bristen på homoäktenskap i vissa, noggrant utvalda, andra länder hör hemma i den förra. Detta har naturligtvis en koppling även till geopolitiken. Det finns en anledning till att människor fås att se Putin som en homofob eller Söder som en nazist, samtidigt som konflikterna i Ukraina och Syrien framstår som för komplexa för att ta ställning till. Vi har idag ingen stark fredsrörelse, även om den sakta men säkert växer fram igen med delvis andra förtecken.
Den kritik man i det läget kan rikta mot Söders parti är att det så ofta missar chansen att bli en del av en sådan freds- och Europarörelse. Etablissemanget och media har svikit på bred front, det gäller givetvis inte bara invandringspolitiken utan även den mangranna uppslutningen kring den amerikanska kampanjen mot Ryssland. Det gäller även den ekonomiska politiken. Populistiska och nationalistiska partier i övriga Europa har ofta insett detta, liksom att Europa idag saknar statsmän och får hålla tillgodo med korrupta och osjälvständiga kollaboratörer. SD skulle sannolikt ha en del att vinna på att företräda en sådan bredare systemkritik, inte begränsad till kritik av den invandringspolitik som numera kan beskrivas som ett självskadebeteende och en fix idé.
Lämna ett svar till etnopluralist Avbryt svar