Häromdagen beskrev vi den moderna ”vänstern” i inte alldeles smickrande ordalag. Slutsatsen torde av detta vara given. Man måste engagera sig i svensk borgerlighet, i den såkallade ”alliansen”, inte sant? Om ”vänstern” är problemet, är det väl dags att bli moderat? Om man vill försvara frihet, nation och civilisation torde det falla sig naturligt att stödja det största partiet som står mot ”vänstern”?
Det finns tre huvudsakliga skäl att inte göra det. Moderaterna, och modern borgerlighet i gemen, har ett antal egenskaper som gör dem problematiska i sig och dessutom inkapabla att bemöta ”vänstern”.
Borgerligheten är en ”vänster”
Cthulhu swims slowly, but he always swims left.
– Mencius Moldbug
Modern borgerlighet saknar de redskap som krävs för att förstå sin motståndare och dess metoder, och som en följd av detta har de anammat mycket av motståndarens begrepp och perspektiv. Delar av ”vänstern” har fört en framgångsrik kulturkamp, ”högern” har i hög grad inte ens varit medveten om detta och idag har vi därför ledande borgerliga politiker som anammar ”vänsterns” definitioner av bland annat ”rasism”. Denna oförmåga var delvis ett aktivt val, med rötter bland annat i ett historiskt respektabilitetstänkande. Jonathan Bowden skriver om de ”djupblå” konservativa som mer eller mindre passivt bevittnade kulturkampen:
In the 1960s, persons who were regarded as “reactionary,” particularly in the academy, used to laugh at a lot of what was occurring. It was almost a joke… Those individuals… didn’t give in. But in a way they didn’t understand that in order to fight back against the tidal wave of Leftist ideas throughout the ’20s, ’30s, ’40s, ’50s, and thereafter you had to go further out ideologically, even if you weren’t prepared to make organizational commitments, even if it turned to fellow-traveling. You had to use Far Right ideas, even if you didn’t call them that, to fight against the Left in its militancy. Basically, conservative academics from Michael Oakeshott onwards refused to do so, absolutely refused to do so, and in doing so they basically put the noose around their own neck in relation to the forces that were coming.
Because their enemies were in deadly earnest. They wanted to transform the mindset of Western societies, and the way that they configured to do that wasn’t through vanguard parties, although they supported them, wasn’t through doctrines of social revolution, although they may have residually supported that. It was by changing the grammar that people used to think with at the advanced level.
Detta historiska misslyckande är monumentalt, och innebär att ”högern” idag på många sätt blivit en ”vänster”. Den har anammat mycket av ”vänsterns” definitioner, och tävlar inte sällan med den om att vara mest ”god”. Detta på en planhalva där det är ”vänstern” som skriver reglerna. Resultaten är sådant som mångkulturalism, brottet med historien och miljonbidrag till ”vänsterns” organisationer. Det betyder också att man anammat motståndarens definition av ”extremism”, och brutit med de stödtrupper som hade kunnat bjuda effektivt motstånd och flankskydd i kulturkampen.
När 1968 års idéer drabbade Sverige stod den svenska s k borgerligheten intellektuellt och kulturellt nästan försvarslös… antingen borgerligheten ansåg sig liberal, konservativ eller kulturkonservativ stod den utan en genomtänkt och levande helhetssyn utifrån vilken den i grund hade kunnat bemöta vänstern. Borgerlighetens försvarare saknade i stor utsträckning intellektuell och kulturell självmedvetenhet – behövde så att säga tänka efter för att veta vad de representerade.
– Claes G. Ryn
Ett exempel på brytningen med stödtrupperna är hållningen till den historiska antikommunismen. Den var stark under det kalla kriget, och kunde bitvis bidra med en analys av sådant som totalitarism och subversion. De antikommunister som efter det kalla kriget applicerat denna analys på ”vänstern”, exempelvis tjeckiske Vaclav Klaus och brittiska Monday Club, har uteslutits ur den respektabla borgerligheten. Det är svårt att respektera en ”höger” som så envetet ägnar sig åt självskadebeteende, beteendet antyder att något fundamentalt saknas.
Antropologi
The trouble with Right-wing people, on the whole, is they’re sort of pessimistic, slightly unimaginative. They’re deeply conservative people. They’re very decent people, but they’re conservative.
– Jonathan Bowden
Bowden beskriver borgerliga människor i gemen som ”decent people”. Detta är en värdefull egenskap, men det kan vara en nackdel i en kulturkamp. En anständig människa kan ha svårt att genomskåda ”vänsterns” anspråk på större godhet, en anständig människa kan ha svårt att inse att auktoriteter inte alltid är ens vänner eller att positivt laddade ord kan användas som vapen. Fenomenet kulturkamp kan vara svårt att identifiera utan hjälp, och sådan hjälp har borgerlighetens institutioner på senare år sällan gett. Den borgerliga människotypen har många förtjänster, men kulturkamp ligger sällan för den. Om detta beror på en överdriven vilja att vara respektabel, en därtill knuten respekt för auktoriteter, eller en jordnära mentalitet som gör det svårt att fullt ut greppa subversionens psykologi är mer besvärligt att avgöra.
Man kan här också identifiera en klassaspekt. Den är inte allomfattande, men det har funnits tendenser i svensk borgerlighet till ett materialistiskt klasstänkande där sänkta skatter framstått som politikens kärnfråga. Mot sådant reagerade redan det tidiga 1900-talets unghöger. Detta, förskjutningen från kultur, antropologi och politik till det ekonomiska, för oss osökt vidare till bristen på en djupdimension. Mot ”vänsterns” abstrakta och förenklade tankemodeller ställde ”högern” en tid en lika förenklad nyliberal modell.
Djupdimensionen
…we are entitled at least to ask what it has done to conserve the identity of the nation as composed of people of supposed English descent and blood.
– Ludovici om det konservativa partiet
Modern borgerlighet framstår som endimensionell. Detta är tydligt inte minst i amerikaniseringen av tänkandet. Så framstår ekonomin som samhällets kärna, trots att europeisk höger traditionellt sett det ekonomiska som underordnat det politiska. Individen som samhällets grundläggande byggsten avslöjar också brist på djup i tänkandet. Individualismen bryter både med det högre och med de sammanhang vi ingår i (familj, nation, Europa). Lika problematisk är den synnerligen ytliga definitionen av svenskhet. En djupare definition av det svenska utesluter inte nödvändigtvis att man kan bli svensk, men det framstår som en längre och mer krävande process. Det är också sällan man hör borgerliga politiker angripa socialdemokratisk skolpolitik annat än ur ett i grunden ekonomiskt nyttoperspektiv. Förståelsen för värdet av det klassiska bildningsarvet, för bildning som sådan, saknas. I hög grad utgår man från samma axiom som den klassiska ”vänstern”, materialism, individualism och det ekonomiskas primat. Detta bidrar naturligtvis till oförmågan att bemöta ”vänstern”. Det bidrar också till att svensk ”höger” framstår som så erbarmligt tråkig, oförmögen att inspirera och intellektuellt hjälplös. Man har brutit med den egna traditionens kreativa och spännande kärna, och ersatt den med ekonomism och amerikanism.
Man förfasar sig så mycket över materialism och bolsjevism bland dem som sola sig i den gyllene kalvens förgård. Sannerligen, bolsjevismen och materialismen ligga redan djupt förankrade i mången storordig mammonträls eget hjärta. Det stora rumoret föranledes alltför ofta av intet annat än rena rama ångesten för innehållet i eget kassaskåp.
– Örnulf Tigerstedt
Denna amerikanisering av tänkandet hänger samman med oförmågan att identifiera Europa som en från USA avskild sfär, med delvis egna intressen och traditioner. Istället har svensk borgerlighet kommit att bli intimt knuten till amerikanska intressen. Detta hänger också samman med den ovan nämnda klassegoismen. Kapitalet är numera globalt, nationen framstår som föråldrad. Vilket också avspeglas i tänkandet. Detta gör att ”högern” på många sätt är ännu skadligare än ”vänstern”. Den är medskyldig i ”vänsterns” kulturkamp, och dessutom går den det globala kapitalets och USA:s ärenden.
Sammantaget finner vi alltså att svensk borgerlighet är tråkig och intellektuellt hjälplös. Den delar många grundantaganden med ”vänstern”, vilket ihop med brytningen med den egna idétraditionen bidrar till att den anammar denna ”vänsters” språk och definitioner. Reduceringen av borgerlighet till dessa definitioner och till ekonomism gör att det är ett amerikaniserat moras utan framtidsutsikter. Vilket samtidigt är tragiskt eftersom många borgerliga människor är anständiga människor, och det här finns en historiskt värdefull idétradition. En idétradition de moderna företrädarna försnillat och slarvat bort, men som vi andra fortfarande kan inspireras av.
Lämna ett svar till Gegen Cro-Mags Avbryt svar