Svenskarna som folk har berövats sin historia, och därigenom sin själ. Ett mödosamt rekonstruktionsarbete krävs numera för att ta del av sådant som för tidigare generationer var självklarheter. Detta är en av de värsta följderna av 1968 års idéers dominans och deras företrädares ”långa marsch genom institutionerna”. Så skrev Erik Gustaf Geijer (1783-1847) om historien och banden mellan generationerna:
Vart och ett folk lever ej blott i det närvarande, utan även i sina minnen: och det lever genom dem. Varje generation fortplantar sig ej blott fysiskt utan även moraliskt i en annan: den överlämnar den sina seder, sina begrepp. Det är denna fortgående tradition, som i olika tider likväl alltid gör folket till ett… Så snart ett folk blir odlat, blir denna tradition historia.
De fysiska banden med förfäderna befinner sig idag också under saxen, men de moraliska har redan i hög grad klippts av. När vi söker besvara frågan ”vem är svensken” kan Geijer vara av intresse. Han var på sin tid en av landets främsta historiker och poeter, han var medlem i Götiska Förbundet under namnet Einar Tambaskälver och betraktas som en av den svenska nationalismens fäder. Geijer spelade också en viktig roll för svensk filosofi, och anses föregripa bland annat personalismen.
Meurling och Geijer
Det var en tid det bodde uti Norden,
En storsint ätt, beredd för frid som krig.
Då, ingens slaf och ingens herre vorden,
Hvar odalbonde var en man för sig.
Med svärd han röjde våld, med plogen jorden,
Med lugn för Gud och man han gick sin stig.
Sig sjelf sitt värn, han visste andra skydda,
Och kungasöner växte i hans hydda.
– Geijer, Manhem
Bland svenska marxister framstår Per Meurling (1906-1984) som en särling. Han dömdes för landsförräderi, var pornograf, och blev så småningom socialdemokrat. Det finns i hans marxism också högintressanta inslag, som hans återkommande fokus på företrädare för svensk och utländsk radikalhöger. I centrum för detta intresse finner vi Vitalis Norström, med sin fortsatt värdefulla analys av masskulturen, men även bland annat Fredrik Böök, Örnulf Tigerstedt och KG Ossiannilsson. Även Spengler, Müller, von Stein, Conrad och Carlyle dyker upp. Bakom detta intresse hos Meurling anar man en civilisationskritik som är djupare än den rena marxismen, besläktat med fosterländska och romantiska synsätt. Den är tydligare hos den äldre Meurling.
Meurling har också skrivit en värdefull studie om Geijer, betitlad Geijer och Marx. För marxisten är den spännande eftersom Meurling där visar hur en ung Marx påverkades av läsningen av Geijer. Meurling har utgått från Marx excerpter ur Geijers verk, och visar bland annat hur Marx genom läsningen om det fornsvenska samhällets fria odalmän fick ”kött på benen” till Rousseaus begrepp ”folkviljan”. Han ska också ha influerats, oklart hur mycket dock, i sin framväxande teori om klasskampen av Geijers skildring av svensk historia. Intressant är att Marx, med Meurlings ord, ”ärade det enkla svenska folket”:
Svenska soldaten har i bondekläder gjort Sveriges mest lysande krig, liksom svenska officeraren utan ordensprydnader.
Marx påminner också om Per Engdahls teori om ”den kungliga demokratin”, när han berömmer de svenska statsborgarna för att de insåg sin intressegemenskap med kung och bönder i samband med reduktionerna.
Men i studien är det Geijer som står i centrum, och då vissa utvalda aspekter. Aspekter som är av intresse när vi söker identifiera det genuint svenska, från vilket vi som bekant både politiskt och moraliskt avlägsnat oss. Meurling beskriver Geijers sociala bakgrund i uppstigande borgarklass, de värmländska bruksägarna. Här var intresset för revolutionära idéer från kontinenten, och för Napoleon, ofta starkt. Samtidigt var det en patriarkalisk värld. Å ena sidan fick denna bakgrund Geijer att tala om det enkla folket som ”Hopen”, å andra sidan mindes han med saknad hur han kunnat leka med deras barn.
Meurling beskriver Geijers världsbild som varken liberal eller konservativ, utan mer komplex än så. Detta innebär att talet om hans ”avfall” från konservatismen till liberalismen framstår som felaktigt. Framförallt var Geijer kristen. Han var också idealist, även om Meurling identifierar många tendenser i riktning mot materialismen hos honom.
Geijer och den sociala frågan
Högintressant är att Meurling placerar Geijer i samma idétradition som bland annat Strindberg, Almqvist, Matz och Stenbock, nämligen en mot maskinkulturen kritisk samling försvarare av det enkla ”Bonde-Sverige”. Detta blir, en period, tydligt även hos Geijer. Meurling skriver:
Efter Englandsresan ansåg han, att den industriella revolutionens nackdelar var större än fördelarna och drömde om ett demokratiskt Bonde-Sverige.
Meurling tillägger dock:
Men mer och mer insåg han, att framtiden tillhörde maskinerna och att vårt lilla land inte skulle kunna hålla sig utanför den allmänna europeiska utvecklingen.
Geijers intryck av storstaden London var i hög grad negativt. Han fann stenkolsröken som låg som en dimma vedervärdig, han noterade kontrasterna mellan de mycket rika och de mycket fattiga, liksom sedernas förfall. Resan bidrog också till en känsla för proletariatets realitet, både som mänsklig misär och som hot mot den samhälleliga ordningen. Han talar om hur ”kapitalets alltmer befästade suveränitet över arbetaren kastar denne alltmer tillbaka ibland den fruktansvärt ökande massan av proletärer”. Någon doktrinär liberal är inte Geijer när han söker lösa detta, när han söker en ”på en gång i höjd och djup mer omfattande samhällsbildning”. Dels ställer han sig positiv till arbetarnas ”associationsprincip” och deras kooperativa sällskap, dels menar han att under kriser måste samhället gripa in med offentliga arbeten åt de arbetslösa. Detta är som synes inte klassiskt liberalt, å andra sidan är det inte heller särskilt socialt radikala förslag. Intresset för ”associationerna” delade han i förbigående sagt med delar av svensk radikalhöger, de offentliga arbetena påminner om tankar hos Louis Blanc.
Geijer och det svenska
Slavstaten kalla vi den, i vilken lag endast en, nämligen despoten, är fri och hans vilja lag.
– Geijer
I sitt intresse för historien identifierar Geijer, i likhet med bland annat Fabian Månsson, den urgamla bondefriheten. Detta färgade hans göticism, så skriver han:
Överallt, varest, även i despotiska stater, spår av en kommunalförfattning finnes, äro de lämningar ifrån en bättre, friare, tid.
Odalbonden är fri, och väljer sina lagmän. Geijer arbetar med två idealtypiska system, vilka löper genom historien. Å ena sidan familjesystemet, vilket ger upphov till feodalismen. Å andra sidan fördraget mellan fria män, vilket ger upphov till republikanismen. När dessa förenas får man en konstitutionell monarki. Han var påverkad av Adam Müller, vilken spårat dessa två skilda system också tillbaka till germanernas former av egendom, feud och allod. För Müller innebar övergången från feodalismen också en övergång från ett samhälle präglat av relationer mellan personer till ett betydligt mer opersonligt system, och det är tydligt att Geijer trots sin republikanism delvis kunde dela denna romantiska nostalgi. Detsamma, visar Meurling, gällde delvis Marx. Vi anar Meurlings djupare civilisationskritik när han söker blottlägga romantikern Marx, han som samlat folkdikter åt Jenny von Westphalen och skrivit romantisk poesi, som hela tiden finns under den kalla och sakliga ytan. Meurling beskriver ”kapitalismens trista tidsålder” och ställer den mot en ”hemlig blåst” på botten av den västerländska civilisationen, där Rolands horn ännu kallar och där Tristan och Isolde älskar varandra med kompromisslös kärlek.
– Olof Arborelius
Meurling spårar Geijers sociala och nationella ideal i hans poesi, där ofta odalmannen, den frie bonden, står i centrum. Det handlar om en nation av fria, i så hög grad som möjligt oberoende, människor. Geijer skriver:
…ligger statens styrka i mängden av produktion, eller i mängden av producenter, som i sitt yrke äga en självständig grund för medborgerlig existens? Enligt vår tanke i det senare.
Mot detta står tidens tendenser till proletarisering, i vår tid dessutom till klientelisering. Det politiska framstår som överlägset det ekonomiska, samfundsandan hos det tidiga borgerskapet överlägset det senare borgerskapets kärlek till penningen. Medborgaren är målet. Men det ekonomiska är inte ointressant. I Odalbonden skriver Geijer:
Vi reda för landet den närande saft.
Vi föda det – brödet är vårt.
Vi finner hos Geijer alltså ett fokus på den fria bonden, kopplat till en känsla för ”Bonde-Sverige”, till ett mer eller mindre republikanskt politiskt ideal och till en specifik antropologi. Vi finner hos honom också en kristen tro. Geijer skriver om historien:
Vi vete således på vilken tro historiens verklighet grundar sig. Den grundar sig på religionen. Historien är till sin innersta princip religiös, och blott för den religiöse finns en historia.
Här finner vi den kristne idealisten Geijer, och återigen den djupare civilisationskritikern Meurling som studerar honom. För vårt samhälle har förlorat idealitet och autenticitet. Meurling skriver:
Geijer såg denna tendens hos borgerligheten. Han fann den djupt motbjudande och drömde om en högre gemenskap…. man talar även i nutiden om fosterland och familj. Orden är desamma som förr, men man menar inte detsamma som då. Det är känslan i de likalydande orden, som förändrats. För Geijer gömde dessa ord ett livsinnehåll, som då var absolut, men nu har relativiserats. För våra stora industrikoncerner… och vårt lands ledande företagare börjar redan nationsbegreppet att kännas för trångt och familjebegreppet håller i våra storstäder på att vika för ett nytt begrepp, sambobegreppet.
Så finner vi hos Geijer, tolkad av Meurling, många av de nödvändiga inslagen i en återgång till det sunt och sant svenska. Där finner vi Bonde-Sverige med en skepsis till storstaden, maskinkulturen och konsumtionshysterin, vi finner fria odalmän och en genuin demokrati med aristokratiska övertoner, vi finner också en resakralisering och återupptäckt av det autentiska och av idealismen.
Meurlings studie innehåller mycket annat intressant. Så kategoriserar han både Marx och Geijer som eurocentrister, barn av sin tid. Han beskriver Geijers kluvna känslor för sin tids borgerlighet, liksom hans drömmar om en andlig elit och ett Europas världsvälde som skulle garantera fred. Vi möter Geijers hyllning till den nordiska vintern, och hans positiva statsbegrepp. Vi möter också hans kritik av socialismen, dess avsaknad av känsla för staten och religionen. Sammantaget är det en värdefull studie, oavsett om man intresserar sig för det genuint svenska eller vill finna inspiration hos Geijer och Meurling i utvecklandet av en ”fjärde politisk teori”, bortom höger och vänster.
Meurling och Månsson – svensk bondesocialism
– Ivan Shishkin
Lämna ett svar till Reaktion Avbryt svar