På söndag är det val, och det offentliga rummet genomsyras av antagandet att vi alla är imbeciller. Valaffischernas budskap rör sig i sfären mellan bebisspråk och bebislogik, och man väntar med spänning på att affischer med budskapet ”ja till bra, nej till dålikt” ska börja dyka upp. Demokratins slutresultat och former motsäger oavbrutet dess grundantaganden.
Trots detta har jag även i år röstat, en handling som numera ger en bitter eftersmak. Jag uppskattar delar av Piratpartiets integritetspolitik, Kommunistiska partiets utrikespolitik, Sverigedemokraternas invandringspolitik, et cetera, problemet är att man får mycket annat med i paketet när man är tvungen att rösta på något av dem. Så har exempelvis Sverigedemokraterna alltmer utvecklats till ett ryggradslöst parti, som sviker sin historiska uppgift. Denna uppgift, vilket många av deras väljare också inser, är att agera motkraft mot den allians av etablerade politiker, media och akademiker som monopoliserat det offentliga samtalet och beskrivningen av verkligheten. Man kan här tala om den nya klassen, om hegemoni, om åsiktskorridor och om politisk korrekthet, i grunden handlar det om att delar av samhället gått in i en kollektiv psykos och tvingar oss andra att spela med i den eller ta konsekvenserna. Sverigedemokraternas historiska uppgift är att representera oss andra, förmodligen den tysta majoriteten, och utmana den kollektiva psykosens vanföreställningar. Detta betyder inte att man behöver bli rasister, men det betyder att man måste sätta ner foten när ordet rasist används väldigt vårdslöst och när det kombineras med konsekvenser som är fullständigt oproportionella. Det betyder heller inte att man måste bli extremister, men det betyder att man måste sätta ner foten när dömda vänsterextremister ägnar sig åt dataintrång, hembesök och uthängningar av människor som anonymt skrivit saker i kommentarsfält. Särskilt när dessa saker för en objektiv bedömare är mer eller mindre harmlösa, och när etablerad media ingår ett intimt samarbete med grupper som är ”våldsbejakande”.
Normalisering
Jag har inga väldiga förhoppningar knutna till partiet Sverigedemokraterna. Det är inte realistiskt att det i nuläget ska återupptäcka den korporatism som svensk höger utvecklade under 1900-talet, att det ska ge alternativ till den moderna människosynen, eller att det ska utmana det ekonomiska systemet. Att ägna sig åt sådant skulle i nuläget förmodligen skada partiet, vi befinner oss i ett historiskt skede där korporatism och liknande snarare hör hemma i den metapolitiska än den partipolitiska sfären. Den förhoppning jag knyter till partiet är däremot fullt realistisk, att bidra till en normalisering av Sverige. Det handlar om att vägra spela med i ett alltmer urspårat offentligt samtal, om att representera de stora grupper som inte delar ”de tjattrande klassernas” världsbild. Inrikespolitiskt handlar det för det första om att ifrågasätta den massiva invandringspolitiken, vilket partiet gör väl. För det andra handlar det om att inte acceptera ”de snattrande klassernas” verklighetsbeskrivning. Detta gör partiet mindre väl, med sina återkommande uteslutningar av människor som ”de pladdrande klasserna” definierar som rasister. Utrikespolitiskt handlar det för det första om att påminna svenskarna om att i ett europeiskt sammanhang är Sverige extremt. Detta har partiet misslyckats med, då man väljer att applicera ”de babblande klassernas” definition av extremism på andra europeiska partier och välja samarbetspartners utifrån det. För det andra handlar det om att bryta med konsensus i synen på NATO, på Ryssland och på angreppskrig. Här är bilden inte entydig.
Men sammantaget finns det stora brister i den sverigedemokratiska politiken. Det finns också mer positiva inslag, SDU framstår exempelvis som ett sådant, även att så många människor röstar på partiet trots ”de jiddrande klassernas” kompakta hatkampanj är lovande. Vad partiet bör fråga sig är varför dessa människor gör det, och ge oss det vi vill ha. Relatera till oss istället för till det etablissemang som gått in i en gruppsykos. Jag har själv röstat på Sverigedemokraterna, men det är som sagt med blandade känslor.
Vad dessa blandade känslor bör påminna en om är bland annat partipolitikens begränsningar. Man kan inte begränsa sig till att avge en röst med några års mellanrum och däremellan hoppas att politiker och partier trollar fram önskvärda resultat medan man själv växer fast i TV-soffan och/eller skriver anonyma kommentarer på internet, kampen för att normalisera vårt land pågår året runt. Så kan exempelvis ett projekt som Fria Tider ha en väl så långsiktig och djupgående effekt som ett politiskt parti, inte minst om det dessutom uppstår positiva samspel dem emellan. I våra egna liv påverkar vi varje dag samhällsutvecklingen, genom vilka människor och grupper vi väljer att omge oss med, genom vilka åsikter vi uttrycker, genom den kultur vi konsumerar eller ännu hellre själva skapar, genom det människoideal vi förverkligar, et cetera. Vi bidrar varje dag till att skapa den omvärld i vilken politiska partier verkar, och kan på så vis hjälpa eller stjälpa dem i deras utveckling mot en mer positiv politik. En röst på något av de sju etablerade partierna framstår däremot som en röst mot normalisering, en röst på Feministiskt Initiativ framstår rentav som en röst för ännu ett steg in i gruppsykosen.
Relaterat
Charlotta Johansson – Dulny blir knappast den siste
Lämna ett svar till Maximus Avbryt svar