Svenskarnas parti är på valturné, en valturné som kantats av våldsamma motdemonstrationer. Måltavlorna för detta våld har främst varit polisen, även om en hinduistisk kulturfestival också tycks ha drabbats. Om detta har det skrivits en hel del. Åsa Linderborg skrev exempelvis att ”kriget är redan vunnet” vad gäller nazisterna, samtidigt som hon angrep de liberala skribenter som har mage att ha åsikter om hur detta ”krig” förs. Diverse liberala skribenter har också skrivit om det problematiska i att angripa polis och yttrandefrihet. Expressens Britta Svensson ställde exempelvis den relevanta frågan:
Men vad vill ni som går till angrepp mot polisen? Att de ska sluta ”skydda nazister”? Vad vill ni göra med nazisterna när ni väl kommer nära? Döda dem?
Frågan är värd att ställa även till Linderborg. Är det okej, eller ens nödvändigt, att döda människor som tydligen redan ”förlorat kriget”? Men det vi ska fokusera på idag gäller dels antropologi, dels politik. Värt att notera är att de flesta motdemonstranter är fredliga, och det första avsnittet berör främst de som inte är det.
Antropologi
It is only in a crowd that man can become free of this fear of being touched. That is the only situation in which the fear changes into its opposite. The crowd he needs is the dense crowd, in which body is pressed to body; a crowd, too, whose psychical constitution is also dense, or compact, so that he no longer notices who it is that presses against him. As soon as a man has surrendered himself to the crowd, he ceases to fear its touch. Ideally, all are equal there; no distinctions count. Not even that of sex. The man pressed against him is the same as himself. He feels him as he feels himself. Suddenly it is as though everything were happening in one and the same body.
– Elias Canetti
När jag för ett antal år sedan befann mig på en krog med tveksamt rykte stötte jag på en kraftigt överförfriskad man i 40-årsåldern. Vad gällde utseende och klädsel kunde man anta att han var raggare, och den fråga han sluddrande ställde de andra gäster han stötte på var kort och gott: ”är du kom’nist?” Av undertonen kunde man dra slutsatsen att han inte tyckte om sådana, det var också uppenbart att han insett att han just denna kväll varken skulle hitta kärleken eller återuppleva sin ungdoms roliga fyllor. Han var arg, full och bitter, och sökte någon att ta ut detta på.
De flesta av oss inser att hans beteende var föraktligt, även om vi också kan ha viss förståelse för att ”där öl går in går vett ut”. Även om kommunistiska regimer lett till miljontals människors död gav det honom inte rätt att ta ut sina frustrationer på människor han inte kände.
Det debatten om de våldsamma ”motdemonstrationerna” ofta missar är den antropologiska aspekten. Det som är föraktligt på individnivå är också föraktligt i grupp, och inte i något av fallen är det ens konstruktivt. Att ljuga om sina motiv för sig själv är fel oavsett om man gör det ensam eller i grupp. Det är en instinktiv reaktion att vilja misshandla eller rentav döda den som har åsikter man upplever som vidriga. Det är en lika instinktiv reaktion att vilja vara en del av en massa, gärna en våldsam och triumferande sådan. Men det gör det inte rätt, det gör det inte mindre föraktligt.
Det som slår en när man bevittnar de numera närmast ritualiserade sammanstötningarna mellan polis och ”motdemonstranter” är dels Christopher Laschs beskrivning av ”gatuteater” som en form av narcissism, dramatiserande av det egna jaget, dels Elias Canettis analys av massan. Lasch skrev om det hela:
The delusion that street theater represented the newest form of guerilla warfare helped to ward off an uneasy realization that it represented no more than a form of self-promotion, by which the media stars of the left brought themselves to national attention with its concomitant rewards… acting out fantasies does not end repressions, however; it merely dramatizes the permissible limits of antisocial behavior. In the sixties and seventies, radicals who transgressed these limits… often paid a heavy price… Yet these radicals had so few practical results to show for their sacrifices that we are driven to conclude that they embraced radical politics in the first place not beacuse it promised practical results but because it served as a new mode of self-dramatization.
Med Canetti kan vi tolka kravallerna som ett uttryck för nostalgi tillbaka till den moderna eran, karaktäriserad av massan. Detta antyds inte minst av det, förövrigt fullständigt felaktiga, använda slagordet ”hela Stockholm hatar polisen”. Denna nostalgi delar motdemonstranterna förövrigt med många av de ”nazister” de vänder sig mot, även om de delvis föreställer sig ”massan i rörelse” på olika vis.
På ett antropologiskt plan är det hela i varje fall inget att sträva efter. Det genomsyras av så många lögner, där man bland annat försöker ge lägre instinkter sken av nobla motiv. För ja, det ger en maktberusning att ostraffat kunna kasta sten på polisen och skrika efter ”nazisternas” blod, men det är knappast några nobla motiv utan ganska primitiva sådana. Det är också tveksamt i vad mån det är politiskt rationellt.
Realpolitik
Gauche du travail et droite des valeurs
– Égalité et Réconciliation
Linderborg tangerar en djupare politisk analys när hon angående liberala kommentatorers kritik av motdemonstranterna skriver:
Antifascismen utmålas som ett lika stort problem som fascismen. Kanske för att den har ett folkligt stöd och oberäkneligt nog kan få för sig att ta strid även om andra saker, såsom demokratin i stort.
Det är här Linderborgs antifascism börjar bli intressant, samtidigt som detta underminerar hennes påståenden om ”kriget”. För kriget handlar ärligt talat inte om det lilla parti som är SvP. Vi befinner oss i en situation där ”Väst” understött en våldsam statskupp i Ukraina, med inslag av riktiga fascister, och där krig mellan ”Väst” och Ryssland är en osannolik men fullt reell möjlighet. Detta samtidigt som Sverige av etablerade partier manövreras mot ett NATO-medlemskap, utan offentlig debatt. Detta samtidigt som vi i praktiken inte har någon fredsrörelse. Inga massdemonstrationer, exempelvis. Att i detta läge se ”segern” mot SvP, eller det faktum att överheten ger en tillstånd att tillfälligt och inom vissa gränser bryta mot lagen, som annat än småsaker är ett svaghetstecken.
Det finns flera intressanta personer i Europa med en bakgrund inom den antifascism Linderborg hyllar, och de visar genom sina exempel att antifascismen inte rakt av kan avfärdas. De flesta av oss inser exempelvis att om vi med ”fascism” menar en ideologi och en praktik där totalitarianism, statsdyrkan, rashat och politiskt våld hyllas, så är det inget sympatiskt fenomen. Vän av ordning kan invända att den historiska fascismen innehöll mängder av motstridiga tendenser, en del av dem av fortsatt värde och en del av dem hemmahörande på historiens soptipp. Vän av ordning kan också notera att en värdefull kritik av fascismen också kommit från högern, bland annat från Julius Evola och von Kuehnelt-Leddihn. ”No one is 100% dick” konstateras det i Guardians of the Galaxy, och det är inget dåligt perspektiv att ha med sig oavsett om det handlar om fascism, antifascism eller något annat.
En antifascistisk analys står dock inför samma hot vad gäller tänkandets reifiering som andra. Så stelnar begreppen och etiketter får en essentialistisk och tidlös karaktär de inte har i verkligheten, och inte borde ha för en marxist med självrespekt. Det är detta de mer intressanta antifascisterna och -rasisterna insett. Särskilt intressanta i sammanhanget är tyske Jürgen Elsässer och franske Alain Soral, men många gamla antirasister har gjort samma resa, från Kemi Seba och Dieudonne till, mer nyligen, Farida Belghoul och delvis, Pierre-André Taguieff. Det rör sig heller inte om några lättviktare i sammanhanget, utom om tämligen tunga namn. Gemensamt för flera av dessa är att de insett att demoniseringen av partier som beskrivs som ”högerextrema” tjänar systemets syften, och att systemet har en fascistisk praktik. Detta har också fått dem att omvärdera reifieringen av begreppen ”höger” och ”vänster”, Elsässer samarbetar idag exempelvis med både, i hans ögon, vettiga nationalister och vettiga muslimer. Det är möjligt att han skulle se SvP som ointressanta att samarbeta med. Om detta vet vi föga, men det är inte sannolikt att han skulle se dem som motståndaren i det pågående ”kriget”. Tvärtom bekräftar utvecklingen i Ukraina Elsässers analys av att kategorierna ”höger” och ”vänster” delvis spelat ut sin roll, på separatisternas sida kämpar idag allt från monarkistiska kosacker, frivilliga nationalister från Frankrike och tjetjenska muslimer till fackföreningsfolk och kommunister. Detta då de har samma motståndare.
Denna motståndare är snarast den transnationella elit som idag för en politik som drabbar många européer ekonomiskt, orsakar krig i Tredje världen, driver på konflikten i Ukraina, bygger vidare på övervakningssamhället med alltmer totalitära drag, et cetera. Där har vi en, beroende på hur man använder begreppet, fascistisk praktik värd att ta på allvar. Dessutom en praktik som en hel del av både SvP:s och SD:s sympatisörer faktiskt vänder sig mot. Man kan fråga sig om insikten om detta inte kunde vara mer fruktbar än glåpord och gatstenar. Fast, som ovan antytts, kanske inte lika rolig.
Lämna ett svar