Sverige är nära knutet till den amerikanska supermakten, och med jämna mellanrum ställs krav på att kopplingen ska bli mer formaliserad genom bland annat medlemskap i NATO. Det kan därför vara av intresse att ta en närmare titt på hur den amerikanska supermakten agerar globalt. Den röda tråden kommer då att vara dels hyckleri, dels mordbrand.

Hyckleri – kuppen i Ukraina och kuppen i Thailand

Amerikansk utrikespolitik präglas av hyckleri. Så såg vi nyligen en kupp i Ukraina, där en vald president avsattes genom våldsamma gatuprotester. Detta i en situation där amerikanska företrädare skrutit om att de investerat 5 biljoner dollar för att påverka landets inrikespolitik. Detta också i en situation där landets valde ledare hade valt att avstå från ett avtal med EU för att istället vända sig österut. Oppositionen i Ukraina bestod i hög grad av den i landets västra delar starka nationalistiska miljön, med rörelser som Svoboda och Högersektorn, rörelser som tills alldeles innan gatuprotesterna av etablissemanget i Väst hade stämplats som både nazister och antisemiter. Men ”intresset ljuger inte”, när reella intressen stod på spel blev dessa rörelser, närmast över en natt, fullt acceptabla.

Resultatet av kuppen har i det djupt splittrade landet blivit ett öppet inbördeskrig i landets östra delar, vilka historiskt lutar mer åt Ryssland. Vi befinner oss nu i en situation där en regim vars demokratiska legitimitet är högst tveksam både för krig mot sin egen befolkning och ska underteckna ett avgörande avtal med EU. Rapporteringen i västlig media är högst sparsam, och har ett bias riktat mot Rysslands Putin. Den långa kampanj där bland annat HBT-aspekten använts för att svärta ner bilden av landet tycks ha burit viss frukt. När Qadafi hotade att ”bomba sitt eget folk” var det skäl till krig, när regimen i Kiev faktiskt bombar sitt eget folk och dödar både vuxna och barn är det knappt skäl till en notis. Antalet flyktingar överstiger nu 100.000.

Summeringen av det inträffade är alltså att ett öppet inbördeskrig rasar mellan européer, risken finns att det hela urartar till ett Tredje världskrig. Västeuropas och Rysslands gemensamma intresse av ekonomiskt samarbete hotas (man kan tillägga att en sådan spricka ligger i USA:s intresse). Samtidigt finns vissa tecken på att delar av Europa inser detta. Bland annat är det tyska folket högst skeptiskt till det som pågår, liksom delar av det tyska näringslivet. Detsamma gäller många av de etablissemangskritiska högerpartierna.

Man kan jämföra händelserna i Ukraina med Thailand, där en kupp också ägt rum nyligen. Efter en längre tids politiska konflikter i landet har militären tagit makten. Det har hittills varit mindre våldsamt än i Ukraina, men EU och USA har ändå tagit ställning mot kuppmakarna. Detta då den avsatta regeringen kopplas till västliga intressen. I Thailand väntar man nu på att samma ”mystiska krypskyttar” som tidigare dykt upp i både Venezuela, Syrien och Kiev ska börja skjuta även på thailänningar så att det hela kan eskalera i en för ”Väst” mer gynnsam riktning.

Mordbrand – Nordafrika och Mellanöstern

Exemplet Ukraina antyder den amerikanska utrikespolitikens obehagliga essens, vilken för tankarna till det Schumpeter kallade kreativ förstörelse. Men där Schumpeter syftade på ekonomi handlar det i USA:s fall om hela länder. Kaos och misär tycks här snarare vara målet än en icke avsedd bieffekt. Så är Libyen idag fortfarande ett djupt splittrat land, där miliser bekrigar varandra och islamistiska grupper flyttat fram sina positioner. Media rapporterar återigen ytterst sparsamt om det, ”de goda” vann ju när Qadafi torterades till döds och det finns nya, viktigare konflikthärdar, nya Qadafis att bekämpa. Att Qadafis fall destabiliserat hela norra Afrika, med inbördeskriget i Mali som direkt, och nigerianska Boko Harams stärkta positioner som indirekt, följd är ointressant.

Något liknande kan sägas om inbördeskriget i Syrien, och det nyligen uppblossade i Irak. I Syrien har målet varit att avsätta en av Israels och Saudiarabiens rivaler, i bästa fall genom att ersätta honom med en mer pro-västlig ledare, i annat fall genom att förstöra ett land. Återigen har vi här sett medias roll, där en opposition som idag främst tycks bestå av islamistiska grupper presenteras som en i hög grad ”moderat” sådan.

Vad gäller Irak kan vi dra flera paralleller till Libyen. Man avsatte en ledare utan att ha en realistisk plan för landets framtid, och resultatet blev splittring mellan de tre grupperna shiiter, sunniter och kurder. Med shiiterna i majoritet kom landet att närma sig Iran, och det finns tecken på att planen därför i nuläget är att splittra landet i tre delar. Återigen med massivt mänskligt lidande som bieffekt av den milt sagt ryckiga politiken.

Sammantaget kan man i varje fall konstatera att USA är en olämplig lierad för Sverige och Europa. Dels för att historien visar att landets allierade inte går säkra för politiken av ”kreativ förstörelse”. Dels för att landets politik skapar kaos och misär, vilket varken är önskvärt rent mänskligt eller ligger i Europas intresse. Norra Afrika utgör exempelvis en av Europas naturliga gränser, och det kaos som råder där just nu innebär ett direkt hot (både genom islamism och migrationsströmmar). Något liknande kan sägas om situationen i Ukraina, där amerikansk politik bidragit till ett öppet inbördeskrig och en splittring mellan EU och det Ryssland mellan vilka ekonomiskt samarbete är naturligt. USA är kort sagt inte vår vän, och sedan länge amerikalojale Carl Bildt bör vara försiktig med att beskriva andra länders ledare som ”quislingar”.

Vad gäller Ukraina och Mellanöstern torde den hugade kunna hålla sig uppdaterad med hjälp av Voltairenet.org, Russia Today och Fria Tider, vad gäller Thailand är följande länkar av intresse:

Tony Cartalucci – Thailand
Thai Coup Stings Western Meddlers
AltThaiNews – Thailand: Beware of ”Mystery Gunmen”