Under tidigt 1900-tal växte i Sverige den såkallade unghögern fram. Unghögern var intressant i egenskap av svensk radikalhöger, då dess företrädare ville förnya den fosterländska miljön och var öppna för sociala reformer. Staten hade här en roll att spela för att skapa ett folkhem med nationella förtecken. I unghögern återfanns bland annat Rudolf Kjellén, en av de internationellt ledande geopolitiska tänkarna. Där fanns också Adrian Molin (1880-1942), med en mer sociologisk inriktning. Molin var aktiv i många projekt, från egnahemsrörelsen till aktivism för svenskt deltagande på tysk sida i Första världskriget. Han oroades också av emigrationen till USA.

Det nya Sverige – unghögern som metapolitiker

Formler och doktriner: se där den nationella samlingens, den nationella förståelsens fiender!
– Molin

Molin gav också ut tidskriften Det nya Sverige, några av de tidiga årgångarna är tillgängliga på Runeberg.org och ger en bra inblick i hans tänkande under perioden. Vid sidan av Molin medverkade bland annat Kjellén, Gustaf Stridsberg, Nathan Söderblom, Fredrik Böök och Vitalis Norström. Artiklarna spände över breda fält, men hade ofta fokus på ekonomisk politik, förvaltning och utrikespolitik. Det kunde dyka upp artiklar även om kristendom, litteratur, museifrågan och egnahemsfrågan, et cetera. I någon artikel kunde pennalismen i militären kritiseras, i någon annan kunde utbildningen i de norra finnmarkerna beröras (intressant är att språklig assimilering här inte var målet, utan fungerande tvåspråkighet).

Molin beskriver en metapolitisk strategi när han presenterar tidskriften. Det ska således inte vara en partitidskrift. Molin betonar att högertidskriften inte skulle vara ett särintresse, den skulle ”ej föra talan för något visst parti, någon viss klass… endast tjäna det stora nationella intresset”. Detta avvisande av särintressen gjorde att Molin kunde kritisera den reellt existerande högern, då den ofta drevs av intressena hos vissa klasser eller kretsar. Det gjorde också att han var öppen för sådant som allmän rösträtt och sociala reformer, och att man i tidskriften kunde kritisera och berömma liberaler, konservativa och socialister om vartannat. Så var man exempelvis noga med att skilja mellan ”äkta” liberaler, vilka gjort mycket gott, och ”falska”. Likaså berömde man socialister som tagit en sund ställning exempelvis i frågan om malmpolitiken.

Molin identifierar också det pre- eller metapolitiska som tidskriftens fokus. Så skriver han om den (kursiveringen är min):

Men framför allt har den till uppgift att söka upp samhällsfrågorna,. innan de ännu blivit aktuella, blivit politiska spörsmål och dragits in i partipolitikens virvel, sätta dem under debatt och söka länka in diskussionen om dem i fruktbara riktningar.

– Kjellén

Det handlar alltså om sådant som i vår tid beskrivs med termerna hegemoni, diskurs och problemformuleringsprivilegie. Både Molin och Kjellén hade samtidigt, i likhet med Machiavelli, en positiv syn på konflikter och på möjligheten att förena konflikt och enhet. Han skriver:

Livet är strid, och samlingen skall ske under striden och trots striden — om den är möjlig. Den är möjlig endast om de stridande känna, att det djupast är mer som binder än splittrar dem, att striden i själva verket, även när den skär som längst ner, dock är en strid på ytan och träffar icke livsvärden, som ligga på djupet, som för de stridande äro gemensamma och heliga, och inför vilka de kunna i vördnad sänka vapnen. Ett sådant värde är det svenska fosterlandet, och det har också i dessa dagar börjat i allt bredare lager kännas och uppskattas som ett sådant.

Målet med Molins projekt var alltså att skapa ett konsensus där både liberaler, konservativa och socialister delade vissa grundläggande ”livsvärden” samtidigt som de kunde strida om andra frågor. Det skulle finnas ett gemensamt varför, men man kunde strida om de mer specifika hur.

Bortom höger och vänster?

..överklassen har endast en möjlighet att utöva inflytande: att kulturellt, politiskt, ekonomiskt och socialt samarbeta med alla andra samhällsklasser, att deltaga i deras strävanden såsom en av dem. Vilka som där bli ledare och vilka som bli ledda, var de nya klassgränserna och de nya intressemotsatserna komma att ligga, det kan ingen i denna stund säga. Kanske kommer den nuvarande s. k. överklassen icke att bli en mera politiskt avskild klass än höglovliga ridderskapet och adeln nu är. Men är det en olycka?
– Eli F. Heckscher

Så ville Molin och unghögern närma sig arbetarna, i likhet med bland annat Corradini i Italien och Bismarck i Tyskland. Man vände sig mot ”överdrifter” från arbetarrörelsen, bland annat mot antimilitarismen som hotade landets existens och mot vissa strejker och krav som kunde hota ekonomin. Men man vände sig också mot den ”höger” vars egoism lett fram till dessa överdrifter. Så kan man i Det nya Sverige läsa:

Arbetarerörelsens överdrifter söker högern möta med lagparagrafer. Men övergrepp och utsvävningar, de må vara än så fula och förhatliga, under en klasskamp, som beror på djupgående sociala missförhållanden, träffas inte av någon lagstiftning. Det borde högern inse.

Man ville inte närma sig arbetarna enbart med retorik, utan i linje med Kjelléns och Molins genomgående realpolitiska fokus handlade det om konkreta reformer. För Molin handlar det mycket om egnahemsfrågan och egnahemslån. Han skriver angående rösträtts- och jordreform:

Hur annorlunda skulle det icke nu sett ut här i landet, om man lagt ner allt det arbete, rösträttsfrågan sedan 1870-talet kostat, på t. ex. vår jordfråga. Den är en stor praktisk nationell fråga med sina rötter i missförhållanden — kulminerande i emigrationens onda —, som den argaste reaktionär måste erkänna som faktiska, och med konsekvenser, som man kan beräkna. Och utan tvivel skulle det gått lättare att få Sveriges Första kammare med på ett även ganska radikalt jordreform-förslag än på allmän rösträtt — om vårt framstegsparti haft ögonen öppna för den frågans betydelse och åt den ägnat sina krafter och sin agitation.

Ivar Lagerwall citerar Mazzini: ”Arbetaren har vuxit från träl till livegen, från livegen till löntagare; han skall växa från löntagare till meddelägare i de företag han tjänar.”

Här anar man att målet är att arbetaren ska få en grundtrygghet som gör honom eller henne delaktig i nationen, snarare än att införa kommunism. Så analyserar man i tidskriften skillnaderna mellan industri- och lantarbetare, där den senare inte har kommunismen som ideal utan: ”en bit jord att bruka som sin egen. Som sin egen. Han vill bli bofast. Han har den starkaste känsla just för bofasthetens och ägandets värde.” Vi befinner oss här närmare Proudhon, eller för den delen Strindberg, än Marx. Intressant är Hjalmar Haralds analys av hur den sociala och den nationella frågan kopplas samman:

Vi ha vidare sett den sociala frågan, som en gång stod främmande för den nationella — ja, icke sällan t. o. m. av sina egna främjare ställdes emot denna på ett antingen-ellers våg — flätas samman med svenskheten. Socialpolitikens män ha börjat inse, att deras gärning gäller denna jordens folk och riken och Sverige som ett bland dem, och icke den staten Utopia; och att deras arbete måste inrikta sig efter de nationella förhållandena som betingelser. De nationelle ha fått lära sig, att socialpolitiken, så fattad, är intet mindre än arbetet för det egna folkets hälsa. På denna linie kunna båda mötas.

Skillnaden mot gammalliberalernas inställning blir här än tydligare när vi möter synen på det Molin kallar ”nationell näringspolitik”, men mer om det nedan. Vi kan i varje fall konstatera att den höger Molin representerade på många sätt befann sig bortom höger och vänster, och hade flera antiliberala aspekter. Detta gäller även synen på parlamentarismen.

Parlamentarism eller korporatism

En intresserepresentation, där samhällets stora naturliga arbetssfärer träda inför staten med var sina förtroendemän till språkrör — det är den enda principriktiga och i längden praktiskt möjliga formen för en modern riksdag i ett monarkiskt statsskick.
– Kjellén

Redan från början kan man i tidskriften identifiera en skeptisk inställning till parlamentarismen, baserad på en realistisk syn på vad staten är. I denna strävan efter realism och nyktra definitioner av statens begrepp påminner Kjellén om Carl Schmitt. Det framstår som tveksamt om den skiftande ”folkviljan”, det vill säga majoriteten, kan förenas med statsintresset. Harald Hjärne skriver:

Vi sakna partier i politisk mening. Vi ha blott klasspartier, och dessa äro såsom sådana odugliga att övertaga styrelsemaktens ansvar… Omkring konungadömet böra därför alla goda krafter samla sig. Dess upprätthållande utgör den säkraste garantien för en
styrelseutövning, som kan bringa sammanhang i statens utveckling och bestämmas av hänsyn till de föreliggande sakerna själva, icke till stridiga partiintressen och störande partikriser.

– Hjärne

Som komplement till den på individen baserade parlamentarismen resonerar man kring inslag av korporatism och monarki. Intressant är att man även kan identifiera en positiv syn på korporationernas autonomi, bland annat vad gäller fackföreningar och universitet. En sådan positiv inställning till delarnas relativa autonomi är en förutsättning för att en organisk stat ska växa fram, och särskilt viktig mot bakgrund av den långa svenska traditionen av etatism.

”Nationell näringspolitik”

I nationernas liv förutsätter politiskt oberoende alltid en viss grad av ekonomisk styrka; ju starkare ett folks näringsliv pulserar, ju kraftigare är detsamma som politisk maktfaktor.
– C. A. Ryberg

Vi har noterat att unghögern förespråkade sociala reformer och genom dem en utökad roll för staten. Det torde vara väl känt att termen ”folkhem” ursprungligen myntades i unghögerns kretsar. Synen på staten skilde unghögern på fler sätt från de gammalliberala, och detta bidrog senare till brytningen mellan unghögerns ”nykonservativa” och det som senare kom att bli Moderaterna.

Här finner vi i unghögern en blandekonomisk inställning. En stark ekonomi är en förutsättning både för fortsatt existens på den storpolitiska arenan och för de sociala reformer man eftersträvar. Molin har inte en på förhand given inställning till hur stort statens inflytande bör vara, utan det får bero på omständigheterna. Så är han exempelvis tveksam till om tullarna var så positiva som de protektionistiska fosterlandsvännerna påstod. Men här finns en principiell öppning för statliga ingrepp i ekonomin, som man härleder tillbaka till Gustav Vasa. Man talar om en ”kärnsvensk tradition” som lever kvar och kräver ”för staten ovillkorlig rätt till kontroll över förvaltningen av nationens naturliga rikedomar”, och en insikt i den potentiella ”motsatsen mellan privatekonomiska och nationalekonomiska synpunkter och krav”. Så blev staten delägare i Kirunabolaget.

Hos Harald Hjärne går detta tänkesätt så långt att han talar om statssocialism, men en statssocialism skild från marxismen. Han utgår från svensk, ”för-liberal”, historia och finner att äganderätten inte kan ställa krav på att vara absolut. Om kapitalistisk
”äganderätt” exempelvis hotar den svenska bondens rätt till sin jord, kan det vara det sistnämnda som ska skyddas. Hjärne skriver:

Detta är icke socialism i revolutionär mening, icke marxistisk socialdemokrati i katastrofteoriens tecken. Det är, om man så vill, statssocialism, en socialism, som helt enkelt består däri, att man medvetet strävar efter att låta den sociala principen komma till sin rätt i den bestående statens rättsordning såsom ett komplement till den individualistiska principen, ej med upphävande av denna.

Även här befinner vi oss närmare Proudhon, och Strindberg, än Marx. Inställningen till relationen mellan det politiska och det ekonomiska är också tydligt antiliberal, samtidigt som den är fullt förenlig med ett accepterande av marknadsmekanismer när de fungerar bäst. Vilket enligt Molin tycks vara normalfallet.

Realpolitik och geopolitik – problemet Molin

Men romantiken har alltid en rätt begränsad uppgift i denna realiteternas värld. Den kan ge höga ideal och sätta stora mål. Men det gäller också att arbeta för sina mål och ideal. Man får icke stanna vid romantiken. Men göterna förstodo icke att omsätta sina drömmar i praktiskt nationellt arbete med förståelse för den nya tidens krav och uppgifter.

Molin bygger sin världsåskådning på maktrealism. Det gäller inrikespolitiken, där han ser förhållandet mellan klasser och grupper som en ”brutal maktfråga”. Det gäller utrikespolitiken, där Stridsberg med Kjelléns perspektiv talar om ”statsorganismer”. Vi anar hur modernt detta tankegods är om vi jämför med Marx och Darwin, då anar vi också farorna i det.

Vi finner i Det nya Sverige flera skarpa analyser bland annat av geopolitiken. Så summeras i den anonyma artikeln Östersjöväldet sällsynt kärnfullt Norden och Östersjön som geopolitiska begrepp:

Norden är icke Skandinavien. Bakom denna artificiella ordbildning ligger endast det etnografiska artbegreppet skandinavisk, inneslutande fyra folkindividualiteter: den svenska, norska, isländska och danska, men absolut ingen geografisk enhet trots alla välmenta försäkringar. Norden är — därom vittnar all historia — icke Skandinavien, utan Östersjöländerna. Dessa då fattade som de länder och riken, hvilka gränsa till Östersjön eller för hvilka denna har en avgörande betydelse. Vilka de äro, det måste historien visa… Om Östersjöns betydelse för de nordiska folken vittnar hela deras historia. I deras barndom, då liksom för individerna problemen ej existera, förde Östersjön svenska och norska väringar till bragd och äventyr i östervåg. Ryssland blev en skandinavisk koloni. Detta är icke det enda i historien, som vittnar om, att problemet om den östeuropeiska steppens fria förbindelse med öppet vatten har mer än en möjlig lösning.

Sådana nyktert realistiska analyser är en förutsättning för att man ska förstå sin värld. Molin vänder sig mot skandinavisterna, då han menar att deras brist på realism gjorde att de missade att rörelsen var avsedd att utnyttja svenskar för Danmarks sak utan att ge något tillbaka. På liknande vis vänder han sig mot göticisterna, ”götarna” och deras ”ensidiga esteticism”. Mot detta menar han som bekant att nationalism är realpolitik, är nationell näringspolitik, försvarspolitik, sociala reformer. Molin vänder sig också mot det han kallar formalism, ett överdrivet intresse för sådant som hur staten rent formellt ser ut. Han noterar att man kan ha en dålig formell grundlag, men en bra politik. Detta beror bland annat på folket och ledarna, på kvaliteten.

Denna realism är, när den drivs för långt, en modernism. Den innebär bland annat att patriotismen blir en gruppegoism, och staten en avgud. Den innebär också en risk att synen på mål och medel korrumperas, och att en brytning äger rum med den egna historien. Detta finner vi delvis också i Molins senare karriär, där han kom att stå Tredje Riket betydligt närmare än önskvärt. Bakom detta finner vi historiska faktorer som svensk högers traditionellt tyskvänliga inställning och geopolitisk analys, men också unghögerns tveeggade modernism. Vilket i sin tur bidrog till den politiska impotens som drabbade de grupper som under efterkrigstiden förde dess arv vidare, den svenska radikala högerns tragedi. Ur detta perspektiv är det heller inte förvånande att det var socialdemokratin som förverkligade mycket av unghögerns program, den var kort sagt än mer modern och därmed också mer konsekvent.

Om man söker inspiration i unghögern bör man därför vara medveten om att där finns mycket av värde, mycket som samtidigt placerar den i en bredare europeisk högertradition. Det gäller bland annat synen på den sociala frågan, en ”kärnsvensk” syn på det ekonomiska, embryon till en svensk mutualism hos Hjärne och Molin, synen på folkrörelser och ”associationerna” i kombination med korporatismen hos Molin och Kjellén, och en nykter realism där geopolitiken idag kan leda fram till ett pro-europeiskt och/eller eurasiskt ställningstagande. Men där finns också en modernism som måste balanseras, exempelvis genom ny humanism och samnationalism eller genom en andlig tradition (där vårt folk också äger ett rikt arv i form av bland andra Engdahl, Agueli och Lindbom). Annars är risken stor att man gör om historiska misstag.

Relaterat

Rudolf Kjellén – excerpter
Rudolf Kjellén och det svenska kynnet