Göticismen löper som en röd tråd genom det svenska förflutna. Man talar i Tyskland om en särskild tysk Sonderweg, i Sverige kan man på liknande vis identifiera en egen svensk väg genom historien. Så har göticismen i hög grad påverkat även den svenska arbetarrörelsen, sedan Pär Godlund antog efternamnet Götrek, till fosterlands- och hednavänner som Fabian Månsson, Kata Dalström och K.G. Ossiannilsson. Här finner vi en del av bakgrunden till den tidiga socialdemokratins val av social fred istället för blodig revolution, liksom till framväxten av folkhemmet och alliansen med bönderna.

Centralt i göticismen är den historiska kontinuiteten, vilken leder till ett intresse för fornhistorien men även till de värden förfäderna förkroppsligar. Så talade man i Götiska Förbundet om ”de gamle göters frihetsanda, mannamod och redliga sinne”. Man kan här fokusera på deras mannamod, vilket återkommer bland annat under stormaktstiden. Man kan också lägga fokus på frihetsandan, Sverige är en nation av fria män. Så talar Gustaf V i Borggårdstalet om ”vår urgamla frihet” och det ”orubbligt sammangjutna förtroendet mellan konung och folk”, så analyserar Jan Myrdal bondeståndets relativt framgångsrika kamp för att bevara sin frihet, traditionalisten Evola jämför det nordiska idealet med det romerska: ”The supreme nobility of a Roman emperor does not consist in being a master of slaves, but in being a lord of free men, who loves freedom even in those who serve him.” Varken klassamhälle eller kollektivism är svenskt när de blir för utpräglade.

Esaias Tegnér

När Oden med Asar från solens land
Drog segrande in över Sundet
Och spridde ett släkte kring Mälarens strand
Med ljuset i tanke och svärdet i hand –
Då stiftades Götaförbundet.
– Skål i götiska förbundet

Bland de många historiska göticisterna finner vi Esaias Tegnér (1782-1846), i Götiska Förbundet tog han namnet ”Bodwar Bjarke”. Tegnér tillhör våra stora skalder, och är idag känd inte minst för Frithiofs saga. Han har också skrivit flera dikter vilka lever än (bland annat tonsatta av likaledes tämligen götiska Ultima Thule).

Här finner vi stycken med fokus på ”göters mannamod”, som Göta lejon och Carl XII. Vi finner också den psykologiska Mjältsjukan, med dess kärnfulla beskrivning av den nordiska melankolin:

Då steg en mjältsjuk svartalf upp, och plötsligt
Bet sig den svarte vid mitt hjärta fast;
Och se, på en gång allt blev tomt och ödsligt,
Och sol och stjärnor mörknade i hast

Vi finner också mindre kända pärlor, som Polarresan. Tegnér skriver där in sig i samma euroarktiska tradition som den konstnärlige same-, inuit- och hednavännen Ossian Elgström och S. A. Andrées polarexpedition, med rader som:

Nu på Nordens haf han gungar.
Sjökon solar sina ungar
på ett isberg. Hvita björnen
brummar der, der fiskar örnen.
Tunga hvalen, lik en ö,
välter i den vreda sjö.

Men hos Tegnér blir det samtidigt något ytterligare. Han ställer där vetenskapsmannens strävan efter kunskap, vilket han också hyllat som götiskt, mot det mytiska. Så avslutas det hela med en hänvisning till axis mundi:

Och en röst ur djupet ryter:

Döden blott dess nycklar har.
Har du nått den så blif qvar.»

Sammantaget är Tegnér en mycket givande bekantskap, vars dikter spänner över ett brett spektrum.

Vidare läsning

Lennart Svensson – En titt på Esaias Tegnérs ”Svea” (1812)