Utvecklingen i Ukraina är av uppenbart geopolitiskt intresse, landet befinner sig i fokus för ett ”stort spel” som pågått i decennier och vars pris inte är något mindre än kontrollen över Eurasien och därmed världen. Om Ukraina ansluter sig till EU och NATO har USA flyttat fram sina positioner långt in i Eurasien, något Moskva med rätta upplever som ett existentiellt hot. I detta geopolitiska spel hörs flera röster. Hillary Clinton har gjort den numera återkommande och för världsfreden oroande jämförelsen mellan Putin och Hitler, vilket brukar förebåda amerikanska angrepp, medan Kissinger istället manat till försoning och sagt att Ukraina inte bör gå med i NATO. Även Indien har tagit oväntat tydlig ställning, då Shivshankar Menon konstaterat att Ryssland har samma legitima intresse av ett stabilt och vänskapligt Ukraina som Indien har av stabila och vänskapliga grannländer.
Men vid sidan av det geopolitiska spelet kan man också försöka identifiera skeendets metapolitiska konsekvenser. Ukraina framstår då dels som en katastrof för den antifascistiska diskursen, dels som en inspirationskälla för radikala nationalister.
Antifascism i kris
Den antifascistiska diskursen i Västeuropa, inklusive Sverige, har som bärande inslag att fascism är det yttersta onda och att även invandringskritik, populism och nationalism kan definieras som former av fascism. Denna diskurs har spelat en viktig roll i marginaliseringen av partier som utmanat etablissemanget i frågor som bland annat, men långt ifrån enbart, berör invandring. I Sverige har detta inte minst drabbat partiet Sverigedemokraterna.
Utvecklingen i Ukraina har dels underminerat den antifascistiska diskursen genom en relativisering av fascismen, dels bekräftat att etablerade antifascister är koopterade av ett system där deras roll dessutom är underordnad.
Ledande i gatustriderna i Kiev har varit radikala nationalister, vilka i det svenska politiska landskapet skulle motsvara grupper långt till höger om partiet SD. Detta gäller partiet Svoboda och den lösare definierade rörelsen Högersektorn. Utan gatukämpar från dessa grupper, beredda att dö för sin sak, hade maktskiftet i Ukraina inte ägt rum. De har därför också tilldelats flera tunga poster, bland annat som ministrar. Samtidigt rör det sig i Svobodas fall om ett parti som kritiserat homosexualitet, hyllat den ukrainske politikern Bandera (som samarbetade med Tyskland under Andra världskriget), är mot abort, vill förbjuda ”ukrainofobi”, vill återinföra det sovjetiska bruket med etnisk tillhörighet på passet, et cetera.
Enligt vedertagen antifascistisk verklighetsbeskrivning är det som skett i Ukraina alltså en fascistisk kupp, där fascisterna dessutom sin vana trogen samarbetat med ett antal borgerliga partier. Detta är också den ryska beskrivningen av händelserna, det är alltså i nuläget Ryssland som utgår från en antifascistisk diskurs.
Men utan kontroll av media är den antifascistiska diskursen tandlös. Vi har därför sett hur bland annat Carl Bildt och flera tidningar tonat ner dels radikala nationalisters roll i Kiev, dels deras ideologi. Etablerade antifascister har i denna situation framstått som förvirrade, och har först gradvis börjat utmana den officiella bilden (tidskriften Proletären var tidig, Åsa Linderborg relativt tidig).
Det hela har kort sagt bekräftat att när verkliga intressen står på spel är den antifascistiska diskursen irrelevant, vilket kommer att leda till att den relativiseras och blir svårare att ta på allvar. Om Svoboda och Högersektorn är acceptabla är hyckleriet lite väl magstarkt när man samtidigt gör gällande att SD eller Front National inte är det. Effekterna av detta kommer att märkas först gradvis, men metapolitiskt har etablissemanget just begått något av ett drottningoffer.
Nationell revolution i ett land
Man ska inte underskatta betydelsen av förebilder inom politiken, anarkister ser exempelvis fortfarande tillbaka på 1930-talets Spanien som sin in illo tempore och under 1990-talet spreds skinheadkulturen snabbt över Europa. I västra Ukraina har vi just bevittnat en nationell revolution, där radikala nationalister tagit kontrollen över det offentliga rummet. Det är troligt att delar av dem kommer koopteras av etablissemanget, men det är lika troligt att andra delar kommer försöka föra den nationella revolutionen vidare.
Dessa kommer att fungera som inspirationskällor för likasinnade i ett flertal europeiska länder, vad gäller allt från metoder till symbolik, genom sin framgång kort sagt ett Gyllene gryning 2.0. Även detta får ses som ett drottningoffer från globalisternas sida, man har spelat ett kort som skadat ryska intressen geopolitiskt men kan ha svåröverskådliga följder i de egna länderna. Kort sagt riskerar man att ha väckt den radikala etnonationalismens spöke till liv igen, samtidigt som man relativiserat den antifascism som tidigare tjänat som försvar mot det.
Avslutningsvis kan vi notera att om en ”quisling” är en person vars lojalitet ligger hos främmande makt är Carl Bildt inte den mest lämpade personen att använda sig av begreppet. Vi lever fortsatt i spännande tider.
Vidare läsning
Global Research – “Democratization” and Anti-Semitism in Ukraine: When Neo-Nazi Symbols become “The New Normal”
Global Research – The U.S. has Installed a Neo-Nazi Government in Ukraine
Counter-Currents – The Ukraine Crisis
Counter-Currents – Geopolitics & Oligarchy in the Ukraine Crisis
Lämna ett svar till polytempik Avbryt svar