Den etablerade feminismen befinner sig i kris. Kvinnor är enligt statistiken mindre lyckliga idag än tidigare, och få vill kalla sig feminister. Samtidigt kan man identifiera en tendens där feministerna får stå tillbaka i den ”regnbågskoalition” där de ingår ihop med ett antal andra kulturmarxistiska ideologier. Detta är en naturlig följd av att Europa och USA blir mångkulturella stater.
Feminismen framstår inte som en ideologi många vill associeras med, associationerna ordet ger upphov till har snarare att göra med bittra manshatare och med förlorare i ett livsperspektiv. Detta har också en viss anknytning till verkligheten, det finns ett tillräckligt stort antal högljudda, intoleranta och obehagliga feminister för att deras mer sympatiska medsystrar ska hamna i mediaskugga (oavsett om de rent numerärt egentligen är betydligt fler). Så kan det gå när man inte håller rent i eget hus.
Den italiensk-amerikanska författarinnan och akademikern Camille Paglia är då en både värdefull och intressant bekantskap, detta inte minst på grund av den kritik hon riktar mot den etablerade feminismen. Paglia är själv både lesbisk och feminist, men hennes version av det senare har inte mycket gemensamt med den som dominerar exempelvis i det offentliga Sverige. Paglia räknar bland sina inspirationskällor de Sade, Nietzsche och Freud, vilket antyder att hennes världsbild och antropologi är både mörkare och mer realistisk än den i grunden liberala och progressiva feminismen. Så konstaterar hon att:
Feminism is dead. The movement is absolutely dead. The women’s movement tried to suppress dissident voices for way too long. There’s no room for dissent. It’s just like Mean Girls. If they had listened to me they could have gotten the ship steered in the right direction. My wing of feminism — the pro-sex wing — was silenced. I was practically lynched for endorsing The Rolling Stones. Susan Faludi is still saying I’m not a feminist. Who made her pope? Feminist ideology is like a new religion for a lot of neurotic women. You can’t talk to them about anything.
Hon menar också att den etablerade feminismen har ett starkt inslag av manshat och ovilja att tillerkänna män något positivt överhuvudtaget (kort sagt ett exempel på det Nietzsche beskrev som ressentiment). Paglia skriver att:
A peevish, grudging rancor against men has been one of the most unpalatable and unjust features of second – and third-wave feminism. Men’s faults, failings and foibles have been seized on and magnified into gruesome bills of indictment.
Hon konstaterar även att:
The modern economy, with its vast production and distribution network, is a male epic, in which women have found a productive role — but women were not its author. Surely, modern women are strong enough now to give credit where credit is due!
Intressant är att Paglia beskriver den officiella feminismen som skadlig för många kvinnor, eftersom den döljer verklighetens orättvisa men ofrånkomliga sidor för dem. Detta då den framställer familjeliv som sämre än karriär, och inte uppmärksammar kvinnor på att ett människoliv är kort och den fertila perioden ännu kortare (i likhet med bland annat Elisabeth Fox-Genovese vill hon därför att samhället omorganiseras så att det blir lättare att kombinera exempelvis studier och småbarn). Paglia tar också upp att den etablerade feminismens syn på våldtäkt är verklighetsfrämmande. Paglia identifierar den liberala kärnan i detta:
A liberal ideology is out there that people are basically good. It’s a bourgeois version of reality — this idea that the whole world should be like a bourgeois living room and anyone who doesn’t belong, you can retrain.
Detta är dock inte det hon fick lära sig när hon växte upp i den italienska arbetarklassen:
The world is a dangerous place. It’s up to you to protect yourself, not just from rape, but from anything. The lack of imagination for criminality amazes me. There are people who are evil. The problem here is the inability of women to project themselves into the minds of men. Feminists say “women have the right to do whatever they want.” Of course we have the right to do whatever we want–to be jogging with earphones on with our breasts going like this. Yes you have the right to but it’s also stupid!
Denna inställning till världen som en potentiellt farlig plats och människor som inte enbart goda gör att Paglias världsbild har stora likheter med den konservativa eller reaktionära. Detta gäller även hennes komplementära syn på män och kvinnor, där de båda behöver varandra både för att bygga ett samhälle och för ”romantic and sexual futures”. När mannen försvinner och ersätts av en generation av gossar, drabbas även kvinnor. Som synes är Paglia av betydande värde för den som varken vill androgyni eller misogyni.
Vidare läsning
The Paradox of Declining Female Happiness – Betsey Stevenson and Justin Wolfers
Camille Paglia
Den nya feminismen
It’s a Man’s World, and It Always Will Be
Camille Paglia on Rob Ford, Rihanna and rape culture
Paglia: Duck Dynasty uproar ‘utterly fascist, utterly Stalinist’
Lämna ett svar till Mogura Avbryt svar