Radioprogrammet Kaliber är på många sätt en illustration av att svenska medier bör vara försiktiga när de beskriver Berlusconis italienska medielandskap som ”styrt” och det svenska som ”fritt”, eftersom de då löper en betydande risk att bli ofrivilligt komiska. Mest tydligt har detta varit i Kalibers ”granskning” av Sverigedemokraterna, där alltså statligt finansierade journalister aktivt försökt finna så mycket komprometterande material som möjligt om ett parti som utmanar konsensus i invandringsfrågan. Denna ”granskning” har också genomförts med etiskt tveksamma metoder som för tankarna till östtyska Stasi. Samtidigt är bilden inte entydig, i granskningen har man också beskrivit de störningar och det våld som Sverigedemokraterna utsätts för både från etablerade och utomparlamentariska grupper.

”Den oheliga alliansen”

Kalibers återkommande ”granskning” av företeelser som är misshagliga för en genomsnittlig vänsterliberal, har också nått den ”allians” som uppstått kring författaren och islamisten Mohamed Omar. Granskningen tar sin utgångspunkt i den pro-palestinska demonstrationen på Al Qudsdagen i slutet av september, och slutsatsen är att Omar och hans krets är antisemiter. Ordvalen är också talande. Demonstranterna ”skriker”, medan motdemonstranterna är ”arga”. Mohamed Omars åsikter är ”extrema”, uttrycket ”antisemitism” används flitigt, och när motdemonstranterna bemöter en för dem misshaglig åsikt med att kasta ägg på demonstranternas barn beskriver Kaliber det som att Al Quds-demonstranterna använder barn som mänskliga sköldar. Med tanke på att Kaliber annars är överdrivet pedagogiska i sina försök att förklara för publiken vad den ska tycka, blir avsaknaden av kommentarer om motdemonstranternas antidemokratiska beteende talande. Man får kasta saker på barn när det finns ”antisemitism” med i bilden. Ett exempel på denna pedagogiska omtanke är även när de vänstermänniskor som återfinns i Omars krets beskrivs dels som ”udda”, dels som på sin höjd ”några personer”.

Legitimitet och hegemoni

Ett visst mediadrev har uppstått efter Kalibers program. Det är tämligen substanslöst, och innehåller främst användande av laddade uttryck som ”judehatare” och ”extrem”. Ett exempel är en ledarartikel i Sydsvenskan, där vi får veta att Omar planerar att starta ett ”parti för judehatare”, och att han enligt vänsterradikalen Andreas Malm bedriver den ”absolut grövsta antisemitiska propaganda som jag har sett på ganska länge”. Vi får också veta att Ahmed Rami är en Förintelseförnekare.

Mediadrevet illustrerar tydligt att det hela handlar om legitimitet, om vem man litar på. Egentligen är det fullständigt ointressant att Andreas Malm påstår att Omar bedriver den grövsta antisemitiska propagandan han sett på länge (så länge han inte kan underbygga det med källor, exempel och fakta). Det blir först intressant om man på något vis investerat tillit i Malm, om man utgår från att han ger en korrekt bild av verkligheten. Länge har en dominerande opinion investerat sådan tillit i kollektivet av journalister, politiker och ”experter”. De har haft en betydande legitimitet, och om de exempelvis sagt att Sverigedemokraterna är ”främlingsfientliga” så har det upplevts rationellt att inte undersöka detta närmare själv.

Denna legitimitet har inneburit att de kunnat strukturera det offentliga samtalet enligt vissa regler, som definierat vad som varit acceptabelt respektive oacceptabelt. Att göra gällande att massinvandring är av ondo har exempelvis inte varit acceptabelt. Ett exempel på detta är när SvD i en artikel frågar sig när ”vi” förlät Bert Karlsson för hans otillåtna åsikter under tiden med Ny Demokrati. Ordvalet för tankarna till den religiösa sfären, med synd, ånger och förlåtelse, men visar också på hur man kunnat bygga upp ett ”vi” som opinionen varit välkommen att ansluta sig till.

Lika oacceptabelt har varit att ifrågasätta den officiella versionen av Förintelsen, om så bara vad gäller detaljer eller hur den används politiskt och ideologiskt idag. Diskussioner har inte förekommit på dessa områden, utan har snabbt avslutats med hjälp av en stämpel. Frågan är dock hur många som längre känner förtroende för det dominerande kollektivet, då deras projekt visat sig ha betydande brister. Studerar man närmare exempelvis ”antisemiten” Lasse Wilhelmson finner man att begreppet ”antisemit” blir oanvändbart och amöbaaktigt om det ska kunna tillämpas på honom. Han är varken rasist eller hatisk, men anser att ockupationen av Palestina är oacceptabel. Om man studerar en än mer kontroversiell figur som Ahmed Rami finner man här att det rör sig om påståenden som kan prövas empiriskt. Under flera hundra år har kristendomen utsatts för ideologikritik, och man har kommit fram till allt från att den skulle vara kvinnofientlig till ovetenskaplig. Även islam utsätts idag för en sådan ideologikritik, även om det ofta stämplas som islamofobi. Rami utsätter judendomen för liknande ideologikritik, och finner bland annat att den skulle vara chauvinistisk och att mer eller mindre organiserade grupper av judisk härkomst dominerar delar av den mediala och akademiska världen. Detta är påståenden som kan prövas empiriskt, som kan bevisas eller motbevisas. Så sker dock aldrig, utan studier av den sociala verkligheten överlåts åt de som sedan stämplas som ”extrema” och ”hatiska”. Det är tveksamt om människor i gemen i längden inte kommer att genomskåda detta. Den hegemoni och legitimitet de politiskt korrekta kunnat förlita sig på vittrar oavsett vilket sönder i takt med att det samhälle de byggt fungerar allt sämre. Att både de själva och deras skyddslingar börjat kämpa inbördes är både ett tecken på, och en orsak till, detta.

Läs även:

Mohamed Omar – Sionistisk medieoffensiv

Kort om Palestinademonstrationen

En intressant debatt II