I ett samhälle dominerat av media kan man identifiera kulturella och sociala tendenser i film, musik, reklam och mode. I nuläget ger många av dessa tendenser skäl till optimism. Ett exempel på detta är att i många av de mer kvalitativa och populära amerikanska filmerna och tv-serierna har ”inkvoteringen” av minoriteter upphört, och huvudpersonerna är utan undantag euro-amerikaner. Enligt den amerikanske psykologen Kevin MacDonalds teori om ”implicit whiteness” har vi lättare att identifiera oss med människor som påminner om oss själva, något som skulle kunna förklara denna trend. När det inte föreligger yttre skäl, som inflytelserika ideologier, torde alltså ”inkvotering” i många fall vara mindre lönsamt (ett troligt undantag är när barn är målgruppen).
Ett intressant exempel på detta är den tämligen nystartade komediserien Eastbound &Down. Serien följer baseballstjärnan och föredettingen Kenny Powers, som efter en framgångsrik karriär under förnedrande former tvingas återvända till sin hemstad och flytta in hos sin bror och dennes familj. Han var en av de absolut bästa, men hans karriär dog och hans pengar tog slut. Med svansen mellan benen är han tvungen att komma hem igen till den stad han lämnat, och där få ett jobb som idrottslärare på en skola. Som om det inte vore förnedrande nog att sova i broderns soffa, upptäcker han att hans ungdomskärlek är förlovad med rektorn på hans arbetsplats. Powers blir närmast en arketyp för den euro-amerikanske mannens kris.
I thought the blacks in Baltimore bad, but it turns out, they’re nothing compared to these fags you got in San Fransisco.
– Kenny Powers
Serien har ett mörkt nihilistiskt drag i sin humor, som gör den synnerligen underhållande (men kanske också avskräckande för vissa). Kenny Powers framstår som en egocentrisk, amoralisk, narcissistisk urkraft, som under sin karriär spridit de mest storhetsvansinniga och nedsättande uttalanden omkring sig. Han har här passerat gränsen för det politiskt inkorrekta flera gånger, och bland annat på en fråga om hur han trivs i New York svarat med orden ”du menar Jew York?”. Scenen där Powers festat med en gammal vän och ytterst påtänd ska lägga sig och sova, men väcker broderns son istället, är upplagd som en scen ur en skräckfilm och tillhör det mest lyckade i serien (i varje fall om man kan underhållas av samspelet mellan ett skräckslaget barn och en påverkad vuxen). Humorn är ofta magstark, Powers svär, använder droger och steroider, och har en osvensk syn på kvinnor och handikappade.
I need you to make me help them be jealous of me.– Kenny Powers
Extra underhållande är den ljudbok han spelat in under sin glans dagar, You’re fucking out, I’m fucking in, där han brer ut sig om sin förnämlighet. I de tidiga avsnitten lyssnar han också flitigt själv på boken, som är full av ”powerisms”, korta men kärnfulla påståenden om världen i stil med ”If at first you don’t succeed, then maybe you just suck”. Denna narcissistiska machismo är mycket främmande för den svenska medelklassen, och förstås bäst som en del av en amerikansk arbetarklasskultur. Sådana klasskulturer kallas av den franske sociologen Bordieu för habitus, och Powers är tydligt förankrad i sin euro-amerikanska klasskultur. Detta syns inte minst genom hans frisyr, den förhånade ”hockeyfrillan” (”mullet”), och hans sätt att klä sig. Den utåtriktade och extravaganta manlighet Powers företräder, där man trots ekonomiskt knappa förhållanden för sig med stoltheten hos en aristokrat, kom genom redneckkulturen även att påverka dagens svarta ghettokultur. Det finns frön till ett klass- eller snarare ”underdog”-perspektiv i Eastbound & Down, där Powers hamnar i konflikt med bland annat en BMW-försäljare och en mer framgångsrik gammal baseballkonkurrent.
Det är samtidigt tydligt att Danny McBride och de andra skaparna av serien har ambitioner utöver att bara underhålla publiken med lönnfeta män som gör bort sig, och de komiska scenerna övergår därför med jämna mellanrum i mer existentiella och allvarliga sekvenser där Powers grubblar över vad meningen egentligen är med hans liv och där han brottas med den Kenny Powers som talade in ljudboken. Hur detta kommer utvecklas i kommande avsnitt är svårt att avgöra, det finns en risk att det komiska värdet gradvis sjunker.
Liksom många andra serier präglas serien av ”implicit whiteness”, både publiken och huvudpersonerna är alltså europeisk-ättade. Detta är dock inget ovanligt idag. Mer uppseendeväckande är själva figuren Kenny Powers, en patriotisk, sexistisk euro-amerikansk arbetarklassman vars machismo ofta passerar gränsen för det lyteskomiska. Oavsett detta tycks han dock redan ha blivit en kultfigur på internet.
Sure, I’ve been called a xenophobe, but the truth is, I’m not. Honestly, I just feel that America is the best country, and all the other countries aren’t as good. That used to be called patriotism. – Kenny Powers
Samtidigt finns det ett inslag av nostalgi i serien. Den musik Powers lyssnar på är oftare från 1970- och 80-talen än från idag, och country och rock har en väl så framskjuten plats som den r’n’b och hiphop som så länge annars rutinmässigt använts som bakgrundsmusik. 1970-talet var en epok som ännu präglades av europeiskt självförtroende, inte minst i populärkulturen (exempelvis ikoner som Charles Bronson och Clint Eastwood).
Sammantaget är det alltså en underhållande och lovande serie, som också illustrerar några positiva trender i dagens populärkultur. Den kommer inte att förändra världen, men den är ett av flera exempel på att det redan börjat vända, och uppskattar man dess humor kan den vara ett givande alternativ till intetsägande svenska komedier och ointressanta Hollywoodkomedier.
Tipstack till herr J.
Relaterat
Lämna ett svar till Reaktion Avbryt svar