Norman Cohn beskriver i The Pursuit of the Millennium ett antal upproriska kristna riktningar under den europeiska medeltiden. Han tar upp sådana fascinerande fakta som karismatiska ledare som påstod sig vara levande gudar, flagellanter, folkliga korståg, och upproriska munkar. De flesta av dessa riktningar var knutna till de allra fattigaste. Det förekom att riddare och andra deltog i dem, men deras kärna var de otryggaste skikten och deras ledare var normalt fattiga präster och munkar. Den riktning som kallades Brethren of the Free Spirit, och som under flera hundra år jagades som kättare, var dock inte fullt lika knuten till de fattigaste. Det förekom att medlemmar av adel och furstehus hade kontakter med dem, och deras tankar uttrycktes också under en period i universiteten. Cohn menar att dessa mystiker ursprungligen var influerade av de sufiska mystiker som fanns i det muslimska Spanien (och som i sin tur påverkats av kristna mystiker i Mellanöstern). Han spårar också deras tankar till neoplatoniker som Plotinus, och nämner hur deras historiesyn påverkats av den mycket inflytelserike Joachim av Fiore. Kärnan i den joachitiska historieuppfattningen var att historien innehöll tre tidsåldrar; Faderns, Sonens och den Helige Andes, och i den sistnämnda ansåg vissa kättare att det som tidigare bara gällt vissa utvalda profeter skulle gälla snart sagt alla.
Panteism och elitism
De fria bröderna, och liknande rörelser, bildade en mer eller mindre hemlig miljö i det medeltida Europa, även om de var mest talrika i kommersiella centra. Nya medlemmar kunde exempelvis färdas från Böhmen till Paris för att invigas i deras tro. De var panteister, och menade att Gud fanns i allt, bara mer eller mindre synligt. Deras mål var att genom en serie invigningar och prövningar bli ett med Gud. Inledningsvis innebar detta fullständig lydnad under de invigda, och hårda prövningar av olika slag. När de trodde sig ha uppnått sitt mål ansåg de sig dock vara ett med det guddomliga, något de ofta uttryckte i direkt kätterska ordalag. De kunde säga att de ”passerat Gud”, var ”bortom Jesus”, och liknande.
The truly free man is king and lord of all creatures of all creatures. All things belong to him, and he has the right to use whatever pleases him. If anyone tries to prevent him, the free man may kill him and take his goods.
– Johann Hartmann
I Cohns beskrivning får de fria bröderna anarkister som Nietzsche, Stirner och Bakunin att framstå som småborgare. Eftersom de ansåg sig vara ett med det guddomliga var de fria från synd, vilket innebar att de kunde, och mer eller mindre var tvungna att, göra vad de ville. Stöld var inte främmande för dem, och även om Cohn menar att de anklagelser om orgier som riktades mot dem var överdrivna och stereotypa (de riktades vanemässigt mot alla konkurrerande riktningar under perioden) så kunde de också bryta mot den rådande sexualmoralen. En del rånare tillhörde också de fria bröderna, vars devis ”whatever the eye sees and covets, let the hand grasp it” passade dem som hand i handske. Den elitism som låg i deras panteism innebar att de invigda hade rätt att utnyttja de icke-invigda på samma sätt som människor utnyttjar djur och djur utnyttjar växter. De var sällan direkt revolutionära, men Cohn ger några exempel på hur deras världsbild mot slutet av deras historia ibland vändes mot den bestående ordningen. Det sista uttrycket för deras panteism tycks ha varit de engelska Ranters, kända för uttryck som Rejoice, all is ours! och vanan att svära häftigt. In i modern tid tycks de däremot inte ha överlevt, och bristen på källmaterial gör att vi inte kan veta i vad mån deras tro förändrades över tid.
Cohn jämför de fria brödernas invigningssteg med andra traditionella mystikers, och anser att den skiljer sig från dessa på ett negativt vis vad gäller de högre stegen. Heliga män och mystiker som betett sig på ett sätt som förargat samhället i stort känner vi från de flesta traditioner. Exempel är sufister i islam, profeter som levde i öknen och åt gräshoppor i judendomen, tantrister som invigdes på kyrkogårdar, Diogenes som levde som en hund, et cetera. Likheter finns också med de såkallade gudlausir menn från Nordeuropa, jämförelser är dock svåra att göra då vi inte vet i vad mån de fria bröderna drevs av hybris och i vad mån de representerade äldre indo-europeiska former av andlighet. I Cohns studie ställs överhuvudtaget inte frågan, han jämför heller inte de tafurska krigar-asketerna och deras ”normandiske” ledare med de historiska bärsärkarna. Det är dock troligt att flera av de fria bröderna trodde sig ha blivit ett med det guddomliga men egentligen bara blivit ”ett” med sina lägre sidor, och att deras panteism alltså innehöll flera faror och fallgropar. Samtidigt som den för en viss människotyp sannolikt kan ha fyllt samma funktion som på sin tid de ”gudlösa” nordeuropéernas livssyn. Oavsett vilket är det i varje fall en intressant skildring av ett bortglömt kapitel ur den europeiska historien. Härnäst kommer vi att ta en närmare titt på den revolutionära traditionen som den tog sig uttryck under 1500-talet, med Rhenlandsrevolutionärens skrifter och Münsterteokratin.
Lämna ett svar till Joakim Fredriksson Avbryt svar