Att vara etniskt medveten förälder i dagens samhälle är inte det lättaste. Ens barn överöses med budskap hela tiden; reklamsnuttar, filmklipp, struttande herrar i baseballkeps och gällivarehäng och/eller halvnakna alkoholister som förs fram som föredömen, och mycket mer. En hel del av den populärkultur dagens unga tar del av från tidig ålder är alltså direkt skadlig (och då har vi inte ens börjat tala om hjärntvätten i dagis och skola). Det finns dock en del positiva filmer, böcker, och liknande, som man diskret kan låta de små ta del av. Idag hittar därför de bistra herrarna bakom webblogg Oskorei en ursäkt att gå i barndom för en kort stund, och dagens inlägg tar upp ämnet sunda barnfilmer. Det finns säkert många sunda filmer och böcker för identitära föräldrar som inte nämns i dagens inlägg, och det är därför bloggen har en kommentarsfunktion.

En sådan sundare film är japanska Min granne Totoro. Bloggaren Engelbrekt Engelbrektsson har nyligen påpekat att Japan är ett levande hedniskt samhälle, där den japanska traditionen har en ständig plats även i populärkulturen. Han jämför:

Tänk er ett Sverige där man läser Röde Orm på tunnelbanan istället för hjärndöda gratistidningar, och tar magnet-tåget till helgens blot istället för att zappa mellan Sex & the City och Jackass…

Det har förekommit att historiska svenska sagoväsen och gudar har använts som inspiration och teman i populärkultur även i vårt land, och dessa filmer och serier har det gemensamt att de brukar bli väldigt populära (från Valhalla till den, visserligen nederländska, Trolltyg i tomteskogen). Men lika vanligt som i Japan är det tyvärr inte.

Min granne Totoro
Min granne Totoro är en film av den japanske Hayao Miyazaki. Den utspelar sig i ett tidigt modernt Japan, ute på landet. Syskonen Satsuki och Mei flyttar med sin far ut i ett gammalt hus på landet, medan deras mor är på sjukhuset. Där stöter de på figurer ur den japanska sagovärlden, allt från små svarta spöken till skogsanden Totoro (som är närmast utstuderat ullig och gullig).

Det händer egentligen inte så mycket i filmen, men den är ändå ett litet mästerverk på sitt sätt. Till skillnad från i många amerikanska filmer så beskrivs inte de vuxna som frånvarande, dumma eller patetiska, utan Meis och Satsukis föräldrar lyssnar på deras äventyr och funderingar med stort intresse. Det bestående intrycket man får med sig som liten är dock den japanska respekten för naturen, kan jag tänka mig. I japansk tradition ses varje träd och sten som levande, och skogar har egna andar. En gång delade våra förfäder den inställningen, och den respekten för naturen, och en barnfilm som Totoro kan nog få en och annan att återupptäcka synen på den svenska naturen som både magisk och levande.

Min granne Totoro får därför fyra indo-europeiska trollkarlshattar i betyg av fem möjliga. Det är en barnfilm, men det är en riktigt bra barnfilm som tar sin publik på stort allvar.

Andra Miyazakifilmer
Miyazaki ligger bakom fler filmer än Totoro. Där finns Spirited Away, som handlar om en tioårig flicka som råkar hamna i gudarnas badhus (och i likhet med den fornnordiska gudavärlden, så har Japan många gudar, en del av dem ganska märkliga). Spirited Away är underbart tecknad, och tar också upp lite mer psykologiska teman om personlig utveckling och förvandling än Totoro. Precis som Totoro utgår den dock från att det finns både troll och gudar, och den avslutas inte med en tråkig ”förklaring” på det sätt som många amerikanska filmer gör. Den får fyra hattar i betyg, och är en bra familjefilm.

Där finns också Howl’s Moving Castle, som utspelar sig i någon sorts fantasyvärld där det också förekommer flygplan och liknande. Precis som många gamla sagor tar den upp temat förvandlingar (den kvinnliga huvudpersonen förvandlas till en gammal tant, och den manliga till ett monster) och hur man gör något åt dem. Det finns en hel del psykologisk visdom i sådana gamla sagor, och Howl är också ett exempel på detta. Däremot saknar filmen en del av Spirited Aways charm, och handlingen spretar åt flera olika håll. Den får därför tre hattar i betyg, och passar kanske inte för de mindre barnen.

Princess Mononoke är i mina ögon Miyazakis främsta verk. Den tar upp konflikten mellan djuren och deras gudar på ena sidan, och människorna på den andra, miljöförstöring, och vad som händer när man låter ändamålet helga medlen. Det är en tragisk och mörk film, som inte passar för de mindre barnen men som kan uppskattas av vuxna (vilket inte minst antyds av att Neil Gaiman varit med och gjort den amerikanska versionen).

Äldre inlägg med liknande teman:
Berserk
Tankar kring den japanska traditionen