En av mina absoluta favoritförfattare är Robert E. Howard, författaren till böckerna om Conan Cimmeriern. Howards berättelser fångar så väl en arkaiskt europeisk världsbild och livssyn att det ofta är närmast kusligt. I likhet med andra giganter som H.P. Lovecraft, J.R.R. Tolkien och Dennis Wheatley så skrev Howard innan den politiska korrekthetens regelverk lagt fjättrar på det kreativa användandet av myter, naturliga skillnader mellan kön och raser, och det undermedvetnas arketyper. Detta innebär att deras berättelser kunde tala direkt till oss som européer, och använda sig av bilder och arketyper i vårt undermedvetna, såsom skräcken för det främmande. Wheatley kunde använda svarta, kommunister och judar som skurkar i sina ockulta romaner, vilket alltså gjorde dem än mer främmande och skrämmande. Lovecraft gjorde detsamma (och i berättelserna om Innsmouth var det än mer främmande raselement som användes för att skapa en verkligt främmande atmosfär). Idag kan man ha politiskt korrekta åsikter om detta, men det ska inte förnekas att litterärt så fungerar det.
Heroisk nihilism
Howards berättelser genomsyras ofta av den nihilistiska heroism som också genomsyrar germanska verk som Nibelungensången.Världen är egentligen meningslös, det enda som betyder något är hur vi väljer att leva våra liv i den och hur vi koms ihåg. Detta sammanfattades av nordborna i följande karga rader:
Fä dör, fränder dö, även själv skiljes du hädan, men eftermälet aldrig dör för envar, som ett gott har vunnit.
Denna livssyn återkommer i Howards berättelser, och präglade också hans eget liv (han avslutade detta för egen hand bara 30 år gammal). Det finns en oförglömlig beskrivning i en novell om Turlogh Dubh om hur raser, folk och individer går under och slungas in i glömskans mörka avgrund:
A sense of mighty abysses of time and space opened before him; of the strange, endless tide of mankind that drift forever; of the waves of humanity that wax and wane with the waxing and waning of the sea-tides. Life was a door opening upon two black, unknown worlds – and how many races of men with their hopes and fears, their loves and their hates, had passed through that door – on their pilgrimage from the dark to the dark.
Men denna livssyn ledde inte till passivitet hos våra förfäder, och den leder heller inte till något sådant hos Howards hjältar. De är istället drivna av heder, och starka känslor som hämnd, ambition, lojalitet och liknande. Den nihilistiska världsbilden återkommer också i beskrivningen av Conans gud Crom, som inte direkt är en gud man känner igen från modern monoteism. Våra förfäder bad stående, och man känner igen den inställningen i Howards berättelser (man känner igen drag från Oden också, med lite god vilja).
Crom was their chief, and he lived on a great mountain, whence he sent forth dooms and death. It was useless to call on Crom, because he was a gloomy, savage god, and he hated weaklings. But he gave a man courage at birth, and the will and might to kill his enemies, which, in the Cimmerian’s mind, was all any god should be expected to do.
Däremot skulle det behövas mer än en lite flexibel inställning till fakta om man skulle försöka beskriva Howard som traditionalist. Howards världsbild är arkaisk, inte traditionalistisk i Evolas eller Guenons mening.
Uppgång och fall, vitalitet och dekadens
Howards inställning till historien påminner också starkt om den radikalkonservativa. Riken och folk uppstår, växer i makt och rikedom, blir dekadenta och går under, ersatta av nya, mer vitala folk och raser i en ständig cykel. Men de låter sig aldrig gå under utan kamp, vilket blir särskilt tydligt i de mörka novellerna om den piktiska rasens sista kung Bran Mak Morn. Detta är mycket mörka noveller, som genomsyras av pikterrasens oundvikliga undergång, och de nattsvarta metoder Bran tar till för att hämnas och försvara dem.
En central distinktion/kontrast i Howards verk är den mellan barbari och civilisation, där civilisationen ofta leder till dekadens och undergång.
The simple ways of the Hyborians had become modified to a large extent by the sensual, luxurious, yet despotic habits of the East.
Howard har också en fixering vid raslära som kan tilltala många antiliberaler. Han beskriver sina huvudpersoners yttre noga, och i den ingående alternativa historiska era, den Hyboriska tidsåldern, som han skapade åt Conanberättelserna så går han noga in på hur olika raser uppstått, blandats och gått under. Man kan inte säga att Howard är rasist i modern mening, eftersom sådan rasblandning förekommer ganska flitigt i hans historier (Conan härjar ju till exempel under namnet Amra ihop med svarta pirater under ett antal år), men ras spelar definitivt en roll i hans historier (ska man tro på Howards alternativa historia och raslära, så härstammar vi nordbor förövrigt från cimmerier, pikter, asar och vaner).
Howard skrev också sina noveller innan det blev förbjudet att använda ordet arier, eller intressera sig för arisk historia och kultur.
Know, O Prince, that between the years when the oceans drank Atlantis and the gleaming cities, and the rise of the Sons of Aryas, there was an Age undreamed of, when shining kingdoms lay spread across the world like blue mantles beneath the stars – Nemedia, Ophir, Brythunia,Hyperborea, Zamora with its dark-haired women and towers of spider-haunted mystery, Zingara with its chivalry, Koth that bordered the pastoral lands of Shem, Stygia with its shadow-guarded tombs, Hyrkania whose riders wore steel and silk and gold. But the proudest kingdom of the world was Aquilonia, reigning supreme in the dreaming west. Hither came Conan the Cimmerian, black-haired, sullen-eyed, sword in hand, a thief, a reaver, a slayer, with gigantic melancholies and gigantic mirth, to tread the jeweled thrones of the earth under his sandled feet.
Andra noveller
Men när det kommer till kritan så är det naturligtvis inte ariska referenser eller raslära som gör Howards berättelser till odödlig litteratur. Utan det är naturligtvis att han målar upp en fascinerande men trovärdig värld och en oförglömlig hjälte. Conan är förvisso en barbar, och en skicklig krigare, men han är mer mångsidig än så. Dels använder han också list för att lösa problem, och han har en mångsidig personlighet med bland annat humor. Howard låter honom också leva ett omväxlande liv, där han hinner med både att vara tjuv och sluta som härskare över ett storrike.
Conans popularitet har dock gjort att andra av Howards noveller fallit i glömska, vilket är synd då han också skapade andra figurer som är väl värda att uppmärksammas. Där finns pikternas sista kung, Bran Mak Morn, och de mycket mörka noveller om denne barbar som Howard skrev (den bästa av dessa är Worms of the Earth). Där finns kung Kull av Atlantis, också han en barbar men dessa berättelser är mer drömlika. Där finns också Solomon Kane, en puritan från det religiösa förtryckets och konflikternas England som reser runt i Afrika och stöter på olika demoniska monster. Howard brevväxlade med skräckförfattaren och skaparen av Cthulhumytoset, H.P. Lovecraft, och skrev själv flera noveller inspirerade av denne. Dessa är klart läsvärda, även om Howards hjältar även här oftare löser sina problem med utomvärldsliga demoner genom stål än genom att gå under (om man jämför med Lovecrafts). Lovecraft och Howard delade också intresset för glömda gudar, och fallna civilisationer.
Filmer
Det har gjorts minst fyra filmer, mer eller mindre löst baserade på Howards verk. Tydligen ska också flera vara på väg, bland annat Bran Mak Morn.
Conan the Barbarian
Den första Conanfilmen, från 1982, är också den bästa. Det är en storfilm, vars handling vävs kring eviga ämnen. Den unge Conan ser sin familj slaktas, och tjänar sedan som slav i många år.
Filmen genomsyras av en närmast socialdarwinistisk livssyn, och innehåller oförglömliga citat i stil med följande (som svar på frågan om det bästa i livet):
To crush your enemies, to see them driven before you, and to hear the lamentations of their women.
Conan står i filmen mot sektledaren och trollkarlen Thulsa Doom, och man kan nästan misstänka att minnet från 1968 och hippiesarna fanns kvar när filmmakarna skapade den. För Doom skapar en sekt av unga förvirrade människor med långt hår, blommor, och begränsad förmåga till självständigt tänkande. Han utnyttjar dem också för att mörda deras fäder. Vi minns denna typ av präster från Nietzsches texter, och man kan se ett sådant ”prästerskap” bakom sådana rörelser som radikalfeminismen och den moderna vänstern.
Den andra Conanfilmen, Conan the Destroyer, är sämre än den första. Handlingen är inte lika karg och koncentrerad som i ettan. Det är mer omotiverade inslag av slapstick, och Conan är för överlägsen. Det är trots detta ingen dålig film, men inte en storfilm.
Filmmusiken i de tre första filmerna är dock mycket storslagen (bland annat har Morricone varit med och gjort musiken till Red Sonja).
Den ”tredje” Conanfilmen är Red Sonja, och där är kopplingen till Howards noveller milt sagt ganska svag. Schwarzenegger spelar här en synnerligen Conanliknande hjälte vid namn Kalidor, som ihop med en kvinnlig krigare vid namn Röda Sonja ska rädda världen från en ond drottning. Den är inte bättre än Conan the Destroyer, om man uttrycker det diplomatiskt.
Den fjärde Conanfilmen är Kull. Trots att huvudpersonen inte heter Conan i denna film, så bygger den på en Conannovell. Kull har fått ett rykte som en verklig B-film, men som en stunds underhållning fungerar den.
Mer om den Hyboriska tidsåldern som Howard skapade hittar vi här: The Hyborian Age
En karta hittar vi här: Hyboria
De har fått en del kritik för översättningen, men om man kan få tag på dem så är de svenska pocketböckerna om Conan bra. Annars finns det en samlad utgåva i två tjocka band av Fantasy Masterworks på engelska.
Lämna ett svar till Joakim Fredriksson Avbryt svar