Liberaler och socialister för i de flesta frågor samma politik. Att detta inte framgår tydligare i den offentliga debatten, beror på att denna lägger sitt fokus på det lilla fåtal frågor där de inte är överens. Men när det gäller exempelvis den etniska frågan så är de båda rörande överens om att den etniskt homogena statens tid är förbi, på samma sätt som de alla är feminister, eller menar att lycka mäts i pengar och varor.
I praktiken angriper marknadskrafterna och den radikala vänstern också samma fenomen samtidigt. Man kan ta angreppet på en traditionell sexualmoral som exempel, där marknadskrafterna genom reklam och tv-serier undergräver den, samtidigt som den ”radikala” vänstern ger argument för att den är av ondo och förtryckande. Detta tar Christopher Lasch upp i sin bok Haven in a Heartless World – The Family Besieged. Lasch var en amerikansk vänsterman, som kom att inse att mycket av vänsterns hjärtefrågor är pseudo-radikala och rent skadliga. Man kan därför säga att han tillhörde den amerikanska idétradition som kallas populismen. Populismen är vänster när det gäller ekonomiska frågor, men konservativ när det gäller familj, religion och lokalsamhällets rättigheter. Idag är kanske Lasch mest känd för sitt rasande angrepp på de kosmopolitiska eliternas svek mot sina folk, i boken Revolt of the Elites. Man kan säga att Lasch gjorde en motsatt ideologisk resa jämfört med de neo-konservativa. Han blev radikal i ekonomiska frågor och konservativ i sociala, medan de neo-konservativa istället blev ekonomisk höger och anti-traditionella i sociala frågor (man kan jämföra med dagens svenska moderater som kombinerar vurmande för massinvandring med strävan efter ett hårdare klassamhälle. Någon Lasch finns däremot inte i Sverige).
The Family Besieged
Laschs huvudtes i Haven in a Heartless World, är att familjen är utsatt för angrepp från två håll. Dels från den moderna kapitalismen, som berövat den de flesta av dess funktioner och invaderat dess sfär, dels från en ”radikal” vänster som inte inser detta och därför angriper den med samma frenesi som den angriper andra traditionella institutioner som kapitalismen redan lagt i ruiner (vissa ”radikalers” angrepp på kristendomen, i en situation där kanske 5% av befolkningen är kristna, är ett annat exempel på radikalernas historiska efter-blivenhet).
Lasch beskriver hur familjen ursprungligen hade flera funktioner. Där utfördes produktionen, där gick färdigheter i arv från föräldrar till barn, där socialiserades/uppfostrades barnen, och så vidare. Men den moderna kapitalismen har gradvis urholkat dessa funktioner. Först flyttades produktionen från hemmet till fabrikerna, vilket innebar att fadern kom att bli frånvarande stora delar av dygnet. Därefter förlorade de kvalificerade arbetarna gradvis kontrollen över sina färdigheter (genom det som kallades ”scientific management”), vilket innebar att föräldrarnas möjligheter att föra sådant arv vidare till sina barn försvann. Skolan tog istället denna plats.
En tid efter detta, kom de nya ”sociala yrkena” att börja se familjen med misstänksamhet. Staten kom därför att invadera familjen, i syfte att ”skydda” barnen och att ”utbilda” föräldrarna i uppfostran. Samtidigt fortsatte familjen att invaderas av nöjesindustrin, och vi har idag en situation där barn spenderar mer tid framför TV:n och med sina jämnåriga än med sina föräldrar (som dessutom är trötta efter sin arbetsdag, saknar färdigheter att föra vidare, och är osäkra på hur man uppfostrar barn).
Lasch visar alltså på hur familjens kris är en naturlig följd av kapitalismen, något som kristdemokrater och moderater aldrig kommer att kunna inse. Detta innebär att den politik som leder till att fler familjer kommer att förlora sin a-kassa och istället hamna i socialens klor, bara är ytterligare ett steg i kapitalismens angrepp på familjens autonomi. Det ironiska är att de som genomför denna politik ofta talar om ”familjen” och ”familjevärderingar” samtidigt som de i realiteten undergräver dem.
Lika ironiskt är det att de ”radikala” missat detta fullständigt, och i likhet med Gudrun Schyman förklarat krig mot familjen.
Den narcissistiska personligheten
Lasch går in på effekterna av familjens kris en del i Haven in a Heartless World, och ägnar hela Culture of Narcissism åt det. Det är ju nämligen troligt att eftersom vi spenderar våra mest formbara år som barn, så påverkas det hur vi blir som personer av hur familjen fungerar. Man blir en annan person om man växer upp med en far som super än om man växer upp i ett dagis, för att bara ta ett exempel. Lasch använder sig av Freuds teorier när han ska förklara detta, och hur det i sin tur påverkar hur samhället blir (överlag är Laschs böcker teoretiskt tunga, och man bör ha en viss inblick i till exempel freudianismen eller den moderna samhällsvetenskapen för att kunna uppskatta dem till fullo).
Lasch beskriver hur psykologerna har fått en helt ny typ av patient bland sina besökare. Under 1800-talet var den hysteriska patienten vanligast, men idag är det vanligare med olika former av narcissister. Lasch ser detta som en följd av familjens kris, det produceras helt enkelt en ny personlighetstyp i ett samhälle med frånvarande föräldrar jämfört med vad det gjorde på 1800-talet. Detta innebär också att den ”auktoritära personlighetstypen” som vänstern länge riktat in sin energi på (i korthet är detta en personlighetstyp som hade stränga föräldrar som barn och därför blir nazist som vuxen, om man ska summera Adornos teorier), blivit allt mer ovanlig. Problemet i dagens samhällen är istället narcissisten, som följer med strömmen av rädsla för att sticka ut, och som vill bli sedd och uppskattad till varje pris. Narcissisten kan också ge sitt stöd åt regimer som inskränker friheten, men han/hon gör det av andra skäl än den auktoritära personlighetstypen.
Laschs bekrivning av hur samhället narcissiserats blir kanske tydligast när man ser på den moderna nöjesindustrin. The Office ger ett skrämmande och sorgligt exempel på en narcissistisk chef, vars enda önskan i livet är att hans underordnade ska tycka om honom. Sex and the City ger ett annat exempel på narcissister, som fyller sina tomma liv med att konsumera olika män. Viljan att synas och att bli kändis, för vad som helst egentligen, är mycket stark i vårt samhälle, och man kan fråga sig om dokusåporna hade kunnat nå någon större framgång under 1800-talet.
Lasch påpekar att narcissister per definition knappast blir revolutionärer. De kan ägna sig åt politik, men det är då politik som teater, som ett sätt att känna sig levande, att få vara i centrum, eller att vara en sorts kändisar i liten skala. Och detta är knappast något som i egentlig mening kan hota det system som producerat dessa narcissister.
Lasch ger däremot inga direkta förslag på hur man ska bekämpa denna trend, och avskaffa det narcissistiska samhället, utan framstår mest som en domedagsprofet. Men riktigt bra böcker skriver han, som ger helt nya perspektiv på vad som egentligen är fel med vårt samhälle.
Lämna ett svar till Joakim Fredriksson Avbryt svar