Man har nyligen hittat en skytisk kungagrav i Altaibergen i Mongoliet, komplett med en blond, tatuerad mumie. Den skytiska mumien hade med sig två hästar, en kappa av bäverskinn, vapen och andra gåvor, och man kan läsa mer om fyndet i DN, där det även nämns att skyterna var ett indo-iranskt nomadfolk som levde på de ryska stäpperna och vid Altaibergen i Centralasien. Cirka 800 f Kr spred de sig mot Svarta havet, Rumänien, Ungern och Bulgarien. De indo-iranska folken är en gren av den indo-europeiska familjen, och det kan därför vara av intresse att läsa lite mer om skyterna. På samma sätt som Tacitus skrev Germania om våra förfäder, så skrev nämligen Herodotus om våra kusiner, skyterna, i sin Historia, där han beskriver hur perserkungen Darius försöker invadera skyternas land som straff för att de gjort samma sak mot hans folk.

Skyternas ursprungsmyt
Herodotus beskriver hur skyterna trodde att deras folk uppstått. De var enligt sig själva det yngsta folket på jorden, och härstammade från Targitaos som var son till Zeus och floden Borystenes (i likhet med andra romare och greker bytte Herodotus gärna ut inhemska gudanamn till grekiska när de beskrev andra folks myter). Denne Targitaos fick tre söner, Lipoxais, Arpoxais och Kolaxais. Under deras regering föll från himlen gyllene redskap, en plog, ett ok, en stridsyxa och en skål. Två av bröderna försökte ta guldet, men brändes av det. Den yngste brodern lyckades däremot, och blev kung. Från dessa tre bröder härstammade sedan tre skytiska ”stammar”, även om det är troligare att det rör sig om tre kaster. Myten med tre bröder som ger upphov till tre kaster återfinns bland många indo-europeiska folk. Jaan Puhvel tar till exempel upp det i Comparative Mythology, där han nämner att skyterna hade Aukhatai (krigarkasten), Traspies och Katiaroi (herdar och bönder), samt Paralatai (den heliga härskarkasten). Vi känner igen detta från andra indo-europeiska folk, exempelvis indiernas kshatriyas, vaishyas och brahmaner.

Temat med skatter från himlen, som är knutna till de tre kasterna/funktionerna är också något Puhvel tar upp. Skålen står för helig auktoritet, yxan för krig, och plogen och oket för fruktbarhet (alltså prästkast, krigarkast, och bondekast). Bara den som kunde bemästra alla dessa tre funktioner var lämpad att bli kung över alla tre kasterna, ett återkommande tema i sagor även från irer och kelter. På så vis kan man säga att kungavärdigheten var över-funktionell för indo-européerna (i verkligheten var det givetvis mindre vanligt att kungarna var både visast, främst i strid, och främst i jordbruk, men det var ett ideal).

Skyternas seder och bruk
Herodotus skriver följande:
De dyrkar blott följande gudar. Först och främst Zeus och Jorden (Jorden anser de för Zeus’ gemål), vidare Apollon, den himmelska Afrodite, Herakles och Ares. Dessa anser alla skyterna som gudar. De kungliga skyterna offrar även åt Poseidon. Histia kallas på skytiska Tabiti, och Zeus kallas – enligt min mening just med ett passande namn – Papa, Jorden kallas Api, Apollon Goitosyros, den himmelska Afrodite Argimpasa och Poseidon Tagimasadas. Men gudabilder och altaren och tempel brukar de inte resa utom åt Ares, men åt honom gör de det.”

Herodotus beskriver sedan hur de offrar hästar, och vid en hög under en kroksabel av järn offrade människor åt Ares. Skyterna tycks ha varit tämligen barbariska i sina seder.

Deras krigiska sedvänjor är följande. När en skytisk man nedlagt sin första fiende, dricker han av hans blod. Huvudena av de män, som man dödat i strid, bär man fram till kungen.” Herodotus beskriver även hur man skalperade fienderna och hade skalperna som troféer på sin häst, ibland även huden och naglarna från händerna, eller hela människohuden. Av rika fienders skallar gjorde man dryckesskålar.

Herodotus beskriver även hur de spår, deras ”bastubad”, hur de gör sina slavar blinda, och liknande.

Skyterna som ultranationalister
Även detta folk är i högsta grad avogt mot främmande seder, och allra minst tål de grekiska sedvänjor.” Herodotus nämner några exempel på skyter som rest bland andra folk, och dödats för att de tagit till sig nya seder och gudar så snart de kommit hem igen.

Skyterna som ultrarojalister
Herodotus nämner hur skyterna begravde sina kungar. Det var storslagna begravningar, och sorgen hos folket gick ofta så långt att de stympade sig själva. De som stått kungen närmast följde honom frivilligt i döden.

Professor Lincoln tar upp detta i antologin Death, War and Sacrifice. Hans teori är att kungen förkroppsligade sitt folk hos skyterna. Folket var kungen och tvärtom, kungens ära var folkets ära. Att då föra över sin lojalitet till en ny kung när den gamle dött var ingen lätt sak känslomässigt, och vanliga skyter kunde då skada sig själva, skära av sig öronen, hugga pilar i sig och liknande. De som stått kungen närmast, hans hushåll, kunde däremot inte göra detta. För dem blev livet meningslöst när kungen gått bort, och de följde honom därför i döden.

Under kriget mot Darius utnyttjade skyterna även sin nomadiska livsstil till det yttersta. De hade inga städer som Darius kunde inta, utan kunde välja var, när och om de ville kämpa. När Darius anklagade dem för detta, svarade de att han kunde prova att hota deras gamla kungagravar och se hur de reagerade då. De gamla kungagravarna var alltså det enda de skulle kämpa för, vilket också visar vilken central roll kungarna hade för detta ultrarojalistiska folk.

Skytiska grannfolk
Vad gäller folken norr om skyternas land var kunskaperna ganska dimmiga på Herodotus’ tid. ”Ovanför issedonerna bor de enögda arimasperna, och ovanför dessa de guldvaktande griparna, och ovanför dessa bor hyperboréerna ända fram till havet.” Issedonerna ska exempelvis ha ätit upp sina döda släktingar, och kvinnorna ska där ha haft lika stor makt som männen.

I samband med beskrivningen av Darius’ fälttåg mot skyterna ( en ganska imponerande bedrift i sig med tanke på de geografiska avstånden) tar Herodotus även upp skyternas grannfolk. Vi får bland annat veta att ”agatyrserna för ett yppigt levnadssätt och tycker om att smycka sig med guld. De har kvinnorna som gemensam egendom, för att alla må vara bröder och anförvanter sinsemellan och inte bära avund eller fienskap mot varandra. I övrigt har de liknande seder som trakerna”. Grannfolket neurerna tycks däremot ha varit ett av de många indo-europeiska folk som valt vargen som sitt djur: ”neurerna har skytiska seder… Det förefaller som om dessa människor vore trollkarlar. Det berättas nämligen av skyterna och av de hellener, som bor i Skytien, att var och en av neurerna en gång om året förvandlas till varg och sedan efter några få dagar återfår sin förra gestalt. Denna deras berättelse förefaller mig inte sannolik: så påstår de emellertid och svär på att det är sant.” Vi får även här, liksom i fyndet av Altaimumien, antydningar om inslaget av blondism hos skyterfolken: ”Budinerna, ett mäktigt och folkrikt släkte, har ovanligt klarblåa ögon och blond hy… budinerna, som är urinvånare i landet, är ett nomadiskt folk, det enda i dessa länder, som äter grankottar.. deras land är fullständigt bevuxet med täta skogar och alla slags träd. I den djupaste skogen ligger en stor, vattenrik sjö jämte ett träsk med vass runt omkring. I denna sjö fångar man uttrar och bävrar och andra djur, som har fyrkantiga ansikten.”

Vi får även veta att sauromaterfolket ansågs vara ättlingar till skyter och amazoner, som förklaring till att kvinnorna deltog i strid hos dem.

Skyterna utmärktes även av ett eget konsthantverk, ofta i formen av olika djur i guld.