Bo Cavefors är en av Sveriges få verkliga anarker, som ständigt gått sin egen väg. Han har gett ut Kapitalet och texter från Röda Arméfraktionen, men han har också skrivit initierade och uppskattande artiklar om radikalkonservativa tänkare som Jünger och Strindberg, och legat bakom tidskriften Svarta fanor. Som om detta inte vore nog är han också, i brist på bättre namn, homoaktivist och bloggare.
Cavefors kan också ta på sig den tveksamma äran för att ha introducerat den konservativt revolutionära idéströmningen för mig. Det hela ägde rum för ett antal år sedan, då jag min vana trogen botaniserade i bokhandlar och snubblade över en hutlöst dyr, liten, röd bok med namnet Agere Contra, med kapitel benämnda Vid källans klara vatten: konservatism, anarkism, Politisk teologi. Carl Schmitt och Konservativ revolution.
Agere Contra är en märklig liten bok, där Cavefors bland annat tar upp sin syn på homosexuella, sado-masochism och ”black is beautiful”, men avsnitten om konservatism är värdefulla.
”Vid källans klara vatten”
Cavefors’ tes i avsnittet om anarkism och konservatism är att det finns likheter mellan dessa två ideologier. Det är dock inte modern, urartad, konservatism Cavefors tar upp, som neo-konservativa eller kristdemokrater, utan äkta konservatism, sådan man idag snarast finner i ”extremhögern”.
I likhet med Evola spårar han denna äkta konservatism långt tillbaka i tiden, till kampen mot feodal furstemakt (man kommer osökt att tänka på Vehm, ghibelliner, frondister, Florian Geyers Svarta band och andra adliga revolutionärer i kampen mot den absolutistiska statens framväxt).
Det är i kampen mot den totalitära staten som Cavefors’ tonvikt ligger när han beskriver den äkta konservatismen, och det är också här han excellerar (och det är här den äkta konservatismen hamnar nära den Nya Högerns federala vision). Konservatism bygger på att rätt och rättvisa finns, existerar i sig. Det innebär att den stora världen (staten, legaliteten) inte har rätt att härska över den lilla världen (moralen) hur som helst. Societas civilis rättsuppfattning om politik och etik som enhet, kontrasterar skarpt mot det moderna samhällets anspråk på att endast fursten, det vill säga regeringsmakten, äger rätten till våld. Konservatismen skiljer sig definitivt från machiavellismen, skriver Cavefors.
Han nämner konservativ kritik av den nya staten som växer fram (den terapeutiska staten i den likaledes konservative professor Gottfrieds terminologi). Guy Coquille har sålunda förklarat att tjänstemännens negativa inställning till traditioner beror på att de är överbetalda och bara tänker på pengar istället för att lojalt tjäna nation och folk.
På samma sätt tar han upp hur de konservativas inställning till en reellt existerande moral, leder till en kritik av den otyglade kapitalismen. Samtidigt innebär det kapitalistiska systemet att politiken, staten, inte längre tar ansvar för sambandet mellan etik och rätt; samhället sekulariseras. Istället för korporatism och patriarkalism… [förvandlas] staten till en blodig arena, där den starkares och smartares lag gäller. Främsta offer för denna politik är samhällets lägre skikt, skriver Cavefors. Vilket i sig är som hämtat från Schmitt eller Dumezils indo-européer och deras tre funktioner.
Han nämner också hur denna kritiska syn på kapitalismen, och borgarklassens uppstigande till en dominans den egentligen inte förtjänat, ledde till att exempelvis franska konservativa såg med sympati på arbetarupproren under 1800-talet. Denna konservativa koppling till arbetarrörelser kom senare att få uttryck genom bröderna Strasser och deras SS som försvarade strejkande, och genom nationalsyndikalismen.
Cavefors tar sedan upp den konservativa revolutionära strömningen, med namn som Jünger, van den Brueck och Schmitt (och för den delen även bröderna Strasser), som i en tid av urvattnad konservatism återupptäckte konservatismens revolutionära sida.
Det är alltså i synen på kapitalism och liberalism som Cavefors ser likheterna mellan anarkism och konservatism, liksom i tron på en reellt existerande moral som måste förverkligas i samhället. Skillnaderna när det gäller graden av naivitet, historielöshet och utopism, tar han däremot inte upp närmare.
Lämna ett svar till AndersWester Avbryt svar