Under medeltiden trodde man på varulvar, häxor, drömresor, feér, gengångare och skyddsänglar. Alla dessa väsen och fenomen var i själva verket uttryck för en och samma världsbild, en världsbild med uråldriga rötter. Denna världsbild utforskas av Claude Lecouteux i boken Witches, Werewolves and Fairies. Lecouteux är professor i medeltida litteratur och civilisation vid Sorbonne, och en rolig detalj är att han själv tycks tro på det han skriver om. Professor Lecouteux menar helt enkelt att det finns så många vittnesmål när det gäller dessa fenomen att det borde röra sig om verkliga händelser. Som läsare väljer man dock som vanligt själv vad man vill tro på, och Lecouteux’ bok ger en värdefull insikt i den hedniska synen på själen och psykologi även om man är mer skeptiskt lagd. Det kan tilläggas att Lecouteux’ bok är fantastisk läsning för varje hedning, han är djupt insatt i gamla sagor, helgonberättelser och historieböcker, och bjuder generöst på exempel från dessa.
Det pluralistiska själsbegreppet
Kärnan i Lecouteux’ bok är att det hedniska Europa hade tre själsbegrepp. Utifrån norröna källor benämner han dessa fylgja, hamr och hugr.
Fylgja betyder ordagrant ”den kvinnliga följeslagaren”, och är en andlig dublett (spiritual Double) av en individ. Lecouteux nämner att en fylgja ofta var knuten till en viss ätt, och även att en person kunde ha flera fylgjur (vilket var lyckosamt då varje fylgja gav beskydd och hjälp). Det tycks alltså enligt Lecouteux ha rört sig om en relativt autonom skyddsande.
Hamr är den fysiska dubletten (physical double), eller soul of the bones. Vissa människor var födda med gåvan att kunna ”fördubbla” sig, alltså att deras hamr tog fysisk form. Dessa kallades hamrammr, ”having a powerful Double”.
Hugr är den tredje själsliga komponenten, och den som påminner mest om det latinska animus och spiritus. ”What this is about.. is a kind of active universal principle.. more or less independent of individuals, but it can, on occasion, manifest itself directly or indirectly in man”.
The Double
Efter att ha beskrivit de tre olika själar våra hedniska förfäder trodde på, övergår Lecouteux till att förklara hur olika inslag i folktro och sagor hänger ihop med dessa tre själar. Man kan tycka att han kanske gör det väl enkelt för sig när han reducerar féfolket till enbart möten med den egna eller någon annans ”Double”, men det är ändå en övertygande förklaring utifrån den hedniska världsbildens egna förutsättningar som han presenterar.
Bland annat får vi veta att drömmar var viktiga för våra förfäder, eftersom ens fylgja då kunde lämna kroppen och besöka både främmande platser och andra världar. Att inte kunna drömma sågs som något hemskt (man kallades då draumstolinn, ”någon som man stulit drömmarna ifrån”). Seden att man inte får väcka den som drömmer kommer också från den hedniska världsbilden, då man trodde att fylgjan då kunde ha svårt att hitta tillbaka till kroppen. Lecouteux ger flera exempel från gamla sagor och helgonberättelser på sanndrömmar, kommunikation genom drömmar, och liknande. De som ansågs kunna drömma sanndrömmar kallades berdreymr (”den som har klara drömmar”), och det var något som ofta ansågs gå i arv.
Lecouteux misstänker även att de möten med féfolket som beskrivs så ofta i gamla keltiska och romanska länder i själva verket var ett möte med den egna fylgjan/the Double. Det ”Melusinianska” temat är återkommande i dessa länder, alltså berättelser om romantiska förbindelser mellan människor och féer, men Lecouteux tolkar det som att de slöt en pakt med sin egen fylgja (att det inte finns féer i germansk tradition styrker detta, liksom att féerna i likhet med fylgjor ofta kunde anta djurform). Vissa adliga ätter härrörde visserligen själva sitt ursprung till féfolk och liknande, men normalt var sådana förbindelser barnlösa.
Vidare beskriver Lecouteux den vikt man i gammal europeisk tradition lade vid skuggan, som var en förbindelse till själen. Man fick exempelvis inte trampa på någons skugga. Även spegelbilden var betydelsefull i det gamla Europa. Lecouteux tar också upp spöken, dubbelgångare och maror/mardrömmar och hur de förklarades utifrån den hedniska världsbilden (det var exempelvis vanligt att man såg sin dubbelgångare/fylgja innan man skulle dö).
Varulvar
Lecouteux menar att varulvshistorierna också har sitt ursprung i tron på de tre själarna, och att det inte rörde sig om en fysisk förvandling till ett djur, utan om en den ”fysiska själen”, hamr, som begav sig ut på olika äventyr när kroppen sov. Denna förmåga var ofta ärftlig, och det var inte bara vargar man kunde förvandlas till. Som exempel nämner Lecouteux Bödvar Bjarki, som satt lugnt en bit från slagfältet medan hans fränder kämpade med fienden. En vit björn dök då upp och hjälpte hans fränder, men när Bödvar själv anlände till slagfältet försvann björnen. Lecouteux tolkar detta som att den vita björnen var Bödvars hamr.
Människor tycks dock inte alltid ha haft lika god kontroll över sin hamr som Bödvar och de finska magiker Lecouteux tar upp, utan många tycks ha haft en blodtörstig hamr om man ska tro på de blodiga varulvsepidemier som svepte över det gamla Europa.
Häxor
Under en period av flera hundra år brändes och dödades ett stort antal européer, främst kvinnor, eftersom man trodde att de dyrkade Djävulen och flög på kvastar till nattliga orgier. Det fanns mycket riktigt kvinnor som utan tortyr påstod att detta var just vad de gjorde, men Lecouteux betraktar dem som något förvirrade. När man bad dessa kvinnor att demonstrera hur de bar sig åt, smörjde de nämligen ofta in sig med någon vätska, och blev därefter medvetslösa. Lecouteux’ tes är att de rent fysiskt inte flög någonstans, utan att det var deras ”spiritual Double” som stod för flygandet, men att inte alla häxor själva var medvetna om detta. ”Professionella” häxor tycks däremot ha varit medvetna om att så var fallet, och heller inte ha behövt smörja in sig med något för att uppnå det ”medvetslösa” tillståndet som krävdes för att fylgjan skulle lämna kroppen (om dessa flygturer sedan var något som ägde rum i deras undermedvetna eller inte får var och en själv bilda sig en åsikt om).
Intressant är att de allra nordligaste folken (lappar, samer, finnar, bjarmer) redan under vikingatiden hade ett rykte som väldigt framstående trollkarlar, och Lecouteux ger flera exempel på hur de anlitades för olika magiska tjänster. Han gör jämförelser med vanlig shamanism,och likheterna är också slående.
Något jag personligen kan finna underligt är att Lecouteux inte tar upp den sydösteuropeiska vampyrmyten, då denna i sin ursprungliga form är lätt att förklara utifrån hans teori om the Double. Med Lecouteux’ teori som nyckel kan man också tolka den keltiska bansheemyten, där en kvinnlig ande tjuter varje gång någon i en ätt skall dö, som en fylgja knuten till den ätten, så det är en användbar teori när man ska förstå olika hedniska fenomen.
Mer om pre-kristen antropologi:
Monas.nl on After Death
Mer om europeisk och romsk vampyrfolktro:
Wikipedia
Lämna ett svar till MartinA Avbryt svar