Man kan förstås avfärda alltihop. Moderna kognitionsforskare och neurofysiologer skulle tveklöst ha gjort det: ”Drömmar är bara ett meningslöst brus, en slumpartad soppa av dagens förnimmelser.” Eller, mindre extremt: ”Drömmar fyller en funktion att bearbeta de händelser man varit med om.” Eller ibland: ”Drömmar är kompensatoriska.” Jag har hört och läst om alla dessa vedertagna tolkningsvarianter.
Sedan finns det ju människor som menar att drömmar kan vara budskap från Andra sidan, från andevärlden eller rentav från Gud själv. Vem vet. I början av 1990-talet hade jag i alla händelser en dröm vars konsekvenser var minst sagt besynnerliga och satte delar av min då rationella världsbild i gungning. Berättelsen nedan är inte uppdiktad eller friserad och detaljerna är väsentlliga.
***
Under en tid efter att en av mina båda farbröder, till yrket överläkare, avlidit i september månad, vid 60 års ålder, hade jag återkommande drömmar om honom. Han förekom då som gengångare, ett spöke, men det var sällan otäckt eller skrämmande, snarare sorgligt och vemodigt och han såg ungefär ut som han brukade göra medan han levde. I dessa drömmar var han alltid bara på tillfälligt besök och vi alla visste att han snart skulle återvända till dödsriket igen, men ingen låtsades om det, vilket var frustrerande. Vid ett tillfälle, i en dyster källare, frågade jag honom rent ut var han bodde och vad de gjorde. Han svarade då att han bodde i helvetet och att de inte gjorde något överhuvudtaget. Låter ju rimligt… (Det bör tilläggas att jag i vaket tillstånd inte tror på vare sig spöken eller något helvete.)
I den nu aktuella drömmen träffade jag min farbror spöket högt upp i en solbelyst universitetsbyggnad. Han var på bättre humör och visade mig en bok.
– Läs sidan 106, sade han till mig, uppfordrande. Vi träffas här igen när du har gjort det.
Sedan skildes våra vägar och jag vaknade. Det enda jag i övrigt kunde komma ihåg var att boken var på tyska och hade en lång, krånglig titel som började på bokstaven ”G”, samt att författaren hette Deutz i efternamn. Jag skrev ner det.
***
Inte så långt därefter träffade jag, som av en händelse, en avlägsen bekant som just då jobbade som universitetsbibliotekarie. Mest för konversationens skull frågade jag henne om hon kunde tänka sig att söka efter en bok som stämde någorlunda med min dröm. Jag hade inte en tanke på att det skulle lyckas, men man vet ju aldrig och av någon anledning hade drömmen satt sig i minnet. Hon tittade lite konstigt på mig men gick med på att försöka.
Några dagar senare ringde hon upp mig.
– Jo, det finns faktiskt en sådan titel, sade hon märkbart förvånad. Den är inte till utlåning, men jag kan kopiera de där sidorna och skicka till dig.
Jösses. En känsla av förväntansfullt obehag spred sig i kroppen.
Senare samma vecka kom det: ”Geistliches und geistiges Leben im Regularkanonikerstift Klosterrath im 12. und 13. Jahrhundert”, en historisk avhandling författad av en Helmut Deutz.
Aldrig hört talas om boken. Inte förrän i drömmen alltså. Och varför skulle jag? En sådan torr fakultetspublikation om medeltida klosterliv intresserar väl på sin höjd en handfull tyska eller holländska doktorander. Hur smalt kan det bli?
Sannolikheten att jag på något sätt skulle ha uppsnappat något om avhandlingen är i princip lika med noll. Detta var ju långt före Internets tid (någon som minns hur svårt det var att få tag i information på den tiden?) och jag har aldrig rört mig bland historiestudenter eller -forskare. Och såvitt bibliotekarien kunde se var detta den enda titel överhuvudtaget som stämde.
Det är illa nog. Men det blir värre.
För just på sidan 106 inleds ett avsnitt som behandlar hur abboten och tillika klostrets grundare Ailbertus’ oväntade död år 1122 skapar oro och förvirring bland munkarna. Han hade varit en sammanhållande kraft och nu uppstod ett tomrum och spekulationer. Vad mera är: han hade två bröder och blev 60 ±2 år gammal.
Verkar det bekant? Till råga på allt avled karl’n i det som nu motsvarar september månad (de hade en annan kalender på den tiden).
Det hela är skrivet på tämligen svårläst, akademisk tyska och för att komma vidare borde jag be någon som behärskar språket till fullo att översätta kapitlet. Jag har inte lyckats tröska mig igenom mer än de första styckena. Jag har inte ens lyckats få tag i själva boken, trots att det numera är lätt att hitta information om den på nätet, liksom om den gode Ailbertus och hans kloster norr om Aachen. Men det ska jag inte trötta läsaren med.
Så – varför i all världen ska då jag intressera mig för en specifik händelse i Heliga tysk-romerska riket för 888 år sedan? Finns här några faktiska samband, ett viktigt budskap, eller är det hela bara en bisarr serie betydelselösa tillfälligheter?
Det återstår att ta reda på. Jag återkommer i ärendet, utifall det skulle klarna. Och kanske kommer min avlidne farbror också tillbaka, i en dröm, när jag väl gjort min läxa.
//Nilrik
Not: Illustrationerna är inte hämtade ur boken men föreställer faktiskt Ailbertus och hans bröder, det ursprungliga klostret (Ailbertus ska ha fått en drömvision om var det skulle ligga) samt hans gravkrypta i en senare version av klosterbyggnaden.
Relaterat på Motpol:
Oskorei: Neil Gaiman – The Sandman
Oskorei: Odöda i fornnordisk myt
Lämna ett svar till Daidalos Avbryt svar