Mitt svar på de här frågorna är ja. Man kan förstås säga att det alltid varit strid i kyrkan. Det kan inte undgås. Människan har avfallit från Gud. Vi ser och tar intryck av varann. Men vi vill inte se Gud. Vi har vårt eget kött och djävulen att strida med, om vi vill att Vår Herre ska kunna rädda oss tillbaka till ett liv med Honom, till det eviga livet. En människa har alltså strid med sig själv, till att börja med.

Det var gott om strider i den första kyrkan. Kyrkan uppkom bland judar som följde Jesus som Kristus. En konsekvens var att de här människorna lämnade den judiska nationen. Korsfästelsen var början på en strid som aldrig slutat.

Kyrkan har strider senare i historien som vi av olika skäl känner bättre till. Ett skäl är förstås att den kristna kyrkans fiender gillar splittring och söndring bland de kristna. Den romerska provinsen blev världslig och försökte att vinna herravälde över de grekiska patriarkaten. Den striden ledde till kyrkosplittringen på 1000-talet. På 1500-talet vände sig tyskarna mot den vid det laget despotiska kyrkan i Rom. En ny kyrkosplittring blev följden. Vi kallar det ”reformationen”.

Frimurarnas uppror mot den franska monarkin på 1780-talet var en strid lika mycket mot den kristna kyrkan som mot monarkin. Den striden rasar än.

När jag som kandidat för AFS talar om strid i Svenska kyrkan är det framför allt 1900-talets strider jag tänker på. Striderna i den svenska provinsen av den kristna världskyrkan. Fiender till den kristna tron och kyrkan tog sig in i den svenska staten och sedan i kyrkan. Liberaler och socialister förnekade både Fadern och Sonen. Men när kulturrevolutionärerna hade vunnit makten i staten skrudade de om sig till reformister. Kyrkan skulle inte slås i spillror längre. Den skulle erövras. Erövras och användas som politiskt stridsmedel mot Kristus, tron och kristenheten.

Kulturrevolutionärerna har andra mål än Jesus Kristus. Det är ett bekymmer i sig. Det är ett skäl till att kristna befinner sig i strid med dem, oavsett som de vill eller inte. Oavsett om de vet det eller inte. Till det kommer att kulturrevolutionärerna sedan 100 år tillbaka driver sitt spel inom kyrkan, med hjälp av kyrkan. De gör det bedrägligt. Deras strävan har varit att ”verka utan att synas verka”.

Svenska kyrkan ska bli kristen igen. De kulturrevolutionära Jesusförnekarna ska avslöjas och köras ut. Som kandidat för Alternativ för Sverige i kyrkovalet tänker jag göra mitt för att så ska ske. Jag gör det genom att följa AFS kyrkopolitiska manifest och genom att kasta ljus på våra ljusskygga motståndare. Det är det mitt parti menar när vi säger att vi ska ”ta tillbaka kyrkan”.

Om skribenten: Mats Loman

Mats Loman är humanist. Det är hans yrkesidentitet. Han kan skaplig franska och tyska. Loman lyckades aldrig att ta sig samman och skriva uppsats och ta examen och så där. Alls. Men han hävdar att det misslyckandet huvudsakligen är andras fel, inte hans eget. Loman är i praktiken autodidakt. En som först helt nyligen lärt sig att utföra ett riktigt arbete. Och knappt det, egentligen. Loman föddes i Norrköping 1969. Föräldrarna var 20- och 30-talister. Loman fann skolan i stort sett gräslig. Han har som vuxen tjänstgjort på flera skolor, dem han själv i någon mån har bidragit till att göra ännu gräsligare, för andra. Loman har antipati mot 40-talister. Han gillar inte liberaler heller; av ungefär samma skäl. Loman är kristen, så gott han förmår. En kristen ska som bekant älska sina fiender. Loman övar sig dagligen på det. Han är 40-talisterna vederbörligen tacksam för att de med sådan generositet berett honom tillfälle att underkasta sig den övningen. Loman är en ivrig anhängare till den patriarkaliska samhällsordningen. Han är lyckligt gift med en kvinna som är honom mycket överlägsen på många sätt - och som stundom är jävlig nog att utnyttja detta mot honom.