Det är inte bara den svenska överheten som har ett psykotiskt förhållande till verkligheten. Ett sådant är överhuvud taget utbrett i hela Västblocket. Och värst är britterna. Britterna har en hel tradition i den vägen. Den brittiska oligarkin har hållit på med en förbluffande verklighetsförvrängning i alla fall sedan reformationen och ”Regnum Cecilianum” på 1500-talet. Krutkonspirationen 1605 var till exempel lögn och iscensättning från början till slut. En ”false flag”. En av de första i en lång rad av dylika, sträckande sig långt in i vår egen samtid.
Nu påstår britterna på samma förryckta sätt att de håller på med ”självförsvar” när de för krig mot det fattigaste landet i arabvärlden, Jemen. En talesman för den oligarkiska regimen i Kungarikena har just, i en skrivelse till FNs säkerhetsråd, gjort veterligt att man angripit ”byggnader” i Jemen med raketer avfyrade från flygplan. Det är det vanliga skitpratet, förstås. Det är fråga om ”en gemensam aktion”. Man bara svarar på ”ett angrepp”. Britterna är misstänkt långt borta från farvatten i vilka det kan vara rimligt att anta att det verkligen kan vara fråga om självförsvar; faktiskt halvvägs till andra sidan jordklotet. Men det gäller ”handeln”, vet ni. Den för imperierna livsviktiga handeln med för den egna maktutövningen livsviktiga varor. Och då är det liksom fråga om brittiskt självförsvar ändå, på något sätt. Och det är inte bara det. Det är inte bara fråga om ”självförsvar”. Britternas senaste insats av massförstörelsevapen mot civila är ”nödvändig” och ”proportionerlig”, företagen efter ”noggrann planläggning” och enbart med ”intelligenta vapen”. Ni vet, sådana där vapen som garanterat bara spränger riktiga terrorister i luften. Inte de kvinnor och barn som också råkar befinna sig på platsen.
Håll ögonen på britterna. Kungarikena är inte det pittoreska före detta imperium som man själv påstår i odrägliga teveserier som aldrig tar slut. Britterna leder alltid an när det är krig. Det är i regel britterna som tar upp en verklig och diplomatisk motsättning av något slag och gör om den till het konflikt, till krig – ett krig som amerikanerna sedan får utkämpa, som ett av sina ”evighetskrig”. Britterna är alltid pigga på att slåss ”till sista amerikan”.

Om skribenten: Mats Loman

Mats Loman är humanist. Det är hans yrkesidentitet. Han kan skaplig franska och tyska. Loman lyckades aldrig att ta sig samman och skriva uppsats och ta examen och så där. Alls. Men han hävdar att det misslyckandet huvudsakligen är andras fel, inte hans eget. Loman är i praktiken autodidakt. En som först helt nyligen lärt sig att utföra ett riktigt arbete. Och knappt det, egentligen. Loman föddes i Norrköping 1969. Föräldrarna var 20- och 30-talister. Loman fann skolan i stort sett gräslig. Han har som vuxen tjänstgjort på flera skolor, dem han själv i någon mån har bidragit till att göra ännu gräsligare, för andra. Loman har antipati mot 40-talister. Han gillar inte liberaler heller; av ungefär samma skäl. Loman är kristen, så gott han förmår. En kristen ska som bekant älska sina fiender. Loman övar sig dagligen på det. Han är 40-talisterna vederbörligen tacksam för att de med sådan generositet berett honom tillfälle att underkasta sig den övningen. Loman är en ivrig anhängare till den patriarkaliska samhällsordningen. Han är lyckligt gift med en kvinna som är honom mycket överlägsen på många sätt - och som stundom är jävlig nog att utnyttja detta mot honom.