En inledning
Språket är strukturerat runt mening och referens och vad språket är och hur det fungerar kan förklaras med hjälp av dessa båda begrepp. Att det som konceptualiseras av termerna mening och referens föregår och utgör en förutsättning för språket öppnar för att det som gäller för språket kan gälla även för det språket bygger på, som frambringar det och driver det, d.v.s. för medvetandet och de mentala processer som är förbundna med det. Förhåller det sig så innebär det att det på samma nivå som den där språket är verksamt kan finnas andra mentala verksamheter som är strukturerade på likartat sätt. Genom att undersöka vilka dessa är och sedan jämföra dem med varandra kan vi lära oss mer både om dem och om medvetandet/tänkandet.1
Tänkandet, i såväl dess aktuellt medvetna som omedvetna form, består av identifikationer och av en struktur som håller dessa identifikationer samman och, på skilda tankemässiga vägar, relaterar dem till varandra. Detta är ett annat sätt att säga att medvetandet består av betydelser eller meningar. Även relationerna mellan betydelserna och de processer de genomgår utgör betydelser.
Dessa betydelser är strukturerade. De ingår i en gemensam sammanhållande struktur. Om det inte hade funnits någon av de enskilda betydelserna oberoende struktur skulle betydelserna inte ha varit möjliga. Då skulle inga betydelser ha kunna uppstå eller äga varaktighet.
Medvetandets strukturer och funktionssätt är genetiskt betingade eller m.a.o. medfödda. De betydelser som ingår i medvetandets struktur, som organiseras och relateras av den, är det inte. För att medvetandet ska vara möjligt är det nödvändigt att det förhåller sig på detta sätt. Det är inte bara en praktiskt nödvändighet utan en logisk. Strukturernas funktion är att möjliggöra ett tillägnande eller bildande av betydelser, d.v.s. att möjliggöra en förståelseprocess. Beträffande enskilda medvetandeakter går det inte att säga vad som är medfött och vad som inte är det. Även detta är en följd av vad medvetandet är.2
Denna betydelsestruktur är en förutsättning för referensrelationerna. Utan en struktur hos betydelserna skulle de enskilda betydelserna inte kunna referera till någonting, d.v.s. inte kunna hänvisa till eller peka på någonting annat.
Istället för att tala om mening (betydelse) och referens i samband med medvetandet vore det kanske riktigare tala om referentiell och icke-referentiell mening, för även referensen utgör ju en betydelse i medvetandet, annars skulle den inte kunna ingå i och verka i det. Men referensen är en betydelse av ett särskilt slag: en som hänvisar till någonting utanför och oberoende av den själv.
Den viktiga frågan blir då: Hur gör de medfödda strukturerna och funktionerna hos medvetandet dessa båda former av mening möjliga?
Genom konceptuella avgränsningar och kombinationer av sådana avgränsningar frambringas den icke-referentiella meningen. Denna mening består dels i enskilda meningsbärande enheter och dels i meningsfulla sekvenser av sådana enheter.3
Det är interaktionen mellan den icke-referentiella meningsstruktur som uppstår på detta sätt och den av denna oberoende strukturen hos omvärlden som ger upphov till den referentiella meningen. Den referentiella meningen uppstår där dessa båda strukturer korresponderar med varandra och den icke-referentiella meningen förmår identifiera aktuella delar av den referentiella motsvarigheten. Detta förhållande kan också uttryckas så att man först måste lära sig att tänka för att sedan kunna lära sig att se.
En följd av detta är att den referentiella meningen måste föregås av den icke-referentiella. Detta är en lika betydelsefull som problematisk konsekvens.
Det är den icke-referentiella meningen som visar vad det finns att referera till. Den avgränsar det refererbaras område och specificerar de refererbara punkterna inom det. Det är även den icke-referentiella meningen som ger form åt avsikten (intentionen) att referera till något inom detta område.
Det som har mening eller betyder något är aldrig neutralt. Det ligger i sakens natur. Varje betydelse inrymmer därför en referentiell ansats och kan fungera som ett referentiellt incitament. Men långt ifrån allt går att referera till och i många fall där det är möjligt går det inte att referera direkt utan man är tvungen att använda sig av indirekta metoder. Detta gäller t.ex. den mycket stora mängd i princip utpekbara men för närvarande frånvarande företeelser.
Referensrelationerna uppstår på den punkt där den icke referentiella meningen möter den refererbara världen. ”Där!” utropar barnet och pekar med sin lilla hand. Vad barnet då gör är att peka ut en mening i världen. Barnets pekhandling med dess beledsagande utrop kan med rätta kallas den referentiella urhandlingen.
Inte minst viktig för framtiden är driften eller önskan att göra världen refererbar. Att kvantitativt och kvalitativt vilja utöka det refererbaras område. Att göra världen mer refererbar och lättare att referera till. Denna vilja utgör ett grundläggande incitament på såväl det personliga som det kulturella planet. Kulturen är ett högreferentiellt skikt hos verkligheten, d.v.s. ett skikt som är omedelbart tillgängligt för alla kulturmedlemmar och som de därför kan referera till när som helst och var de än befinner sig.4
Några terminologiska anmärkningar
Att definiera mening är i det närmaste ogörligt. Det kan också förefalla onödigt, eftersom ”alla redan vet” vad det är. Men som diskussionen nedan kommer att visa finns det många olika slags mening. En vägledande approximation kan likväl ges: mening har som regel med innehåll att göra, meningen hos något är som regel synonymt med dess innehåll. Diskussionen visar att det också finns något som kan beskrivas som formell mening. Mening är något som finns hos det som har eller är bärare av mening.
Vad är referens? Vi kan börja med att slå fast det självklara: att referens är någonting annat än mening. Om meningen är något som finns hos ett tecken eller en figur är referensen något som inte gör det. Det som det refereras till är m.a.o. något som finns någon annanstans. Det är något som finns utanför meningen och som därför är oberoende av den. Referensen är ett resultat av en relation mellan meningen och något annat – en relation måste upprättas av någon, t.ex. av ett pekande barn. Referensen är inte nödvändigtvis något konkret eller ens något som faktiskt existerar, men den är med nödvändighet någonting annat än vad meningen är.
Ett exempel: de abstrakta begreppen. Abstrakta begrepp utgör meningen hos många tecken och symboler. Det går att skilja mellan ett tecken (ord) och ett begrepp, men går det att skilja mellan mening och referens inom begreppet självt? Kan man m.a.o. referera till ett begrepp? På min nuvarande ståndpunkt vill jag svara nej på den frågan. Men det innebär inte att de abstrakta begreppen inte själva kan referera, t.ex. i en ”pek-kontext”, men vad begreppet då (i kraft av att vara ett teckens mening) refererar till är inte något abstrakt begrepp utan en konkret instans av det, inte ”konceptuellt svart” utan ”den här svarta ytan”.
Ett elementärt sätt att förklara skillnaden mellan mening och referens är genom att konstatera att medan meningen är oberoende av kontexten, av den faktiska situation där meningen används, är referensen beroende av den. Vad man refererar till, och om man refererar till någonting ö.h.t., betingas av vad det finns att referera till, av vad det går att referera till, i den situation där man befinner sig. När denna situation vävs samman med en kulturell kontext kan den komma att sträcka sig långt utöver de konkreta omständigheter under vilka kommunikationen äger rum. Hur långt beror på de kommunicerande själva och deras kulturella kapacitet. Den kan sträcka sig ända tillbaka till den antika medelhavsvärlden. Det finns inga på förhand givna gränser här.
1. Pekandet
Det pekande fingret är refererandets universalgest. Genom att peka och samtidig, förmodligen, rikta blicken åt samma håll kan vi hänvisa till och försöka väcka andras uppmärksamhet på så gott som vad som helst som är synligt och avgränsat i världen.
Pekandet, och de med detta förenade kroppsrörelserna, är en meningsbärande gest. När pekandet är avsiktligt har det alltid mening och när det görs på allvar har det alltid referens. (Vi behöver inte här fästa oss vid de fall när man pekar på skämt eller låtsas. Detta retsamma missbruk av gesten har dessutom sin förutsättning i det seriösa intentionala pekandet.) Men medan gestens mening i princip alltid är densamma, oavsett vem det är som använder den och vad den än riktas mot; gestens mening kan uttydas ”Där!”, ”Det där!”, ”Se där!” eller något i den stilen, varierar referensen normalt från fall till fall och kan avse inbördes högst olikartade företeelser.
Det bör för tydlighets skull påpekas att eftersom refererandet är ett uttryck för en avsikt eller medveten vilja, vilken i sin tur är kopplad till en övertygelse rörande världens beskaffenhet i något avseende, har pekandet referens även när den pekande misstar sig beträffande existensen av eller beskaffenheten hos det han pekar på. ”Det där” borta i gräset var inte en flock betande får utan några stora vita stenar. Referensrelationen består men visar sig vara behäftad med vissa brister. Om den inte bestod skulle man inte kunna peka på fel saker eller peka på fel sätt.
Sammanfattningsvis har vi att göra med ett tecken eller en figur med följande egenskaper: (1) den har alltid såväl mening som referens, (2) den har alltid samma mening, men (3) den kan lätt byta referens och gör det som regel också.
Det är i pekandets förmåga att med hjälp av en och samma mening referera till många olika saker och att snabbt och lätt växla från en referens till en annan som dess stora användbarhet ligger.
2. Namn
Med namn menar jag här benämnande ord och uttryck.
Språkets ord och uttryck har alltid mening. Annars tillhör de inte språket. De tillhör språket i kraft av sin mening – sin specifikt språkliga mening. Det specifika med denna mening är att den är konceptuell eller m.a.o. mental. Ett språkligt tecken är därför inte identiskt med sin mening. För språkliga tecken kan man göra en distinktion mellan den yttre gestalten, som kan bestå av ett ljud eller av en grafisk figur, och den inre meningen. Ett språkligt tecken måste därför förenas med sin mening genom en inlärningsakt, genom att man får veta vad ett visst tecken betyder. Häri skiljer sig det språkliga tecknet från pekandet, vars mening ligger i gesten själv, vilken därför kan förstås genom inlevelse eller en slutledning. Pekandets mening är konkret, namnets mening abstrakt. Det speciella med denna abstrakta inre mening är att den har förmågan att av sig själv och oberoende av yttre sammanhang peka utöver sig själv och således att referera.
Har de benämnande orden och uttrycken alltid referens? Om vi med referens här avser något meningsexternt, vilket väl är en förutsättning för att distinktionen ska kunna göras, är svaret nej. Namn refererar när de ges denna funktion av den som använder dem. P.g.a. ordens speciella mening kan de dock få denna funktion även när det de refererar till inte är självständigt närvarande utan endast finns i språkanvändarens inre i form av ett minne eller en inbillning. Eftersom vi inte utövar någon fullständig kontroll över våra minnen och övriga föreställningar kan vi således komma att referera till saker vi inte avsåg att referera till eller utan att vara fullt medvetna om vad vi refererar till. Detta är dock ett undantag.5
Det kan se ut som om vissa namn alltid har referens, t.ex. skenbart unika egennamn, men denna uppfattning är på rent logiska grunder felaktig. Även namn som Morgonstjärnan och Aftonstjärnan refererar bara när de faktiskt används om något som benämns på detta sätt. Att det förhåller sig så framgår av att dessa namn förutom att användas om planeten Venus skilda aspekter också skulle kunna användas om en ljus respektive mörk häst med stjärntecken i pannan.
Sammanfattningsvis: (1) namn har både mening och referens, (2) de har alltid mening, men den kan variera från den enkla meningen hos egennamn, som kommer pekandet nära, till den konceptuella meningen hos allmänbegreppen och de beskrivande uttrycken, som möjliggör komplex referens till det som är frånvarande eller endast närvarande i det inre, (3) däremot behöver namn inte ha referens, men när de har det finns det dels de som i likhet med pekandet kan referera till olika saker i olika sammanhang och dels de som kan referera till samma (typ av) sak i skilda sammanhang.
De språkliga tecknens mening är inte beroende av referensen. Det är tvärtom referensen som är beroende av meningen. Vi skulle inte kunna använda de språkliga tecknen till att tänka med om de alltid eller med nödvändighet hade referens. Det är något som det värt att reflektera över.
3. Bilder
Det finns bilder av många slag. Här avses sådana som kan förstås som föreställande eller representationella, som två- eller tredimensionella avbildningar av något. Hit hör målningar, skulpturer och fotografier. Hit hör också modellbyggsatser, 3D-utskrifter och de bilder som med allt högre grad av verklighetstrohet kan genereras med hjälp av datorprogram.
Den avgörande egenskapen hos dessa bilder/avbildningar är att det går att se vad de föreställer. Detta kriterium brister förvisso i precision, dess gränser är vaga och subjektiva; det som föreställer något för en person gör det kanske inte för någon annan, det som föreställer en sak för en person föreställer kanske något (helt) annat för någon annan, men det är svårt att klara sig utan det. I de flesta fall är det uppenbart att något är en bild eftersom det är uppenbart vad den är en bild av.
En bild har alltid mening. En bilds mening utgörs av vad den föreställer. En bild som föreställer företeelsen X betyder X. Men precis som med orden behöver man kunskaper, ibland mer ibland mindre, för att förstå vad en bild föreställer och för att kunna utläsa dess betydelse. Det krävs en viss erfarenhet redan för att se att något är en bild, d.v.s. för att kunna relatera dess innehåll till någonting annat liknande. I bildens fall krävs dessutom uppmärksamhet och iakttagelseförmåga. Medan vissa aspekter av en bild är lätta att upptäcka kan det krävas betydande ansträngningar och ett rätt omfattande vetande för att förstå andra. En bilds mening kan vara ytterst komplex och omfatta många dimensioner. I och med att det i princip är möjligt att avbilda allt som går att se kan man även avbilda tecken och symboler av skilda slag. Deras mening blir då en del av bildens.6
Bildens referensdimension är en lika intressant fråga som dess meningsdimension. Hos klart och tydligt föreställande bilder, t.ex. realistiska målningar och fotografier, kan referensen förefalla lika uppenbar som meningen. Det kan rentav vara svårt att skilja dem åt. Men så enkelt är det sig inte. Dessa ”verklighetstrogna” bilder kan förvisso ha referens men behöver inte ha det, sin verklighetstrohet till trots, och det är långt ifrån alltid som de har det. Om en bild har referens eller inte har faktiskt inte något med dess föreställningsmässiga kvaliteter att göra. Så länge en bildmässig framställning kan uppfattas och förstås som representationell kan den ha referens även om den saknar allt som kan kallas fotografiska kvaliteter. Även starkt formbunden och stiliserad konst kan referera, detsamma gäller det impressionistiska och expressionistiska måleriet, ja, även ett litet barns naiva porträttkonst har referens. Liksom beträffande språket är referens här en fråga om kunskaper och receptivitet hos mottagaren, om iakttagelseförmåga, inlevelse och tolkningsförmåga. Det innebär att det precis som i fråga om bildens mening finns utrymme för misstag här. Man kan missuppfatta en bilds mening och man kan ta miste beträffande dess referens. Risken för det senare är rentav större när det gäller utpräglat realistisk konst och de fotografiliknande bilder som framställs med digital teknik på en dator.
Några exempel på bilder med både mening och referens: merparten av fotografier tagna med analog kamera, skulpturer och porträtt av historiska personer, modeller över kända byggnadsverk, små barns familjebilder, Monets målningar från trädgården i Giverny, van Goghs solrosor, trästicken i Hiroshiges turistguide Etthundra berömda vyer över Edo.
En av de betydelsefullaste iakttagelserna rörande den avbildande konstens estetiska metamorfoser gäller hur den med bibehållande av referensrelationen i större eller mindre grad avlägsnar sig från eller helt avstår ifrån ett verklighetstroget bildspråk för att istället utveckla olika stiliserade eller emotionella uttrycksformer, eftersom den härigenom förmår överföra delar av meningsplanet till referensplanet och således förena de båda planen till ett. Genom att inte använda ett (rent) avbildande bildspråk kan konstnären berika det avbildade föremålet med bildkonstens estetiska möjligheter eller m.a.o. referensen med mening. Van Goghs solrosor har en annan och djupare mening än de blommor som stod framför honom när han målade. I vissa avseende gäller detsamma för det lilla barnets bild av sin familj. I likhet med Velázques i Las Meninas har barnet med ett djärvt om än inte lika sofistikerat grepp satt in sig själv i bilden, bredvid de övriga, och därmed lyckats uttrycka något som annars inte hade varit möjligt. Den kulturella betydelsen av estetikens frihet i förhållande till sitt föremål är vidsträckt.
Sammanfattningsvis: De föreställande eller representationella bilderna har alltid mening. I kraft av sina föreställande egenskaper kan de även ha referens men behöver inte ha det. Däremot krävs möjligheten av en referens, förställningen att bilden kan referera, att det någonstans kan finnas något som den hänvisar till, för att den ska ha mening och för att vi ska kunna identifiera denna mening. Möjligheten av en referens, realiserad eller inte, tanken på en referens, är en aspekt av vad en föreställande bild är för något och således en bärande del av dess mening.
4. Musik
Det som det syftas på här är den rena musiken utan några beledsagande ord. Kända musikverk där det förekommer sång, t.ex. merparten av all kyrkomusik från medeltiden och renässansen, får tänkas framföras instrumentellt eller sjungas på ett språk som lyssnaren inte förstår.7
Den rena musiken har mening. Ingen som intresserar sig för musik och lyssnar på den med något mått av inlevelse kan ifrågasätta detta. Musiken uttrycker något, den talar till den som lyssnar, inte sällan på ett på en gång intimt och intensivt sätt, men vad säger den? Och hur? Och finns det något som den refererar till?
Nyckeln till en förståelse av musikens mening ligger i svaret på frågan om dess referens. Svaret är att musiken inte har någon referens. Och inte kan ha det. Den hänvisar inte till någonting utanför sig själv. Programmusiken kan tyckas motsäga detta kategoriska påstående. Varför refererar inte åskknallen i Beethovens sjätte symfoni, mera känd som Pastoralsymfonin, när en målning av ett landskap i åskväder kan göra det? Skälet är att medan målningen kan handla om en specifik plats och ett specifikt tillfälle, vilket eventuellt framgår av tavlans titel eller av andra uppgifter, utgör en musikalisk åskknall en slags tonmässig generalisering av åskljudet. Den har förvisso mening, den betyder åska eller buller eller bara någonting överraskande och oroande, men det finns inte någon specifik åskknall som den syftar på eller kan syfta på. Beethoven kunde förvisso ha angett i partituret att han med denna passage i symfonin syftar på ett särskilt åskväder som han var med om en gång ute på landet, men för att få passagen att verkligen referera till detta oväder måste han bryta ut den ur symfonin och göra den till motsvarigheten av ett språkligt tecken. Problemet med detta är bara att därmed berövas passagen sina musikaliska kvaliteter, eftersom den erhåller dessa i relation till den helhet som den ingår i. En musikalisk passage kan således bara ges referens genom att berövas sin musikaliska betydelse och roll.8
En motsvarande invändning kan riktas mot de många känsloillustrationer som musiken rymmer – eller som tonsättaren avser att den ska rymma. En pigg och glad flöjtmelodi kan avse att illustrera glädje och uppsluppenhet och vassa och disharmoniska stråkdrag kan vara tänkta att avbilda oro och ångest. Musiken kan förvisso väcka dessa och många andra känslor hos lyssnaren. Dylika känsloreaktioner är en central del av musikupplevelsens mening och kanske är de rentav en del av musiken själv. Men liksom den glädje och sorg vi grips av inte behöver vara förbunden med eller handla om någonting bestämt så behöver inte heller de känslor och stämningar som musiken väcker göra det. De gånger de faktiskt gör det, de gånger vi tycker att de uttrycker något glatt eller sorgset som vi själva har varit med om någon gång, ligger förklaringen inte hos musiken utan hos oss själva. Den på ett allmänt sätt glada eller sorgsna musiken kan ju inte veta vad vi lyssnare har varit med om! Oavsett om vi betraktar känslorna som en del av musiken själv och alltså som en del av dess mening eller som en rent subjektiv reaktion hos lyssnaren, en reaktion som kanske väcks till följd av någon slags strukturell överensstämmelse mellan toner och känsloliv, så refererar musiken inte till några specifika känsloupplevelser i världen.
Att ha mening men sakna referens är inte unikt för musiken bland de meningsbärande/uttryckande systemen. Musiken delar denna egenskap med det binära språk som används av de artificiella intelligenserna. Men så vitt jag kan se finns det inte något annat avsiktsstyrt (medvetandestyrt) meningssystem förutom musiken vars meningsbärande enheter äger substantiell eller icke-formell mening utan att ha någon referens.
Musiken har sin betydelse i sig själv, och de enskilda delarna av ett musikverk får sin betydelse i relation till övriga delar och i relation till den helhet som de alla ingår i och tillsammans utgör. Ett enskilt musikverk får dessutom (en del av) sin betydelse i relation till andra musikverk och dessa verk får tillsammans (en del av) sin betydelse genom den musikaliska tradition de är en del av. Den musikaliska traditionen är viktig för vår förståelse av vad musik är för något. Om man tvunget ska använda termen referens i samband med musik så refererar ett musikverk till sig själv och till det större musikaliska sammanhang som det ingår i – eller till musiken som sådan. När vi för första gången i livet hör musik är det allra första vi hör, känner och förstår att det är detta som är musik. Detta och ingenting annat. Oavsett om vi sedan har ord för denna upplevelse eller inte. Denna elementära insikt utgör fundamentet i vår musikupplevelse och således i vår upplevelse av musiken som meningsfull. Hur betydelsefullt kan det då inte vara om det första vi hör är gregoriansk kyrkosång, en fuga av Bach eller monotonaggressiv rap-musik?
Sammanfattningsvis: musik har alltid mening, den har mening i sig, men den refererar aldrig till något – eller aldrig till något annat än musik. Det är för att musiken rymmer all sin mening i sig själv som den inte har, inte behöver ha och inte kan ha någon referens. Man frestas att gå ett steg längre: det är för att den inte har någon referens som den är musik.9
5. Symboler
Figurliga eller bildmässiga framställningar som inte föreställer eller representerar någon enskild konkret företeelse, varken i den oberoende verkligheten eller i fantasin. Exempel: heraldiska figurer som en fransk lilja, ett rött lejon eller en grip, religiösa symboler som det kristna korset och den kinesiska yin-yang cirkeln. Oavsett hur åskådlig en symbol än är så är den inte en bild av någonting.10
Att symboler har mening är självklart. Om en symbol inte har mening eller om den har förlorat den, vilket kan hända, kan den inte längre fungera som symbol för något.
Symbolernas meningstyp utgör ett slags mellanting mellan orden och bilderna. Det finns många exempel på hur de meningsbärande elementen hos de mänskliga språken har utvecklats från bilder till bokstäver eller ord via ett symbolstadium. En intressant konsekvens av symbolernas språkliga karaktär är att symboler vars betydelse man inte känner till likväl kan identifieras som sådana och upplevas som meningsfulla. Man tycker att de har en mening och inbillar sig rentav att man känner till den eller åtminstone anar den. De okända symbolernas figurlighet inbjuder oss till att tolka dem och ge dem en betydelse. Vad vi då gör är i realiteten att reducera dem till deras bildmässiga dimension. Ett sumeriskt sigill med ett djur som representant för en släkt blir utan kunskap om detta förhållande till en bild av djuret.
Den intressanta frågan gäller som vanligt referensen. Att symboler kan ha referens framgår av exemplet med sigillet. Men har de det alltid? Och om inte: när har de det och när har de det inte? Och varför? Nationsflaggor, släktvapen och personliga sigill är exempel på symboler med referens. Men hur förhåller det sig med religiösa och magiska symboler, t.ex. krucifix och skyddsamuletter? Här måste vi se saken ur den troendes perspektiv, vilket inte är konstigare än att varje språk måste betraktas ur den språkkunniges perspektiv. En symbol av detta slag måste anses ha referens om den representerar något som är oberoende av symbolen och dess mening. För den troende är detta fallet med gudar och gudomliga krafter. Att tro på Gud är att tro på Guds oberoende existens. Beträffande skyddsamuletter ligger kraften hos amuletten själv. Det ligger närmast till hands att identifiera amulettens mening med dess kraft, vilket innebär att den inte refererar till någonting utanför sig själv. Men för att komplicera saken ytterligare kan även en helgonsymbol eller en symbol för Jungfru Maria fungera som amulett och kraftkälla.11
En grupp symboler som inte har referens är de som står för abstrakta företeelser. Det finns många symboler av detta slag – såväl inom religionen som inom den världsliga sfären. Färger har ofta symbolisk innebörd när de förekommer i religiösa sammanhang. Dessa symboler är som regel både rituellt viktiga och utrustade med en djup och sammansatt mening, men de refererar inte till någonting specifikt och avgränsat utanför sin mening. Trafikskyltar och trafiksignaler är ett annat exempel, fast inom detta område finns det symboler såväl med som utan referens. Ett exempel på trafikskyltar med både mening och referens är de som anger namnet på en stad eller upplyser om avståndet till en namngiven ort. (Eller är det rimligare att hävda att vi i dessa fall inte längre att göra med symboler utan helt enkelt med ord och språkliga satser?) Exempel på trafiksymboler utan referens är ljussignaler och skyltar med hastighetsangivelser.
Sammanfattningsvis: Symboler har alltid mening, ibland har de också referens men inte alltid. Symbolernas mening är inte beroende av att de har referens.
6. Datorspråket
Det binära eller digitala språk som används av datorer och av datorbaserade artificiella intelligenser.
Datorspråkets minsta betydelsebärande enheter brukar beskrivas som 1:or och 0:or. Mer korrekt är att säga att de utgörs av positiva och negativa värden. Dessa primära tecken organiseras till ”ord” och ”satser” av en flerdimensionell strukturell ”grammatik”.
Vad de enskilda tecknen och teckensekvenserna betyder, vilket är detsamma som deras funktion eller vad de gör, bestäms helt och hållet av deras position i förhållande till övriga tecken och teckensekvenser i den process de tillsammans ingår i.12 De binära tecknens mening är m.a.o. positionell eller formell. Eftersom dessa tecken ingår i (utgör) processer skulle deras mening även kunna karaktäriseras som processuellt positionell.
Datorns processer består av ett program med instruktioner, av ett exekverande av dessa processer och av ett resultat eller svar – alltihop i form av digitala sekvenser. Resultatet av en process kan utgöra ingångsvärdet i en ny process. Detta kombinerande av mindre av varandra oberoende processer till större möjliggör på en gång mer komplexa och mer stabila processer, d.v.s. det möjliggör exekverandet av mer avancerade program.
Betydelsen hos dessa processer är intern. Det finns inget hos processerna som pekar utanför dem. Betydelsen består därför i de betydelsebärande enheternas (de enskilda tecknens och teckensekvensernas) position inom denna process. Denna position bestäms dels av det positiva eller negativa värdet hos de enskilda tecknen och dels av den struktur som de ingår i.
Det binära språket saknar referens av två skäl: (1) det är ett formellt språk vars tecken inte har eller inte är förbundna med något innehåll eller någon substantiell mening och (2) det finns inte någon avsikt eller medveten styrning hos de digitala processerna själva. De utförs av en dator i enlighet med ett program, inte av en autonom agent med förmågan att interagera medvetet med en oberoende omvärld. Det senare skälet har med det förra att göra på så sätt att en rent formell mening inte kan vara bärare av ett medvetande eller av (medvetna) avsikter.
Sammanfattningsvis: datorspråket har alltid mening men aldrig referens.
7. Det medvetna resonerandet
Om vi gör en distinktion mellan att uppleva och att resonera så kännetecknas det medvetna resonerandet, d.v.s. det tänkande som vi är medvetna om som sådant, av att det är teckenmässigt/teckenburet. Det innebär i praktiken att det för det mesta är språkligt. (Resonemangen i den här uppsatsen är ett närliggande exempel.) Men det finns många andra typer av tecken att resonera med, t.ex. matematiska och formallogiska. Inte heller är allt resonerande medvetet. Det medvetna tänkandet bygger på en stor mängd omedvetna tankeprocesser. Förmodligen är tänkandet under varje enskilt moment till största delen omedvetet. Men om eller i vilken utsträckning de omedvetna tankeprocesserna är teckenmässiga eller rent begreppsliga är svårt att veta. Det medvetna resonerandet utgör en kontrast till den artificiella intelligensens processer.
De tecken som det medvetna resonerandet använder sig av/består av har alltid mening. Dessa tecken är i kraft av de resonemang de ingår i och bygger upp identiska med sin mening. När vi resonerar separerar vi aldrig tecken och mening åt. De gånger vi gör det, t.ex. när vi funderar över ett bestämt teckens mening eller utseende, gör vi det med hjälp av andra tecken vars mening vi då inte separerar från själva tecknet. De medvetna tankarna har alltid mening. Det är för att de har det som de är medvetna.
Såväl upplevandet som resonerandet är ”sanningsorienterat”. Vi tror på det vi upplever (tills någon annan upplevelse eller ett kritiskt resonemang får oss att tvivla) och vi vill resonera på ett korrekt och sanningsenligt sätt.13 Det innebär att vi, på ett mer eller mindre klart och medvetet sätt, sätter våra upplevelser och resonemang i relation till något av dem själva oberoende som vi jämför dem med och värderar dem utifrån. Problemet är att vi inte kan göra några direkta jämförelser mellan vårt rent teoretiska tänkande och den oberoende världen.
Möjligheten att referera till något rymmer risken att misslyckas, att referera till fel sak eller att inte lyckas referera till någonting alls. Vi kan peka i fel riktning, vi kan råka använda fel namn om något och vi kan göra felaktiga påståenden om korrekt namngivna företeelser. Men vad refererar vi till när vi resonerar utan att förankra våra resonemang i den gemensamma verkligheten med hjälp av pekord och namn på konkreta företeelser? Refererar vi till någonting alls? Har dessa resonemang bara mening men inte någon referens? Men vi resonerar ju som regel i föreställningen att vi resonerar om något och i avsikten att komma fram till sanningen om det. Frege löste problemet genom att göra själva sanningen till det meningsfulla påståendets referens. En sann teoretisk sats har sanningen som referens. En falsk sats saknar således referens.14
Jag föreslår istället att man gör meningen till det rent teoretiska tänkandets referens. Med det menar jag inte att resonemanget refererar till sin egen mening utan att det refererar till meningen hos alla de tankegångar och idéer som det är förbundet med och beroende av, d.v.s. till hela den meningsvärld, den totalitet av meningar, som det resonerande medvetandet frambringar i sin interaktion med omvärlden och andra rationellt kommunicerande agenter.15 Följden av detta blir att det medvetna resonerandet kommer att vara kopplat till ett koherentistiskt sanningsbegrepp. Det prövas i relation till andra resonemang och revideras och vidareutvecklas i samspel med dem. Det är välkänt att ett sådant sanningsbegrepp riskerar att leda till relativism och andra problem. Men eftersom den medvetna meningsvärlden via kroppen är förbunden med den oberoende omvärlden, som den kontinuerligt påverkas och korrigeras av på en mängd olika och endast delvis medvetna sätt, kommer koherensen inom det rena tänkandets sfär att i sin tur påverkas av korrespondensrelationerna mellan den medvetna agentens aktiviteter och omvärlden. Dessa korrigeringar kan vara såväl smärtsamma som direkt livsfarliga.
Sammanfattningsvis: det medvetna resonerandet har alltid mening och alltid referens.
Den andliga dimensionen
Den dikotomi som uppenbarar sig i distinktionen mellan mening och referens är fundamental. Inte bara inom filosofin utan även i andligt och moraliskt hänseende. Den är av fundamental betydelse för vår förståelse av oss själva och vår mänskliga situation.
Det som uttrycks och ges form genom distinktionen mellan mening och referens är på ett annat och mer övergripande plan relationen mellan oss själva, i vår egenskap av medvetet handlande och kunskapssökande varelser, och det vi kallar världen, d.v.s. något av oss oberoende. Denna relation är förutsättningen för realitet och sanning.
Samtidigt som det är världen som genom sin självständiga närvaro och det motstånd den gör mot våra handlingar och vårt förnuft ger vårt liv dess existentiella och moraliska mening är det den konceptuella eller förnuftsmässiga meningen i det dialektiska spelet mellan medvetande (uppfattningsförmåga) och värld som förankrar oss i världen och gör oss till en andlig (och alltså meningsfull) del av den. Det är i kraft av meningen (i vårt inre) som vi sträcker oss ut griper tag i realiteterna (ute i världen) – bildligt såväl som bokstavligt.
Den som regel, och möjligen med nödvändighet, teckenmässigt eller figurligt betingade distinktionen mellan mening och referens uppstår först i relation till världen, d.v.s. i vår relation till något av oss själva oberoende. Det säger sig självt att denna relation måste vara medveten, att den förutsätter möjligheten av en medvetandeprocess (aktuellt medvetande plus minne) och utgör en form för realiserandet av denna möjlighet. Ett tecken måste förstås för att vara ett sådant, d.v.s. för att kunna stå för något annat, och detta förstående är medvetandemässigt till sin natur.16
Meningen, och därmed vi själva, fylls med nytt liv när vi sträcker oss ut mot något annat än oss själva, när vi pekar på, benämner eller beskriver (någon del av) världen eller m.a.o. refererar (till något). Det som meningen fylls av när den kommer i kontakt med världen kan den (i viss utsträckning) berika sig med och bevara inom sig själv. På detta sätt kan den göra den refererbara världen till mening och således ”förandliga” den. Världen blir i sin egenskap av mening en del av medvetandet och minnet, d.v.s. av oss. Därmed kan den också komma att påverkas och förändras av av oss.
Om meningen hämtar sin medvetna form från världen (genom referensrelationerna) vad är då meningen i sin förreferentiella och alltså omedvetna form? Den är en dynamiskt strukturerad process. En förmåga att urskilja och bilda mönster och regelbundenheter, att hålla isär dem och fixera dem, att använda de fixerade enheterna (begreppen) för att identifiera företeelser i världen och för att kombinera dem med varandra till nya och kanske mer komplexa enheter. Det meningsburna medvetandet är (ett försök till) en logisk tolkning av världen. Den som tycker att mycket är oklart och ologiskt hos medvetandet, vilket är en korrekt iakttagelse, måste betänka för det första den höga svårighetsgraden hos verksamheten och för det andra att medvetandet är en kontinuerlig och självkorrigerande process. Medvetandet går ofta fel och ibland går det vilse, men det kan ändra sig och välja en annan väg eller gå tillbaka igen. Han måste också betänka att människan under sin tunna vakna yta är ett ”djupt djur” med många känslor och böjelser, minnen och insikter av vilka den absoluta merparten vid varje tillfälle är dolda för henne i hennes egenskap av medveten och avsiktligt handlande varelse. Vissa av dem kan rentav vara permanent otillgängliga för henne. Hur vet vi att det inte är så? Människan är i varje konkret situation endast ofullständigt medveten om sig själv och förmår endast utöva begränsad kontroll över sina inre och yttre reaktioner.
Om detta låter otillfredsställande eller rentav litet obehagligt, som ett hot mot vår frihet och autonomi, bör vi betänka att det är häri, i vårt ”djup” och dess okändhet, som källan till livets mening ligger, till upplevelsen av existentiell närvaro. Vi är alltid vid varje tillfälle mer än vi tror och vet. Vi kan följaktligen alltid, vid varje tillfälle, överraska oss själva. Överraskningar kan förvisso vara såväl ljuva som skrämmande. Men de är under alla omständigheter meningsfulla. Djupt så.
Denna inre meningsbildande process, som är förutsättningen för referensrelation och för den medvetna meningen, kan lämpligen identifieras med själen. Vi föds med den, den är en del av oss från början av vårt liv, liksom det genetiska arvet är det, och precis som med generna är den inte någonting statiskt och passivt, något som bara finns där. Den är tvärtom aktiv och kreativ, den växer och utvecklas. Själen livnär sig på världen och växer i den. Den blir till i den och blir en del av den. Om syftet och målet med detta finns det olika läror, men föreställningarna om själens frälsning eller befrielse tycks mig som ett antiklimax.
En fråga och några svar
Så meningen (meningsdimensionen hos tillvaron) är m.a.o. identisk med den andliga dimensionen – i den mån och på de sätt som den andliga dimensionen är tillgänglig för oss människor? Javisst, vad annars? Meningen, den medvetna såväl som den omedvetna, är den form som den andliga dimensionen tar sig för oss, som den genom en ”satorisk” referensrelation till världen uppenbarar sig för oss i.
Men innebär det inte att den andliga dimensionen blir identisk med medvetandet, med alla problem det medför? Nej, och det av tre skäl. För det första omfattar medvetandet, som redan påpekats, bara en mindre del av meningsdimensionen. Vi vet att vi vid varje tidpunkt bara är medvetna om en liten del av vårt livs meningsdimension. Vi har inte heller några skäl att tro att medvetandet över tid ska lyckas s.a.s. uttömma meningsdimensionen, eftersom den inte är något statiskt och en gång för alla givet, vilket våra drömmar och visioner ger tydliga vittnesbörd om. För det andra räcker det inte med att vara medveten om något för att det ska ha mening och för att man således ska få kontakt med meningsdimensionen. Vi måste stå i en vaken och uppmärksam relation till verkligheten och det som finns i den, se det på riktigt, känna det med både hand och hjärta, förstå det, inte bara kasta en ointresserad och ouppmärksam blick på det medan vi är upptagna med någon medialiserad pseudorealitet. Vi kan lätt övertyga oss om att det förhåller sig så om vi låter blicken svepa hastigt över ett landskap och sen frågar oss vad det var vi såg. Vi kan då konstatera att det var en hel del vi inte såg. Upplevelsen av mening är att betrakta som en form av satori, om än i de flesta fall av ett mycket blygsam slag. Dock: det är här man måste börja. För det tredje, och viktigaste, utgör människans medvetande bara en av många vägar till den andliga dimensionen. Även om vi kunde vara medvetna om hela vår egen meningsdimension så utgör den bara en begränsad del av den i (kultur)världen realiserade meningsdimensionen, vilken i sin tur utgör bara en begränsad del av den som skulle kunna realiseras. Att det förhåller sig så erfar vi i lokal skala varje gång vi märker att andra människor lever i en delvis annan meningsdimension än vi själva och inser att de är medvetna om saker som vi inte känner till och som kanske rentav ligger utanför vår räckvidd.
Den filosofiska vikt som fästs vid medvetandet som sådant är besynnerlig. Som om det funnes någon slags säkerhet hos medvetandet i sig? Som om det rymde sanning eller kunde ge mening av sig själv? Det avgörande, det som spelar någon roll, är inte medvetandet utan förnuftet eller m.a.o. den kommunikativa dimensionen. Det är förnuftet, den vaket interaktiva och väsentligen praktiska erfarenhetspräglade förståelsen, som sätter oss i förbindelse med världen och som ger mening, medveten eller inte, åt vårt liv. Förnuftet är medvetandets drivkraft och orienteringsprincip. Och det betydelsefulla med förnuftet består i att det är inkarnerat. Förnuftet är kropp och själ tillsammans. Vilket också skulle kunna uttryckas så att det är mening och referens i förening. Inkarnationen, Guds människoblivande, är det centrala mysteriet i kristendomen. Genom inkarnationen blir Guds ande en kroppslig kraft i världen. Men för den kristne mystikern, för varje sant och djupt kristen, tillkommer mysteriet med hennes egen inkarnation, med den egna själens förkroppsligande. Detta förkroppsligande, förståelsen av det, är vägen till förståelsen av det frälsningsdrivande gudomliga förkroppsligandet. Inkarnationen representerar den djupaste sanningen och utgör det egentliga mysteriet. Det är i kraft av inkarnationstanken som kristendomen är den religion som har uppenbarat mest och kommit sanningen närmast. Vi är alla inkarnerade, och att förstå sitt liv och veta hur det ska levas är att förstå detta.17
Noter
1 Engelskan har onekligen en filosofisk fördel framför svenskan genom att den har tillgång till en enkel term för medvetandet i dess på en gång medvetna och omedvetna form: mind. Det medvetna medvetandet utgör ju bara en liten del av medvetandet. Det omedvetna medvetandet är i varje ögonblick en förutsättning för det medvetna.
2 Om vi inte vill tänka oss medfödd kunskap, vilket förvisso är ett besvärligt och motsägelsefullt koncept, måste vi tänka oss medfödd form, medfödda strukturerande och organiserande processer – ett medfött sätt att identifiera, ordna och processa de yttre inflytelserna på. På detta sätt kan vi inte bara förklara kunskapens (och det logiskt-begreppsliga resonerandets) möjlighet utan också de många och betydelsefulla skillnaderna i tänkesätt och kunskapsförmåga (intelligens) som finns mellan olika individer, eftersom det är lätt att inse att förmågan att identifiera och bearbeta kan variera både kvantitativt och kvalitativt. Det gör den såväl mellan människor inbördes som mellan människor och andra varelser. Tavlan är förvisso inte blank, men det som finns på den från början är inte någon skrift utan en förmåga (ett sätt eller en metod) att förstå skrift och kunna använda den. Det är inte otänkbart att det är i detta som det egentligen konceptuella består – inte i specifika begrepp för det ena eller andra utan i ett begreppsligt sätt att representera, identifiera och processa (tänka, resonera logiskt).
3 Genom en modell av detta slag kan vi förklara dels hur begreppen kan vara medfödda, vilket de måste vara för att äga den permanens som krävs för att man ska kunna kombinera dem med varandra och således kunna tänka med dem, och dels hur de kan handla om en av oss själva oberoende och obegreppslig värld. Lösningen är att begreppen är medfödda i strukturellt hänseende men inte i innehållsligt. En medfödd begreppsbildningsförmåga och medfödda begreppsstrukturer är en förutsättning för språk och andra tänkande och kommunikativa tecken. Till begreppsstrukturerna hör, kan man tänka sig, sådant som rumsuppfattning, tidsförnimmelse, geometriska former, färgnycklar, ytkvaliteter av skilda slag, logiska relationer, antal och relationer mellan antal, kausalitet, smaknycklar, doftnycklar, basala känsloreaktioner m.m. Medan den medvetna uppfattningen av t.ex. värme och färgerna svart och vitt är konceptuell (konceptuellt grundad) är insikten att en solbelyst svart yta är varmare än motsvarande vita yta ett resultat av erfarenheten. En erfarenhet är alltid (när den först görs) något som har betydelse i bemärkelsen är viktigt. Detta gäller långt ifrån alltid för de medvetna uppfattningar som inte är erfarenheter.
4 Patrick Leigh Fermors skildring av hur den tillfångatagne tyske generalen Kreipe, betraktande Kretas vitgnistrande berg i det kalla och klara morgonljuset, citerar inledning på Horatius berömda ode om det snöhöljda Soracte (I:IX) och hur han sedan med ett ”Ach so, Herr Major!” vänder sig mot Leigh Fermor och deras blickar möts efter att Leigh Fermor tagit vid där generalen slutade och fullföljt citatet, förtjänar att betraktas som ett arketypiskt exempel på detta. Detta är det stoff som kulturer vävs av.
5 Eftersom refererandet i de flesta fall utgör en social akt, explicit i fråga om pekandet, implicit vid den tysta läsningen av en bok, kommer referensrelationerna att betingas av den sociala interaktionen mellan teckenanvändarna. Det är så många misstag och oklarheter upptäcks och korrigeras.
6 Tecken och symboler som förekommer i ett konstverk, t.ex. på en målning, är underordnade verkets helhetsmening. De får en annan funktion som en del av konstverket än den de har när de används som vanligt och de får därmed också en (delvis) annan mening. Betydelsen hos en tavla som föreställer ett målat ord, t.ex. något representativ verk av Ed Ruscha, är inte identisk med betydelsen hos detta ord. Tavlan säger någonting mer – eller någonting mindre – än ordet.
7 Kombinationen språk och musik är intressant i sig. Utgör den en mellanform av språk och musik med unika betydelsemässiga och referentiella egenskaper eller tillhör den snarare endera det språkliga området eller det musikaliska? I en del musikverk ligger tonvikten på orden, ibland dominerar de helt, medan den i andra fall ligger på tonerna, ibland så starkt att orden får en helt underordnad roll.
8 Det är givetvis fullt möjligt att använda toner och tonsekvenser för att referera till ting! Det talade språket är ett eftertryckligt exempel på det. Om man kombinerar sådana toner med varandra får man då inte en slags musik? En ordmusik m.a.o. Kanske det, men det är en sak att fokusera på musiken och därvid uppleva olika känslor och stämningar och en annan att fokusera på de referenser som via ett antal regler är förbundna med enskilda toner och tonföljder. Vad blir kvar av musikupplevelsen, och således av musiken, i detta senare fall?
9 Medeltidens musikteori rymmer en slags bildteori för musik enligt vilken musikens harmoniska ordning speglar ordningen hos kosmos. Den seriöse tonsättarens uppgift är att i sitt verk avbilda den harmoniska ordningen hos Guds skapelse. Det är en fascinerande idé med rötter i pythagoreisk filosofi. Innebär detta att musiken refererar? Vad specifikt hos ett musikverk är det då som refererar till vad specifikt hos den kosmiska ordningen? Och med vilka medel identifierar vi denna referensrelation? En rimligare tolkning av teorin är att det råder ett estetiskt ismorfiförhållande mellan musik och kosmos och att den musikaliska skapelse som förmår realisera denna isomorfi därigenom samtidigt realiserar och i toner uppenbarar en aspekt av skapelsens skönhet och visdom, på ungefär samma sätt som en vacker blomma eller den mänskliga handen gör det. Isomorfi är någonting annat än avbildning och referens. Isomorfi råder oberoende av kontext och oberoende av om någon ser den eller förstår dess innebörd. Medan referensrelationen är beroende av att det finns någon som refererar till något är isomorfirelationen oberoende av avsikter och viljeyttringar. Om musiken sjunger på samma språk som kosmos är det för att kosmos sjunger på samma språk som musiken.
10 Ett litet förtydligande: en och samma figurtyp kan, beroende på kontexten, vara såväl en symbol för något som en bild av något. När barnet ritar ett rött lejon på sin teckning är lejonet en bild, när heraldikern målar ett rött lejon på en vapensköld är det en symbol.
11 Notera att en bild av Jungfru Maria eller något av kyrkan helgon, d.v.s. en framställning som oavsett porträttlikhet avser att vara en avbildning av sitt föremål, faller under kategori 3.
12 Denna position, och den mening som den är identisk med, är inte relativ, eftersom (1) varje process (beräkning) i en dator har en bestämd början och ett bestämt slut i tiden och (2) den struktur som processen äger rum i (hårdvaran) har en fysiskt fixerad form med en bestämd utsträckning i rummet. Det är i princip alltid möjligt att ange de tidsrumsliga koordinaterna för varje digitalt tecken. I praktiken blir det däremot allt omöjligare i takt med att processorhastigheten ökar och nätverken blir allt mer omfattande. Hur förhåller det sig med kvantdatorerna? Om en och samma kvantbit kan ha ett positivt och ett negativt värde samtidigt innebär det inte att det i princip måste vara möjligt att känna kvantbitens tidsrumsliga (super)position? Samma anmärkning kan göras beträffande kvantdatorernas andra karaktäristiska egenskap sammanflätningen, d.v.s. möjligheten för kvantbitar att påverka varandra oberoende av avstånd.
13 Att ljuga, producera propaganda eller bedriva agendajournalistik är inte uttryck för sanningsorienterat beteende. Däremot kan handlingar som dessa föregås av strategiska och psykologiska resonemang, vilka både syftar till att vara faktabaserade och korrekta och också ofta är det. När en reklambyrå försöker framställa en produkt i så positiv dager som möjligt kan den använda sig av diverse välbeprövade grepp och resonera sig fram till hur de bäst ska utnyttjas för att uppnå önskat resultat. Reklamen kan vara hur vilseledande och manipulativ som helst, d.v.s. representera motsatsen till sanning och förnuft, samtidigt som arbetet bakom den präglas av rationella resonemang och sanningssökande.
14 Se Gottlob Freges inflytelserika uppsats ”Über sinn und Bedeutung” (sv. övers. av Dag Prawitz med titeln ”Om mening och betydelse”).
15 Denna meningsvärld kan förstås som en del av kulturvärlden.
16 Är det förståendet som är medvetet eller medvetandet som är förstående? Eftersom medvetandet inte alltid förefaller att präglas av förstående ligger det förstnämnda svaret närmast till hands, men detta svar är beroende av hur man uppfattar förståendet och om man räknar med inte bara olika arter av det utan även olika grader, från det vagaste till det skarpaste. Vad finns det för mening med en medvetandeakt som inte utgör en förståelseakt, som inte drivs av förståelse och riktas mot den som sitt mål?
17 Tanken om människans inkarnation uttrycks redan i den bibliska skapelseberättelsen (1 Mos. 1:27). Inom den kristna traditionen finns det en konfliktlinje mellan dem som betonar människans kroppsliga natur, och därmed Kristus mänskliga natur, och dem som betraktar själen som viktigare än kroppen eller rentav som det enda viktiga. Den senare föreställningen är vanlig i s.k. österländsk visdom. En världslig filosofisk variant av denna uppfattning är den cartesianska föreställningen om medvetandets primat. Till de kristna mystiker som lägger stor vikt vid inkarnationen hör Teresa av Ávila. Hon talar om detta i kapitel 22 i sin fascinerande självbiografi Libro de la Vida. (Boken finns i god översättning av Daniel Andreæ och är förvånansvärt nutida i sitt tilltal. Översättningen är försedd med ett upplysande förord av kardinal Anders Arborelius.) Man kan också tänka på den bön ”Cristo no tiene cuerpo, sino el tuyo” som brukar tillskrivas henne. En frälsning som inte också är en kroppslig frälsning är bokstavligt talat meningslös.
Om skribenten: Jonas Åberg
