Friheten bland jämlikar och den lag som står över dem alla och som på en gång garanterar och symboliserar denna likställighet och självständighet: detta är den borgerliga andan – kärnan hos den. För att förklara borgerligheten och dess uppkomst måste man till detta lägga det yttre tryck, den osäkra, farliga och fientliga värld där tjuvar och våldsverkare härjar, som tvingar och lockar den borgerliga människan in i en gemenskap med även obesläktade och främlingar och som gör en dygd av nödvändigheten att samarbeta och respektera varandra som medborgare.1 Staden är den borgerliga människans naturliga livsform. Det är inom dess murar som den borgerliga människan blir vad hon är och det är där hon förblir det: en flitigt tillverkande, sparande och affärsdrivande av yttre regler och konventioner och en inre moral styrd varelse. Ett bi i sin bikupa skulle man kunna säga, under förutsättning att man betraktar drottningen som en symbol för lagen. Men det rör sig inte här om vilken slags stad som helst utan om staden som gemenskap – som en på det övergripande planet såväl som i små detaljer (klädsel, etikett m.m.) organiserad gemenskap.2 När staden blir för stor för att gemenskapens krafter ska kunna hålla den samman och när främmande icke-borgerliga element i större omfattning släpps in i den, individer som antingen inte kan eller inte vill utveckla den mentalitet, den självvalda sociala underordning och moraliska disciplin, som den borgerliga existensen kräver,3 inleds en utveckling som kommer att leda till stadens inre sönderfall och yttre expansion och som därtill oavsiktligt lägger grunden till det sociala förfallsfenomen som vi kallar massan. Därmed lägger den också indirekt grunden till de fenomen som har sitt ursprung i eller sin förutsättning i massan: staten, politiken och demokratin. Detta är massfenomen eller m.a.o. fenomen som har sin förutsättning i anonymiseringen och kollektiviseringen av människan.4 Utan vägen över staden, den varaktiga fysiska koncentrationen av människor, hade denna utveckling knappast varit möjlig. Men när man väl har konstaterat detta måste man samtidigt komma ihåg att den utgör den borgerliga andans och den självstyrande borgerliga stadens antites. Man skulle med samma rätt kunna klandra livet för döden, eftersom den senare inte är möjlig utan den förra.
Frestelsen för borgerskapet, liksom för alla andra självmedvetna sociala grupperingar, grupperingar med en gemensam och för dess medlemmar tydligt identifierbar kultur,5 är att försöka expandera sin makt och sitt inflytande. Men detta kan man bara göra genom att styrelsen samtidigt organiseras effektivt och en övergripande exekutiv funktion inrättas. För att inte komma i konflikt med den borgerliga andans frihetsbehov och jämlikhetskrav får denna organisation inte knytas för hårt till någon bestämd person eller släkt i staden. Man måste m.a.o. göra sig förtjänt av de ämbeten som organisationen är uppbyggd runt och låta sig väljas till dem av sina likar – samt kunna acceptera att väljas bort av dem. Denna på många sätt utmärkta konstruktion, anpassningsbar, kompetenshöjande, kunskapsbefrämjande, produktiv m.m., har samtidigt den svagheten att ju starkare och bättre den blir desto mer frestande blir det för icke borgerliga element att kapa den och desto lättare kan de göra det och med desto större effekt. Vilket ju också är vad som skett. Och skett i två olika former: genom tyrannerna och genom plebejerna eller m.a.o. den allmänna okvalificerade rösträtten. Även om den mest typiska eller genuina borgerliga staden är en uppfinning av den europeiska medeltiden, denna diskret kreativa epoks förmodligen största och på sikt mest konsekvensrika uppfinning,6 demonstreras dess utvecklingsgång och förfallssymptom och deras konsekvenser kanske tydligast av de antika stadsstaterna. Platons Staten är en utförlig analys av detta.
Påståendet att medeltiden skulle sluta med renässansen, att renässansen utgör uppkomsten av något kvalitativt nytt och ett uppiggande ljust brott med den instängda och mörka medeltiden, är en missuppfattning förmedlad och förstärkt av överentusiastiska ”humanister” som tror sig ha återupptäckt en förlorad värld. Men antiken var varken död eller förlorad, den levde tvärtom kvar, om än mera i kropp än i ord. Renässansen är snarare medeltidens krön, den topp där dess självständiga och originella kraft kulminerar och redan börjar splittras och försvagas, för att sedan successivt ebba ut i takt med att den kungliga centralmakten stärks och nationalstaterna växer fram. Det är nationalstaterna, den politiska organiseringen och kollektiviseringen av folket i dess helhet, som representerar något nytt och för den medeltida enhetskulturen främmande. Det är möjligt att denna successivt förstärkta maktkoncentration är irreversibel när den väl har inletts. Den ger ju delvis samma fördelar som industriell stordrift. När en kung väl har börjat måste de andra följa efter för att inte bli utkonkurrerade… Måste? Nej, inte måste, och om inte den dumma kyrkosplittringen inträffat hade den katolska kyrkan kanske kunnat hålla emot och dämpa. Inte desto mindre är den olycklig. Nationalstaten är inte till för folket, något som det i globaliseringens tidevarv kanske är svårare att se,7 utan för dess härskare. Genom nationalstaten blir folket ett medel för härskarens mål. Dessa mål förutsätter ofta krig mellan folken. I hur många av alla de fall när nationer har krigat mot varandra har detta varit till gagn för folken i de krigförande länderna? Vi har nog rätt att svara: aldrig. Men ett folk måste få försvara sig mot aggressioner och angrepp. Självklart, men min poäng är att inte ens folket inom en segrande aggressors domäner brukar vinna något på saken, eftersom den repressiva samhällsstruktur som normalt råder i en stat inriktad på militära erövringar och militär dominans inte brukar försvagas av dess framgångar.8
Noter
1 Här finns intressanta paralleller att dra och undersöka: jämlikheten mellan medborgare i städer, mellan medlemmarna i ett skrå, brödernas och systrarnas gemenskap i munk- och nunneklostren, brödraskapet i en hird eller motsvarande krigarfölje, den aristokratiska jämlikheten mellan furstar (världsliga såväl som kyrkliga), jämlikheten mellan familjeöverhuvudena i en bygemenskap… De ofta skriande skillnaderna i makt och status mellan dessa grupperingar kan få oss att förbise att de var för sig vilar på en jämlikhetstanke och hålls samman av den. Vad betyder då detta? Det kan betyda många saker. Det kan betyda att personliga jämlikhetsrelationer inom ett strängt hierarkiskt samhälles ramar spelar större roll för en människas självkänsla och för hennes sociala kapacitet än en principiellt fullständig men opersonlig jämlikhet i ett liberalt samhälle. Det kan betyda att det inte är jämlikheten som sådan som är det väsentliga utan dess mänskliga innehåll, något det inte går att lagstifta om eller frambringa på politisk väg. Detta innehåll bildas och formas genom varaktiga personliga relationer. Politiken märkvärdig förmåga att, all retorik till trots, öka orättvisorna och förstärka ojämlikheten bör sättas i samband med dess i det närmaste nödtvungna förnekande och förminskande av det personliga.
2 Med Ferdinand Tönnies begreppspar skulle man kunna beskriva den borgerliga medeltida staden som en gemeinschaft als gesellschaft – en gemenskap mellan näringsidkare som dels gör deras näringsverksamhet till en gemenskap och dels deras gemenskap till ett näringsidkande. Staden som en komplex produktionsenhet där var och en har sin uppgift och man tillsammans tillfredsställer sina behov genom att tillfredsställa omvärldens. Om Tönnies begrepp ska ha något värde, någon empirisk relevans, vilket de uppenbarligen har, måste de kunna placeras in på en skala och på denna skala måste det finnas mellanpunkter där egenskaperna hos de båda ”motsatserna” möts och förenas till en funktionell helhet. Jag menar att den borgerliga staden kan betraktas som en sådan mellanpunkt.
3 Det finns i varje ny borgerlig generation, den generation som är tänkt att ta över och föra arvet vidare, ett antal alltför bortskämda, egotistiska och moraliskt svaga individer som reagerar mot dessa inskränkande krav och regler och inte vill underordna sig dem. Historiskt sett har de inte haft mycket att välja på, såvida de inte velat drabbas av social deklassering, vilket är det värsta tänkbara scenariot för individer av detta slag, men när den materiella situationen är mycket gynnsam och det yttre trycket ovanligt svagt ökar möjligheterna. Detta var fallet för den generation som växte upp i västvärlden efter andra världskriget. Den borgerliga staden är som alla kulturformer ett sätt att genom samarbete hantera knapphet och osäkerhet. När dessa hot bortfaller, och det yttersta syftet med att söka hantera dem är ju att de ska göra det! försvagas det sammanhållande incitamentet hos kulturen. (Detta kan kalla kulturens paradox.) Häri värdet av yttre faror och risker. Före det högteknologiska industrisamhällets epok har dessa faror och risker varit nästan konstant närvarande för nästan alla människor. I dagens högmediala samhälle kan verkligheten kopplas bort på teknisk väg och ersättas med en lämplig artificiell motsvarighet.
4 Varför attraheras de intellektuella så ofta av kollektivistiska samhällslösningar för andra människors räkning? Varför tar de för givet att inte de också är massmänniskor? Vem löper i åsiktsflock oftare än de?
5 Staden med dess fysiska kännetecken är den yttre symbolen för detta.
6 Tänk om en bestående balans hade kunnat utvecklas mellan den självstyrande medeltida staden och de båda andra stora organisatoriska landvinningarna under medeltiden: de på de latinska latifundierna grundade feodalgodsen och klostren! Då hade kanske centraliseringen, folkförtrycket och nationskrigen kunnat undvikas eller åtminstone hållas under den kritiska nivån för massans och massamhällets uppkomst. Tänkvärt nog råkar staden, borgen och klostret motsvara den vediska triaden av tvåfödda: vaishya, kshatriya och brahminer, och det i en form där var och en av grupperingarna har sin egen materiella maktbas, vilket är en förutsättning för att denna sociala uppdelning ska fungera praktiskt och inte leda till obalanser och parasitism. (Historien visar att även den visaste prästkast och ädlaste krigarkast lockas att utveckla ett parasitärt beteende när omständigheterna är de rätta. Föraktet för guldet och för händernas arbete visar här sitt rätta ansikte: man föraktar den som med sina händer frambringar den materiella rikedomen för att kunna motivera varför man har rätt att ta den ifrån honom, ja, att man rentav har skyldighet att göra det för hans egen och allas skull! Socialismen är denna andas barn. Plötsligt är det den naivt girige kapitalisten som framstår som det moraliska föredömet! Ty det första av allt är: var sann mot dig själv. I Ankeborgs fabelvärld blir den gamle gnidaren Joakim von Anka favoriten. Dessutom är han den ende som har kontakt med sitt inre barn: ”Jag tumlar om i mina pengar som en delfin, gräver mig fram genom dem som en mullvad och kastar upp dem i luften så att de regnar ner över mig!”) Vi får en dynamisk balans mellan makt/kraftcentra istället för en stel byråkratiskt regelstyrd hierarki. De nödvändiga sociala hierarkierna kommer istället att finnas inom var och en av dessa oberoende organisationsformer, vilket gör det lättare att kombinera hierarkin med den vitaliserande ståndscirkulationen. Om det fjärde ståndet, bönderna på vilkas axlar allting vilar, får det bli tal någon annan gång. Europas bondebefolkning har inga likheter med shudras i det vediska schemat. Det ideala ur ett mänskligt perspektiv är fria självägande bönder i självstyrande bygemenskaper, men detta är knappast mer än partiellt genomförbart i ett ståndssamhälle av det slag som det här är frågan om. Böndernas svagare och utspridda maktbas gör att de aldrig kan hävda sig fullt ut mot de övriga mindre men mer välorganiserade tre stånden. Samtidigt förhindrar eller åtminstone försvårar böndernas stora antal, deras unika självförsörjningsförmåga och vikten av vad de producerar, de mer extrema formerna av förtryck. (Massmorden på bönder i Stalins Sovjet och Maos Kina är en produkt av en ideologisk ondska som berövat det enskilda människolivet allt värde. I ett sådant system är allting möjligt. Det finns inte längre några pragmatiska eller förnuftsmässiga gränser för det politiska handlandet. Än mindre givetvis några religiösa och moraliska. Ställda inför våldsdåd av denna storleksordning är våra resonemang och förklaringar hjälplösa. Bara fasan återstår.) Feodalsystemet och livegenskapen har i sina historiska kontexter lika mycket utgjort ett skydd för bönderna som ett förtryck av dem.
7 Fast vi skåningar, jämtlänningarna och många andra landskapsfolk i Sverige såväl som på andra håll i Europa kan vittna vältaligt om att det förhåller sig så.
8 Är den medeltida borgerliga staden verkligen sådan du beskriver den? Har du inte ännu en gång lockats till idealiseringar och överdrifter? En sådan dum invändning! Inget går att uttrycka språkligt utan generaliseringar och förenklingar! Eftersom jag generaliserar i sympatisk anda så – ”idealiserar” jag. Man måste alltid förstå det sagda utifrån sina egna erfarenheter, tillämpade med förnuft, och med deras hjälp komplettera, nyansera, revidera och precisera bilden. En generalisering, i positiv eller negativ anda, är inte någon osanning. Den är ett sätt att peka på och synliggöra en del eller aspekt verkligheten. Se där! Ja, se där! Generaliseringen kan förvisso drivas alltför långt och det positiva eller negativa momentet kan vara för starkt, men så länge vi pekar ut en realitet är det upp andra att ta sig tid att uppmärksamt titta åt det hållet och försöka bilda sig en egen uppfattning. Det är dessa försök till sanning som utgör ”det stora humanistiska samtalet”.
Om skribenten: Jonas Åberg
