Subkulturer: en traditionalistisk synpunkt

Många av oss som är födda på 60-talet eller senare tillhör – eller har tillhört – en eller annan subkultur. De fanns nog tidigare också, men dels vet jag i så fall inte så mycket om dem och dels tror jag att subkulturer har blivit viktigare i takt med att den allmänna svenska kulturen har blivit alltmer urholkad och ersatts med anglo-amerikansk konsumism. Tomrummet måste ju fyllas med något.

Jag har ett ganska vilt minne från tidigt 90-tal. Jag och en kompis och min dåvarande flickvän befann oss i Berlin en nyårsafton. Vi hade ingen klar plan över vad vi skulle göra så vi gick fram till några berlinare i vår ålder och frågade: ”Var är festen?”. ”Vilken fest?”, undrade de. ”Ja, ni vet, festen!”. De tittade på oss och förklarade sedan hur vi skulle åka för att komma till en fest där vi verkade passa in. Min flickvän var trött och åkte till hotellrummet för att sova, men klockan var bara strax efter 12 och jag och min kompis ville fortsätta härja in på morgontimmarna. Vi följde instruktionerna och kom till ett industriområde. En strid ström av svartklädda människor i märkliga frisyrer ledde oss in bland mörka och övergivna fabrikslokaler. Snart hörde vi dundrande musik. Vi följde en spiraltrappa upp på andra våningen av en stor betongbyggnad och gick in genom ett par portar. Därinne var fullt av till största delen svartklädda människor. Ett tyskt band spelade hetsig musik med vrålande gitarrer och industriella ljud.

Framför scenen pågick en märklig ritual. Inga tjejer dansade. Istället pågick en mycket adrenalinstinn och intensiv aktivitet, som på sätt och vis påminde mer om ett slagsmål än en dans. Ett gäng killar dansade  hektiskt och knuffade då och då ut någon från golvet framför scenen. Men runtomkring stod andra som fångade upp dem som kom flygande och kastade in dem igen. ”Fan vad kul”, tänkte jag och hoppade ut på golvet. Genast knuffade någon mig så hårt att jag ramlade ut bland människorna runtomkring igen, men många händer fångade mig och knuffade tillbaks mig igen. När jag kom tillbakaramlande passade jag i min tur på att knuffa någon annan. Det var en extatisk och aggressiv dans, men såvitt jag såg skadades ingen. Och alla verkade vara med på leken, så jag såg ingen som blev aggressiv på riktigt. Det var som om ett extatiskt rus hade tagit över oss. Dansen passade musiken och säkerligen fanns en hel del droger med i bilden, men jag och min kompis nöjde oss med öl. Jag vill minnas att jag kom till hotellrummet vid 7-8-tiden på morgonen.

En del av personerna i den här videon kan mycket väl ha varit på festen. Stilen, platsen och tidpunkten stämmer i alla fall ganska bra:

https://www.youtube.com/watch?v=b9-WnWI1EHM

Hur ska vi då förhålla oss till subkulturerna? Jag är fortfarande ganska intresserad av vad som händer i liknande miljöer och kan gilla en del av musiken. Dessutom har jag nog fortfarande lite fler svarta kläder än många andra har. Men i början av 90-talet var jag en ung oerfaren pojkvasker och nu är jag en vuxen man. Det innebär bland annat att jag har en helt annan distans nu än jag hade då. Då kunde jag nästan dyrka vissa musikband, men det gör jag inte nu. Men jag gillar fortfarande The Cure.

Faktum är att många saker i subkulturerna är destruktiva. Visst, de kan ge en identitet för unga människor i den identitetslösa världen vi befinner oss i. Men rockbanden som blir hjältar är knappast några positiva förebilder. Hur många av dem knarkar sig till döds? Hur många ägnar sig åt ett besinningslöst runtpippande? ”Usch, nu börjar han låta som en trist moralist”, tänker kanske någon. Men det är inte poängen.

En Evola-influerad traditionalist utgår från att vårt liv är ett äventyr som vi själva har valt i ett tillstånd före födseln. Eftersom vi själva har valt livet så finns det inga ursäkter och inget annat att skylla på än oss själva. Ja, vi lever i en mycket andefattig tid. Ja, den kan kännas kvävande och fullständigt meningslös. Men det är en utmaning som vi själva har valt. Folk som knarkar ihjäl sig, super sig ned i avgrunden, blir kriminella eller spårar ur på något annat sätt har misslyckats. Utmaningen blev för mycket för dem. Bara för att ge ett exempel: Jag brukade gilla Christian Death. Men Rozz Williams begick självmord 1998. Jag är glad att jag inte följde i hans självdestruktiva fotspår. Andra är kriminella, mördare, knarkare eller bara moderna trista hedonister som fyller sin tid med droger och slampor. De är en del av problemet, inte en del av lösningen.

Den traditionella världsbilden är hierarkisk: vi kan övervinna torftigheten som är vår arvedel. Då höjer vi oss över tiden vi befinner oss i. Men vi kan även besegras av den och då faller vi istället under den. Men de flesta av oss befinner sig nog vare sig över eller under vår tid: vi är helt enkelt barn av den.

Det jag vill framhäva här är att målet för en traditionalist leder åt ett helt annat håll än den lockande sirensången från självförstörelsens extas. I platonska termer leder kärleken till visheten och samvetets röst till att vi sätter det rätta, det sanna och det sköna över allt annat. Den vägen odlar vi en väl avrundad karaktär och kan uppnå personlig fullkomning.

Svar

  1. Profilbild för Reaktion

    Väl skrivet! Som du antyder har alla subkulturer såväl negativa som positiva inslag. Har själv varit involverad i flera slika sfärer, alltifrån anarkistiska till starkt högerorienterade kretsar från vilka det positiva har följt med och de destruktiva dikotomierna har lämnats därhän.

  2. Profilbild för Reaktion

    Väl skrivet! Som du antyder har alla subkulturer såväl negativa som positiva inslag. Har själv varit involverad i flera slika sfärer, alltifrån anarkistiska till starkt högerorienterade kretsar från vilka det positiva har följt med och de destruktiva dikotomierna har lämnats därhän.

  3. Profilbild för zeno

    lånade för länge sen en bok om de nordamerikanska cheyennerna inom ämnesområdet sociologi

    i den säger en av deras hövdingar till författaren att ”om den som söker stannar upp, vänder om och går tillbaks så ska han finna det han söker”

    underförstått är att man aldrig kan sakna något man aldrig haft och att saknaden måste bero på att man förlorat något(och som ger tomhetskänslan/(av)saknaden)

    ps
    ”den som söker skola finna” och själv tror jag att det ligger mycket i ola magnells ord ”…och en boning i mig själv är allt jag vill ha”

    http://www.youtube.com/watch?v=5Lcc1Ntb6pY

  4. Profilbild för Berone

    ”Vad är det för fel på Mods?” skulle säkert Kapten Stofil fråga. ”Välvårdade bildade ungdomar, inspirerade från England.” (Till skillnad mot hippies som faktiskt ofta var rätt ovårdade och dessutom från USA.) Och så kan vi vördnadsfullt böja våra huvuden i minnet av tidigare generation av nalensnajdare, swingpjattar, söderamrisar och grilljannar! – I fullständighetens namn måste man väl räkna med punkarna också som ännu syns till då och då. Man ser vad jag vet aldrig några punkare på vintern. Var är de? Upphängda på någon vinterförvaring för att inte få tuppkamsfrisyren sabbad av vinterluvan?

    1. Profilbild för Joakim Fredriksson

      Hippies , mods och swingpjattar kände jag till, men vad är nalensnajdare, söderamrisar och grilljannar?

      1. Profilbild för mirotanien

        Så mycket vet jag att ”nalensnajdare” var folk som hängde på danspalatset National på Regeringsgatan, från 30- till 50-talet. Swingmusik var vad som gällde.

      2. Profilbild för Berone

        Grilljannen var en snobb i Stockholm på 1890-talet, när Sigge Wulff sjöng om ’Calle P’ på Berns salonger. En sorts föregångare till dagens Stureplans-stekare. Söderamrisen tillhörde samma epok ungefär. Väldigt lokala ungdoms-subkulturer i Stockholm.

        1. Profilbild för Joakim Fredriksson

          Så sett kan jag tänka mig att det alltid har funnits subkulturer, fra i större städer. Hur var det exempelvis i antikens rom? Men jag tror ändå att min tes håller, alltså att subkulturerna har blivit viktigare pga av att de äldre identiteterna har förtunnats. I Sverige har vi först urbaniseringen, som ju kom igång sent här, senare har globaliseringen kommit och skapat ett ännu större kulturellt tomrum som exploateras av marknadskrafterna.
          Det här tror jag kan kopplas till en tilltagande infantilisering som jag tycker mig se. Det finns inte mycket till kultur för ungdomar att växa in i och bli vuxna längre. Löneslaveri och medföljande konsumtion och fredagsmys duger inte. Med ”kultur” menar jag bla något så enkelt som att börja bära en rock som en slags symbol för vuxenlivet tillsammans med större förväntningar från omgivningen på ett vuxet beteende.

          1. Profilbild för Berone

            Har aldrig läst om några speciella ungdomsgrupper i romerska riket, annat än att Augustinus nämnde i sina ’Bekännelser’ att han var med i ett ligistgäng när han var ung. Men om det var en subkultur undrar jag. Småkriminalitet snarare.

            Annars var det ju så att den romerske ynglingen vid lämplig ålder fick ta på sig den vuxne mannens toga och därmed räknades som vuxen. Det kan ju motsvara att ta på den där rocken du skriver om. Den försvann väl i min ungdom ungefär. På gott och ont.

            Under några hundra år har vi haft konfirmationen som legal vuxenmarkering i Sverige, och sedan var det värnplikten för gossarne under större delen av 1900-talet. Somliga genomgick ’mogenhetsexamen’ – studenten. Nu är religionen ingen maktfaktor längre, värnplikten avskaffad, och fulla ungdomar som gastar på lastbilsflak verkar inte så vuxet. Ungdomarna glider över i ett vuxenliv där många fortsätter att uppträda som om de vore tonåringar. Och då är det lätt att bli vilse i tillvaron och hugga tag i de livlinor som erbjuder sig. De flesta följer väl minsta motståndets lag, och då blir det fredagsmys av det hela. Eller ett ledarskap i politik och ekonomi som nog hellre låter bryta armen av sig än att erkänna att de läst något ’svårt’ som en diktsamling eller en filosofisk traktat. Obildning har blivit ett måste, verkar det. Man får inte skrämma folk med svåra tankar i flera led. Blotta tanken på en minister som ställer sig upp och motiverar ett ställningstagande med ett resonemang baserat på Kants moraliska imperativ … ! Nej, ungdomen får i bästa fall ägna sig åt att se upp till ledare inom politik eller näringsliv som kan ge någon ’populärkulturell referens’, som det så vackert heter.

Lämna ett svar till Berone Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *