För att kunna svara på frågan som ställs i inläggets titel måste jag först försöka reda ut vad ”vänster” och ”höger” står för. Min bild är att när begreppen började användas på 1700-talet stod ”höger” för de som ville bevara den traditionella ordningen och ”vänster” för de som ville ha en ny ordning. Vad står begreppen för idag? Jag föreslår att det beror på vad man fokuserar på: ekonomi eller kultur?
Ekonomi:
Om vi rör oss närmare nutiden, närmare bestämt till 1900-talet, innan Sovjetunions fall, så stod den yttersta vänstern för de som ville avskaffa marknadsekonomin och höger för de som ville bevara den. Sverige verkar ha försökt följa en modell med inslag från båda sidor då. Vad står begreppen för idag? Inget av de 8 partierna som finns i riksdagen vill, såvitt jag har förstått, avskaffa marknadsekonomin. Så sett bildar de en ”8-klöver”. Om mitt påstående stämmer så följer därav att det inte finns något vänsterparti i ekonomisk mening i riksdagen. Även Vänsterpartiet är ett högerparti, eftersom de har accepterat marknadsekonomin. Efter Sovjetunionens fall tror jag att det har blivit omöjligt att försvara planekonomi. Men det finns andra möjligheter, som distributism. Intresset för alternativ kanske kommer att öka framöver, på grund av krisen som vi befinner oss i.
Kultur:
På 60-talet slog en kulturradikal mentalitet igenom med full kraft. Den var influerad av marxismen, men satte fokus på kulturen istället för ekonomin. Jag syftar på vad som brukar kallas ”kulturmarxism” på nätet. ”Frankfurtskolan” brukar nämnas i det här sammanhanget. I den marxistiska teorin är samhällets bas viktigast, dvs ekonomin och den sociala ordningen. Men nu fokuserade man på kulturen istället, dvs hur människor tänker om saker som anses viktiga, exempelvis ”kvinnor”, ”män” och ”invandrare” eller på senare tid: ”muslimer”. Marxismens kapitalister som förtrycker proletariatet blev patriarkatet som förtrycker kvinnor, och istället för arbetarklassen tog man tredje världen till hjärtat. Vi ska heller inte glömma de sexuella minoriteterna: HBTQ, som förtrycks av den heterosexuella majoriteten. Idag har den här mentaliteten tagit över samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna. Så kulturellt sett finns det en ”7-klöver” i riksdagen och samma mentalitet dominerar medierna. Jag skulle säga att medierna spelar en avgörande roll i att upprätthålla mentalitetens dominerande ställning. Om någon politiker avviker lite från den nya normen så får de genast negativa kommentarer av journalister, vilket är dåligt för karriären.
Oftast är det nog den här mentaliteten som åsyftas när man talar om ”politisk korrekthet”. Den uppfattas ofta som ”vänster”, eftersom den kan ses som en slags muterad marxism. Men man ska inte glömma vad bland annat Paul Gottfried har påpekat: en marxist av den gamla stammen skulle knappast känna sig hemma. De som vi ofta kallar ”kulturmarxister” har ju gett upp striden om ekonomin. De har kapitulerat inför kapitalet. En riktig marxist skulle knappast kunna känna något annat än förakt inför skådespelet, och det verkar sannolikt att han skulle protestera med emfas mot att Marx namn alls finns med i begreppet.
Höger eller vänster?
Är politisk korrekthet vänster eller höger? var frågan. Om jag försöker leva mig in i hur en marxist av den gamla skolan skulle se på saken tror jag att svaret skulle bli höger. Det beror på att den materiella basen är bestämmande för samhället, enligt den marxistiska teorin. Det som vi kallar ”kulturmarxism” har blivit den ideologiska överbyggnaden som rättfärdigar status quo. Men det är ett status quo som domineras av kapitalisterna. Man skulle kunna säga att kapitalisterna har tagit över en kastrerad och förvanskad form av marxism och förvandlat den till en ideologi som tjänar deras intressen. Det spelar inte någon roll för dem vilket kön, sexuell läggning, nationalitet eller religion som konsumenterna tillhör. Bara det inte hindrar konsumenterna från att uppfylla sin viktigaste funktion, nämligen att konsumera. En konsument är en konsument, så jämlikhet mellan dem är inte ett hot mot kapitalisternas intressen.
I Demokritos atomlära är kvantitet det primära: vikt, antal etc. Färger och andra kvalitéer är sekundärt. På samma sätt är det med det konsumistiska systemets ”individer”. Individernas religion, , familj, nationalitet och traditionella kultur är sekundärt. Det primära är produktion och konsumtion. Demokritos atomer rör sig genom ett tomrum och de konsumistiska individernas uppgift är att röra pengar så snabbt som möjligt genom det postmoderna tomrummet. Individernas traditioner kan accepteras som ett spännande inslag på marknadsplatsen, så länge de inte tas på för stort allvar. Det kan vara klädedräkter och danser som man visar upp för turister, alltså ett skådespel som konsumeras. Eller mat som kan förtäras. Den som tar de traditionella värdena på allvar och vill leva efter dem riskerar att hamna i konflikt med systemet som alltså kräver att de ska vara sekundära, inte primära. Vet din plats: du är först och främst en konsument!
En traditionalist som ser sig som en länk i en levande kedja som sträcker sig långt tillbaka i historiens dimmor kan inte göra annat än att hamna i konflikt med konsumtionssystemet. Det är en mekanisk ordning som tränger undan den organiska, levande ordningen som vi har ärvt av våra förfäder. Om en marxist företräder den riktiga vänstern så står en traditionalist nära högern i dess ursprungliga mening, som alltså inte handlade om att bevara den kapitalistiska ordningen. En marxist är en materialist, men en traditionalist sätter det andliga högst. Konsumismen tvingar in oss i en uppochnedvänd ordning, där våra lägsta impulser sätts främst. Guillaume Faye har dessutom talat om ”systemet som tar kål på folken”. Det tycker jag är träffande. Dagens politiskt korrekta konsumenter kan vara den svaga länken som gör att vi svenskar, européer eller västerlänningar inte har någon framtid. Ska den europeiska civilisationen förpassas till historieböckerna, vid sidan av andra förlorade civilisationer som Maya eller forntidens Egypten? Än är striden inte över, men om vi fortsätter i samma spår som nu så hamnar vi nog där. Eller som T.S. Eliot skrev i ”The Hollow men”:”This is the way the world ends. Not with a bang but a whimper.” Om vi inte lyckas vända på utvecklingen, alltså.
Lämna ett svar till RB73 Avbryt svar