Pojkar ska inte gråta

Joakim Fredriksson

Pojkar ska inte gråta

I vissa kretsar har det blivit svårt att säga ”jag är en man”. Feminister tenderar att svara något hånfullt när de hör något sådant. Men min könsidentitet är klar: jag är en man och struntar i vad urbana karriärkvinnor och deras ”män” tycker om den saken.

Min far hade sina sidor, men till det goda räknar jag att han lärde mig att brottas och att jag inte ska finna mig i att någon djävlas med mig när jag var liten. Jag minns särskilt ett tillfälle i tonåren då hans inflytande från barndomen var positivt. Vi hade flyttat till en ny stad. De talade en annan dialekt och jag hade inga kompisar där. Det här var på slutet av 80-talet. Jag var 16 år. En kille i klassen som var en retsticka snappade upp min dialekt och började tilltala mig med ett nedvärderande epitet som han sa med ett konstlat småländskt uttal. En annan kille hängde på och öknamnet började sprida sig. Det kändes tungt: 16 år, inga kompisar och klasskamraterna hade börjat reta mig. Men jag löste situationen instinktivt efter ett tag. En dag rann det helt enkelt över. Retstickan petade mig på ryggen och sa öknamnet inne i ett klassrum innan lektionen hade börjat. Min minnesbild av vad som hände sedan kan beskrivas med en färg: rött. Jag hade nog inte förstått vad uttrycket ”jag såg rött” betydde tidigare. Men det är exakt vad som hände: världen blev röd. Jag flög upp från stolen och klappade till honom allt vad jag orkade mot käften. Fast knytnäven träffade struphuvudet istället och en stund blev jag rädd för att han skulle dö, för han stod med tårarna rinnande från ögonen och kippade efter andan i ett hörn. Var han på väg att kvävas? Det blev ett himla liv på skolan. Jag hade fått nog och gick helt sonika hem med tanken att aldrig återvända. Fast rektorn blev inkopplad och ringde till min mor. Han var visserligen en Folkpartist, men när han fick hela situationen klar för sig så ställde han sig på min sida. Han sa att jag hade värjt mig från mobbning och att det var okej. Det blev en del samtal efteråt, men inga andra problem. Det var första terminen på gymnasiet och ingen retade mig igen under de kommande åren på det stället.

Att vara man är inte samma sak som att vara omänsklig. Ibland har jag gråtit. När mamman tog min nyfödda dotter och flyttade till Finland så grät jag (när ingen såg det). Och när min mor gick bort i cancer så grät jag också. Viss musik, vissa romaner och vissa filmer kan vara mycket rörande. Men många unga pojkar växer idag upp med sina mödrar och hamnar nästan helt under kvinnligt inflytande. Hemma finns en trött mor, men fadern är frånvarande. På dagis och sedan i skolan finns det mest kvinnor. Den unge pojken riskerar att inte lära sig manlighetens mysterier som förs över från far till son. Ett sådant mysterium handlar om gråt. Den som blir ledsen och gråter förlorar samtidigt sin handlingskraft. Ibland måste vi sörja och det är nog viktigt att kunna göra det. Att tillåta sig att göra det när det behövs. Men samtidigt så tycker jag att min far lärde mig något viktigt när han tränade mig i att inte vara för känslig, utan att istället agera. Om du behärskar känslorna så kan du rikta dem utåt i en handling istället. Därför ska pojkar och män vara sparsamma med gråten.

Joakim är en glad man i sina bästa år. Inte nog med det, han är dessutom både vit, hetero och har en flerårig universitetsutbildning bakom sig. Han anlägger gärna ett normkritiskt perspektiv på samtiden. Är karriär viktigare än familj? Är konsumtion viktigare än andlighet? Är det klokt att göra marknadskrafternas varumärken till en del av sin identitet? Ska vi låta feminister som ogillar män bestämma vad manlighet står för? Ska vi låta globalister som helst vill avskaffa alla nationer bestämma vad som är svenskt? Hans svar på de här frågorna är nej. Istället för medias proffstyckare och kändisar vänder han sig till de stora tänkarna och poeterna för att få vägledning om vad som bör göras. Han skriver också gärna några ord om musik då och då.

Svar

Maximus

31 mars, 2014

Bra text!

Gällande killen du sänkte (bra gjort föresten!):
“To be made fun of and remain silent is foolish. There is no reason to
overlook this simply because one is within their lord’s palace; a man
who makes fun of people is himself a fool. It was their own fault that
they were cut down.”

Nabeshima Naoshige

”I vissa kretsar har det blivit svårt att säga ”jag är en man”.”
Detta gäller fan inte mig…

Svara
Maximus

31 mars, 2014

Bra text!

Gällande killen du sänkte (bra gjort föresten!):
“To be made fun of and remain silent is foolish. There is no reason to
overlook this simply because one is within their lord’s palace; a man
who makes fun of people is himself a fool. It was their own fault that
they were cut down.”

Nabeshima Naoshige

”I vissa kretsar har det blivit svårt att säga ”jag är en man”.”
Detta gäller fan inte mig…

Svara
Berone

31 mars, 2014

Var det inte så att vuxna karlar utan att skämmas kunde gråta offentligt
så tårarna skvätte i stormaktstidens Sverige? Kan det där med ’stiff
upper lip’ vara något som de perversa engelsmännen lurat på folk för att
de skall bli mentalt handikappade?

Svara
1. Nils
  
  31 mars, 2014
  
  Det beror ju helt på _varför_ man gråter. Det kan ju aldrig någonsin vara bra med män som lipar när de får stryk eller skrubbar knät, men huruvida vi visar sorg med offentlig gråt eller inte är väl en kulturell fråga.
  
  Svara
  1. Avantgardist
    
    31 mars, 2014
    
    Män idag är alldeles för pigga på att visa mindre smickrande känslor offentligt, och då handlar det inte om att gråta för att någonting gjorde ont (tror aldrig jag stött på en man över sju år som gråtit av ett skrubbat knä), utan om att bitcha som små crybabies över alla orättvisor de utsätts för från det kvinnodominerade, feminiserade samhället, över att bli ”friendzoneade” eller bara behöva stå ut med ett ”nej tack, jag är inte intresserad”. Som de självklara auktoriteter män i största allmänhet är borde det rimligtvis inte bekomma dem om en tjej sticker upp.
    
    Svara
    1. Mogura
      
      3 april, 2014
      
      Helt rätt!
      
      Svara
2. Joakim Fredriksson
  
  31 mars, 2014
  
  Det är möjligt. Jag har inte undersökt saken, men jag har hört att sådant förekom. Men jag förespråkar inte en ”stiff upper lipp”. Som jag ser det är det fullt möjligt att gråta så att tårarna skvätter i en situation men kanalisera dem in i en handling i en annan situation. Det jag beskrev ovan var på sätt och vis hur jag samlade negativa känslor ett tag och sedan lät dem explodera i en rak höger. Om jag istället hade gråtit längs vägen så tror jag inte att jag hade klarat av att visa var skåpet ska stå lika tydligt,
  
  Svara
zeno

31 mars, 2014

brukar säga till män som försöker sluta röka att ”du som är man ska väl inte ha några problem att sluta – kvinnor och barn styrs av sina känslor och har därför svårt att motstå röksuget – men du som är man låter istället din vilja styra över dina känslor och vill du sluta röka så slutar du bara helt enkelt
en del som förstår vad jag sagt lägger ner rökningen men de flesta har som du så riktigt påpekar klemats bort av alla kärringar i sin omgivande miljö – vilket nog inte är ett olycksfall i arbetet utan en noga genomtänkt strategi från regimens sida
ett åskådliggörande exempel – en kompis som jobbar i svensk grundskola anordnade en social aktivitet vid vilket rektorn för skolan närvarade – jag sade rektorn att om han hade problem med ”stökiga elever” så var en enkel lösning på problemet att anställa större andel manliga lärare eftersom vissa kulturer inte respekterar ett fruntimmer på samma sätt som en man respekteras
svaret jag fick var att rektorn sade sig vara väl medveten om detta men att ”politiska hänsyn” omöjliggjorde denna lösning – dvs etablissemanget försöker aktivt frånta svenska pojkar möjligheten att utvecklas på ett naturligt sätt till svenska män
även uppmuntrandet av upplösande av äktenskap ska ses som en del i detta ondskefulla anslag(då ju kvinnan regelmässigt tilldöms vårdnaden om barnet av ”svenska” domstolar)

Svara
1. Avantgardist
  
  31 mars, 2014
  
  Ändå tenderar män att i betydligt högre grad missbruka och begå överilade våldshandlingar (som definitivt kan betraktas som känslostyrda). Spännande. Vad gäller manlig representation i skolan har jag en helt annan erfarenhet, man vill ofta, framför allt bland yngre åldrar, anställa män för att jämna ut könsfördelningen och dekonstruera manlighetsnormen att yngre barn är en kvinnlig angelägenhet. På det här området är ganska många maskulinister oense: behöver yngre barn manliga förebilder eller är det traditionellt omanligt att arbeta med barn?
  
  Detsamma gäller vårdnadstvister, å ena sidan är man väldigt pigg på idéer om att kvinnor biologiskt är mer lämpade än män att ta hand om barn, å andra sidan piper man när familjerätten ger uttryck för sådana konservativa föreställningar och dömer till mammans fördel. Det verkar inte finnas någon konsekvent linje att förhålla sig till.
  
  Svara
  1. zeno
    
    31 mars, 2014
    
    vet att man som ”man” aldrig kan tillåtas få sista ordet mot ett fruntimmer så jag tänker inte bemöda mig – men…
    
    du skriver ”…dekonstruera manlighetsnormen att yngre barn är en kvinnlig angelägenhet.”
    var hemma hos en pappa-ledig bekant när dottern(en bebis) började GALLTJUTA och jag som ovan vid småbarn blev riktigt orolig
    den pappaledige tog emellertid saken kolugnt och värmde på lite välling som dottern stillades av
    när jag satt där så förstod jag att dotterns galltjut bara var hennes sätt att säga ”jag är hungrig och vill ha lite tröst”
    men – INTE ENS DE OSJÄLIGA DJUREN FÖRNEKAR SINA UNGAR DERAS RÄTTMÄTIGA BEHOV AV MODERSMJÖLK OCH MODERLIG VÄRME OCH OMVÅDNAD
    i ett litet – politiskt korrekt – krypto-marxistiskt land uppe vid polcirkeln däremot…
    
    Svara
    1. Avantgardist
      
      31 mars, 2014
      
      Förstår inte riktigt poängen med svaret. Dina åsikter är säkert konsekventa, det gör dock inte det generella problem med kombinationen traditionella könsroller och manliga förebilder för små barn mindre. Jag är uppriktigt intresserad av hur andra konservativa tänker i dessa frågor.
      
      Svara
      1. Nils
        
        31 mars, 2014
        
        ”det gör dock inte det generella problem med kombinationen traditionella könsroller och manliga förebilder för små barn mindre”
        
        Som jag skrev ovan: det är inget problem alls. Små barn är inte stora. Små pojkar behöver inte umgås så mycket med fadern. Ju större de blir desto större är behovet, men också möjligheterna. En tioåring kan följa med far och jaga eller plöja åkern, och redan från tre år leker ju pojkarna hälsosamma våldslekar i gäng, om inte någon klåfingrig dagistant hindrar dem.
        
        Med andra ord, problemet är inte att dagisfröknarna är kvinnor utan att de är moderna, vänsterliberala kvinnor.
        
        Ἢ τὰν ἢ ἐπὶ τᾶς
      2. Avantgardist
        
        31 mars, 2014
        
        Det är lite svårt för en tioåring att följa med och plöja åkern när det inte finns någon åker att plöja. Hur fin tanken på ett traditionellt samhälle än är måste det ju finnas ett system som passar de sätt en majoritet faktiskt lever på idag, där de allra flesta arbetar utanför hemmet/gården. Ska man leva i ett sådant system och samtidigt hålla på traditionell könsfördelning i hemmet får man stå ut med att fadern, på grund av hög frånvaro då han måste arbeta, automatiskt får mindre inflytande över barnens uppfostran.
      3. Nils
        
        31 mars, 2014
        
        ”måste det ju finnas ett system som passar de sätt en majoritet faktiskt lever på idag”
        
        Det måste det inte alls. Det finns inget som säger att det går att få ihop det. Det moderna samhället är i grunden sjukt och är helt baserat på en alldeles vansinnig antropologi, så det är högst troligt att det inte finns något sådant system.
        
        Jag tycker ju inte att mödrar måste vara hemma hela dagarna, de kan mycket väl arbete från att barnen är 2 år eller så, åtminstone deltid. Poängen är att fokus skall lika på barnets bästa, det är hennes huvudansvar. Om hon sedan har talang för något eller tycker något är väldigt intressant så vore det ju dumt att försumma det.
        
        Och återigen tror jag inte att man måste uppfostras av en man för att bli manlig, i alla fall inte förrän man blir litet större. Manligheten är ju trots allt till stor del medfödd, så det handlar mest om att inte förtrycka den. Småpojkar leker automatiskt våldsamma riskabla lekar om ingen hindrar dem.
        
        Så vad mig anbelangar bör dagisfröknarna vara kvinnor, men då snarare av den spartanska typen än den svenska kommunaltanten. Det bästa vore väl att pojkarna tillbringar några timmar om dagen med någon man som lär dem boxas, klättra, skjuta etc, men som sagt ser jag inget problem alls med att kvinnor har huvudansvaret på den allmänna barnomsorgen.
      4. Avantgardist
        
        31 mars, 2014
        
        Min poäng är att med tanke på att samhället ser ut som det gör tillbringar barnen automatiskt, även när de blivit äldre, mer tid med sina mammor (om nu inte båda föräldrarna arbetar heltid, eller att pappan arbetar deltid), och då får man också räkna med att mammans inflytande över och betydelse för både söner och döttrar blir större. Jag kan faktiskt se en viss problematik i det, inte så mycket för barnens skull som för pappans. Det är inte ovanligt att pappor känner sig åsidosatta i relationen mellan mor och barn, eller att barn långt upp i åldrarna lyssnar mer på sin mamma än på sin pappa. Samtidigt skulle jag inte önska att det var på något annat sätt heller (det är iofs upp till varje familj), jag skulle själv inte vilja jobba heltid när jag har barn. Dessutom ser jag hemmet i egenskap av maktsfär som en klar fördel. The hand that rocks the cradle, typ.
      5. Avantgardist
        
        31 mars, 2014
        
        Ovan beskrivna innebär alltså, för att vara övertydlig, att pojkar riskerar att gå miste om lärdomar som hur man jagar och bygger fällor och sådant, eftersom det är sådant mammor inte gör.
      6. Nils
        
        31 mars, 2014
        
        Ja, fast det är ju inte alls nödvändigt, om inte fadern är investment banker. Svenska män hinner ju titta på TV nästan 3 timmar om dagen, så nog finns det tid att brottas och skjuta prick. Min pappa jobbade väldigt mycket, men det var inga problem att hinna lära mig svetsa, bygga lådbilar, kojor, elda, åka motorcykel etc.
        
        Det är nästan enbart en fråga om prioriteringar och planering. Har man normala arbetstider är det ju inga problem att få in 2-3 timmar lämplig lek med barnen, plus 3-4 timmar annat lämpligt.
      7. Gautthiod
        
        3 april, 2014
        
        Problemet är inte att barnet spenderar mest tid med modern eller surrugerande fröknar, utan att ingen positiv mansroll tar vid. En mansroll som handlar om att klara sig själv i världen som den ser ut. Som lär ut disciplin, ansvar, förmåga och auktoritet. Det är samma dygder som för hundra eller tusen år sedan, men de får ju andra implementeringar idag.
      8. zeno
        
        31 mars, 2014
        
        som dessutom läser horoskop och springer hos spåkärringar
  2. Nils
    
    31 mars, 2014
    
    Självklart är det omanligt att jobba med små barn. Det kan vara väldigt trevligt och givande under korta stunder, men det vore absurt att förneka att det inte är karlgöra.
    
    Självklart är mödrar bättre föräldrar för små barn, om de nu någon måste ha ensam vårdnad. Problem är väl bara att man beslutar om just _ensam_ vårdnad för ofta, istället för delad vårdnad.
    
    Dessutom
    
    Svara
    1. Avantgardist
      
      31 mars, 2014
      
      Faktum är att man inte beslutar om ensam vårdnad särskilt ofta alls, de allra flesta skilsmässor leder över huvud taget inte till vårdnadstvister, och när de gör det beror det på att den ena föräldern anmält den andra till socialtjänsten. Svensk lag är rätt bra på att skydda föräldrars rätt till sina barn, en förälder fråntas sällan vårdnad om det inte föreligger skäl. Och så vidare.
      
      Blir små pojkar feminiserade för att moderna mammor är för feminina? Jag trodde problemet med den moderna kvinnorollen var att den bejakade det feminina för lite?
      
      Ibland blir jag inte riktigt klok på allt krångel med manosfärens regelböcker.
      
      Svara
      1. Nils
        
        31 mars, 2014
        
        Jag har ingen aning om vad ”manosfären” tycker om någonting, men så här tycker jag:
        
        Personligen tycker jag bara det är ett problem av modern får ensam vårdnad utan anledning, eller om fadern INTE får det trots att han borde, så då är det väl ok på den fronten i så fall.
        
        ”Blir små pojkar feminiserade för att moderna mammor är för feminina?”
        
        Nej, inte alls. Att vara feminin har ingenting att göra med att uppfostra sina söner till fjollor, det är helt olika frågor. Min mamma var superfeminin men daltade inte med oss pojkar för det.
Avantgardist

31 mars, 2014

Det du beskriver med att pojkar ”feminiseras” av att ständigt vara omgivna av kvinnor är ju något som är rätt svårt att råda bot på i ett traditionellt könsrollsbundet samhälle. Modern har huvudansvaret för barnen (även sönerna) när hennes man arbetar – självklart får hon i och med högre närvaro mer inflytande över barnen. I förskolan och på lågstadiet omges pojkar av kvinnliga fröknar – men män som väljer det yrket avviker väl från sin traditionella roll?

Det är faktiskt inte helt lätt alla gånger.

Svara
1. Nils
  
  31 mars, 2014
  
  Forna tiders mödrar var inga fjollor, det går utmärkt även för en mor att uppfostra en riktig karl, åtminstone fram till tonåren när vuxenlivet tar vid. Men då har man ju normalt också manbarhetsritualer och liknande, och träder in i de vuxna männens värld.
  
  Svara
  1. zeno
    
    31 mars, 2014
    
    inte ofta jag finner det nils säger vettigt – men detta kan jag faktiskt delvis hålla med om – med det förutsätter att det i pojkens miljö finns manliga förebilder – role models – som han kan härma och fråga till råds
    sen tror jag att borttagandet av värnplikten skall ses just i ljuset av att den politiskt korrekta krypto-marxistiska regimen aktivt vill feminisera svenska män
    
    Svara
2. Joakim Fredriksson
  
  31 mars, 2014
  
  Nej, det är inte helt lätt. Jag ser dock ingen större poäng i att föra in män i förskolan och liknande. Det som saknas är snarare manbarhetsritualer, som Nils säger. Och en positiv bild av vad ”man” betyder. För min del så¨arbetade min far och fanns inte där så mycket. Men han sa vissa saker till mig, exempelvis att jag inte ska slåss i onödan, men om någon bråkar med mig så ska jag försvara mig. Och han brottades med mig när jag var en liten pojke. Så han fungerade ändå delvis som en positiv manlig förebild. Men om han inte hade funnits där så hade jag kanske inte haft någon manlig förebild alls. Ganska många pojkar verkar befinna sig i den situationen. Jag är ingen anhängare av idén om män i förskolan, men det kanske är bättre för pojkarna än ingenting.
  
  Svara
  1. Avantgardist
    
    31 mars, 2014
    
    En annan möjlig ingång är ju att inte lägga så mycket tid och energi på att formulera principer för manlighet och vad pojkar ska och inte ska lära sig och av vem. Låt naturen sköta dem biten, biologiskt kodade som vi är.
    
    Sedan är det ju så att även bland män varierar intressen och personligheter något oerhört, utan att för den sakens skull tangera gränser för vad som är ”för feminint”. Exempelvis finns det pojkar som är mycket mer intresserade av att bygga tågbanor än av att leka krig, det finns män som inte är ett dugg intresserade av lagsporter eller extremsporternas osv i det oändliga. Sedan finns det jättemaskulina män som är
    
    Svara
    1. Avantgardist
      
      31 mars, 2014
      
      …rena känslobomberna, som varken kan kontrollera ilska, sorg eller glädje och därför slåss besinningslöst eller vandaliserar som ett uttryck för precis allt. Knappast feminint, men inte särskilt konstruktivt heller.
      
      Svara
    2. Joakim Fredriksson
      
      31 mars, 2014
      
      Nja, men vi är ju inte bara biologiska varelser. Vi är även kulturella varelser. Kulturen domineras just nu av ideologier som inte är vänliga mot pojkar. Man behöver inte vända sig till högerradikala tänkare för sådan kritik. Doris Lessing har en del intressant att säga. ”I find myself increasingly shocked at the unthinking and automatic rubbishing of men which is now so part of our culture that it is hardly even noticed,” the 81-year-old Persian-born writer said yesterday.
      
      ”Great things have been achieved through feminism. We now have pretty much equality at least on the pay and opportunities front, though almost nothing has been done on child care, the real liberation.
      
      ”We have many wonderful, clever, powerful women everywhere, but what is happening to men? Why did this have to be at the cost of men?
      
      ”I was in a class of nine- and 10-year-olds, girls and boys, and this young woman was telling these kids that the reason for wars was the innately violent nature of men.
      
      ”You could see the little girls, fat with complacency and conceit while the little boys sat there crumpled, apologising for their existence, thinking this was going to be the pattern of their lives.”
      
      http://www.theguardian.com/uk/2001/aug/14/edinburghfestival2001.edinburghbookfestival2001
      
      Svara
      1. Avantgardist
        
        31 mars, 2014
        
        Fast just de exempel du tar upp känns mer som liberal jämställdism. Män är de facto våldsamma(re än kvinnor) till sin natur och krig är de facto en konsekvens av manliga aggressioner. Hade män inte varit våldsamma av naturen hade de varken erövrat eller försvarat från erövringar.
        
        Jag håller med om att den kultur vi lever i inte är snäll mot män, å andra sidan är den inte alltid särskilt snäll mot kvinnor heller, framför allt passiviserar den _människor_ av båda könen till att bära offerkoftor och skylla alla sina tillkortakommanden på strukturer.
      2. Joakim Fredriksson
        
        31 mars, 2014
        
        Ja, det var ganska liberalt. Jag skulle säga att samhället helt enkelt är omänskligt, så det passar varken män eller kvinnor. Det verkar inte vara ovanligt med högutbildade kvinnor med feministiska åsikter som dock går på antidepressiva medel för att härda ut. Inom de nuvarande ramarna så verkar en slags liberal jämställdism vara en bra kompromiss för den som vill leva med en modern kvinna. Om systemet kollapsar så tror jag dock att läget ser annorlunda ut. Då finns inte bara utrymme utan det kan bli livsnödvändigt med en ordentlig dos hardcore manlig handlingskraft.
Asystoli

31 mars, 2014

Du blandar ihop gråt och handling. Dessutom könsbestämmer du gråten som kvinnlig, dvs. passiv. Men snälla du, det har inget med kön att göra! Det handlar om att vara i kontakt med sina känslor. Veta vad de säger! Ur det kan mycket kraftfull handling komma till stånd. Gråt som uttryck för sorg, förtryck och ilska blir i sitt nästa steg aktiv handling. Det ena utesluter inte det andra. De är snarare varandras förutsättningar för att inte gå vilse i sitt eget känsloliv.

Svara
1. Joakim Fredriksson
  
  31 mars, 2014
  
  Nej, det är inte så jag menar. I en bestämd situation utesluter de varandra. Men att gråta i en situation och handla i en annan är inga problem. Om jag hade börjat gråta när killen petade mig på ryggen för 10:e gången och förolämpade mig så hade jag inte samtidigt kunnat agera och sätta honom på plats. Med gråta menar jag inte bara att det rinner några tårar, utan att man ger efter för känslorna. Att de tar över i en viss situation. Jag ger ju exempel på att jag anser att det i andra situationer kan vara helt rätt att låta känslorna flöda. Exempelvis när någon närstående dör.
  
  Svara
  1. Joakim Fredriksson
    
    31 mars, 2014
    
    Jag kanske inte är tillräckligt tydlig: jag talar om att kanalisera känslorna in i en handling jämfört med att låta dem ta över i en mer passiv emotionell reaktion.
    
    Svara
  2. Mogura
    
    3 april, 2014
    
    ”Med gråta menar jag inte bara att det rinner några tårar, utan att man ger efter för känslorna. Att de tar över i en viss situation.”
    
    Men att klappa till någon i raseri är också att ”ge efter för känslorna”, kanske i ännu högre grad. Efter vad jag förstår ser du inte detta som något problematiskt då det tar sig uttryck i handling- men att känslorna tar över, om än i vredesmod, det kan du inte komma ifrån. Jag säger inte att du gjorde fel den där gången när du slog tillbaka mot en mobbare, jag bara påpekar att dina känslor har lika mycket (eller mer) kontroll över dig om du ger efter för ditt raseri.
    
    Svara
    1. Joakim Fredriksson
      
      3 april, 2014
      
      Ja, det är sant. Men jag tror det framgår från sammanhanget vad jag menar. Att känslor spelar en stor roll i livet är inget jag ifrågasätter.
      
      Svara
2. Nils
  
  31 mars, 2014
  
  ”Men snälla du, det har inget med kön att göra”
  
  Det har allt med kön att göra. Kvinnor och män har helt olika tendenser till gråt, det är bara fånigt att inte låtsas om det. Att man inte vill att ens söner skall vara som flickor betyder inte att man tycker att flickor är sämre, bara annorlunda.
  
  Svara
André Iskra Jönsson

31 mars, 2014

Det var säkert inte intentionen, men efter incidenten i Helsingborg igår känns tajmingen sådär för denna artikel….

Manlighet måste väl har fler sidor än våldsromantik och emotionell stoicism?

Svara
1. Joakim Fredriksson
  
  31 mars, 2014
  
  Jag följer inte fotboll och läser knappt gammelmedia längre. Den här bloggen handlar aldrig om fotboll. Du kanske är berörd av händelsen, för mig känns den avlägsen. Och jag hade inte hört något om händelsen när jag skrev och publicerade texten igår. Sedan förstår jag inte var du ser våldsromantiken? Världen är som den är och ibland måste vi försvara oss. Bloggen är inte pacifistisk.
  
  Svara
  1. André Iskra Jönsson
    
    31 mars, 2014
    
    Ibland kanske våld är den sista utvägen för att försvara sig. Det är en cynisk verklighet. Men trots det blir jag inte helt klar över vad det är du vill föra fram genom din anekdot från skoltiden. Anser du män handlar genom våld för sällan i dagens samhälle, och istället gråter för mycket?
    
    Stärker man sin mansroll genom att bruka våld så ofta man kan, eller finns det avgränsningar?
    
    Svara
    1. Joakim Fredriksson
      
      31 mars, 2014
      
      Haha, nej jag anser inte att de använder för lite våld. Organiserat våld som boxning och andra kampsporter är nog bra för manligheten. Men besinningslöst fotbollsvåld har jag inget annat än förakt för.
      
      Mina systrar besökte mig igår. Vi talade bland annat om den ena systerns 8-åriga son. Han ringde och grät efter sin mor. Hon sa att hans far säger till sonen att han inte ska hålla på och gråta, medan hon verkar gilla det. Min tanke var att de kompletterar varandra: han får emotionell trygghet från sin mor och hans far förbereder honom för den ofta bistra verkligheten. Det här inlägget följde ur de diskussionerna. De flesta människor har ganska vänsterliberala åsikter idag, så inlägget blev nog lite anti-verkligheten-i-en-rosaskimmrande-bubbla.
      
      Svara
      1. André Iskra Jönsson
        
        31 mars, 2014
        
        Det kan jag hålla med om. Just splittringen av familjer som är så vanlig idag, skapar en obalans i uppfostran. Kanske kan den till och med bidra till den typen av osund manlighet, som exempelvis manifesteras inom huligankulturen, när pojkar måste söka sig till andra manliga förebilder än sina fädrar. Eller som du säger, det motsatta, handlingsförlamning.
        
        Personligen tycker jag det är manligt att kunna handla så som situationen kräver; våga handla, men också ha kyla att kunna avstå när det finns bättre lösningar. 95% av våldet i ett land som Sverige är troligen totalt meningslöst och onödigt. Trots detta tycks det eskalera och romantiseras bland unga män, helst brutalt och skoningslöst, med tillhyggen och ojämn numerär. Det är verkligen en vriden uppfattning kring manlighet.
      2. Joakim Fredriksson
        
        31 mars, 2014
        
        Och nu håller jag med dig. Brutalitet och besinningslösa känsloutlevelser i våld är absolut inte något som jag förespråkar. Tvärtom: i min värld är det föraktligt pöbelbeteende,
  2. Maximus
    
    2 april, 2014
    
    Inte jag heller. Fotboll alltså. Försökte verkligen när jag var skinhead under min ungdom. Jag var den traditionella trojantypen, (men lyssnade även på lite Screwdriver och No Remorse också) och då ingick det att man skulle älska fotboll men när jag stod där på läktaren med en massa gapiga troglodyter som dyrkade elva dramadrottningar i åtsittande kortbyxor som alla mer eller mindre var inköpta och knappast spelade för lojalitet och rötter utan för pengar och avtal och nästa säsong kunde spela för ett annat lag så kändes det lite fikusaktigt. Jag tycker fotboll är omanligt och smygbögigt.
    
    När jag stod där på läktaren under ett derby mellan Djurgården och Hammarby för ca 15 år sedan (tror jag) tänkte jag : ”aldrig mer…”
    
    Svara
    1. Mogura
      
      3 april, 2014
      
      Jag är glad att vi inte sprang på varandra på den tiden när du var skinhead, då hade vi antagligen spöat skiten ur varandra… iaf har jag en känsla av att dina troglodyter hade gått rätt hårt åt mig.
      
      På tal om våld altså 🙂
      
      Svara
      1. Maximus
        
        3 april, 2014
        
        Du hade säkert vunnit 😉
    2. etnopluralist
      
      3 april, 2014
      
      Jag har annars det minnet från min uppväxt att just fotboll var det kanske ”manligaste” som fanns. De killar som inte deltog i fotbollspelandet på skolrasterna, och som inte var intresserade av fotboll, betraktade man som ”fjolliga”. Fotboll var nog mera ”manligt” än t. ex. kampsport, detta då det senare ofta tycktes dra till sig en del udda typer, och inte minst personer med dåligt självförtroende och komplex.
      
      Svara
      1. Joakim Fredriksson
        
        3 april, 2014
        
        Det finns inga manliga 16-åringar. 😉 Lätt klädda män som gillar att slänga sig i en hög med andra lätt klädda män kan verka ganska misstänkt …Jag har aldrig gillat fotboll, fast numera har jag inget emot det heller. Jag är helt enkelt ointresserad.
      2. Maximus
        
        3 april, 2014
        
        Du har säkert rätt. Det är mer jag som är bitter över att en massa vita män kan gå man ur huse för ett fotbollslag men inte ställer sig upp och försvarar Norden. Fördjupar sig i traditionalism, nordisk kultur och rötter.
        
        Sport, dataspel, själslös raggande på krogen, titta på tv och följa infantila trender. Vad spelar det förr roll när vita germaner nästan håller på att dö ut, både demografiskt och andligt?
        
        Är så förbaskat trött på horribla troglodyter. Trasproletär machokultur och förslappade nordbor som lever för sportspegeln och tipsextra.
    3. Roi
      
      11 april, 2014
      
      Jag misstänker att det faktum att man inte har situationen i sina egna händer uppe på läktaren gör att vissa tar kampen för sin thede till gatan istället. Den där inneboende viljan att få något uträttat är densamma som datorspel utnyttjar.
      
      http://rytger.blogspot.se/2014/03/skapandet-av-identitet.html
      
      Svara
2. Nils
  
  31 mars, 2014
  
  Det finns inget samband alls. En till synes helt oskyldig kille gick på fotbollsmatch och blev ihjälslagen alternativt en flaska slängd i huvudet. Det tangerar inte ens frågan om huruvida en skolpojke bör gråta eller försvara sig när han blir attackerad.
  
  Svara
  1. André Iskra Jönsson
    
    31 mars, 2014
    
    Nej, tittar man specifikt på dessa två händelser kanske de inte liknar varandra så mycket. Däremot fick jag intrycket av artikeln att den var ämnad ge uttryck för en mer generell attityd i stil med: ”riktiga män” löser problem med våld. Just den attityd som ligger bakom så mycket meningslöst våld i samhället, och som livnär den typen av grupper som igår brakade samman.
    
    Svara
    1. Joakim Fredriksson
      
      1 april, 2014
      
      Jag var i grund och botten snarare en ganska känslig 16-åring som skrev dikter på fritiden än en hårding när jag satte stopp för en begynnande mobbning av mig. Jag tror att du hade sinnet fullt av fotbollshändelsen när du läste artikeln, medan jag skrev den efter att ha spenderat en helt fredlig dag med mina två systrar.
      
      En annan sak är att det finns en formell rättviseprincip som de flesta håller med om: lika fall ska behandlas lika och olika fall ska behandlas olika. Principen kanske kan appliceras även på händelsen som jag beskrev.
      
      Svara
      1. Maximus
        
        1 april, 2014
        
        Den ultimata manlighetstypen som skall rädda Västvärlden skall så vara! Man kan vara både ock nämligen! Vi behöver fler kultiverade barbarer! Typ en Conan Barbaren som läser Goethe! Maximus säger; tänk tungt tänk triceps och haiku!
      2. Joakim Fredriksson
        
        2 april, 2014
        
        På tal om Conan barbaren. Här följer: ”A word from the outer dark”
        
        My Ruthless hands still clutch at life-
        Still like a shoreless sea
        My soul beats on in rage and strife.
        You may not shackle me.
        
        My leopard eyes are still untamed,
        they hold a darksome light-
        A fierce and brooding gleam unnamed
        that pierced the primeval night.
        
        Rear mighty temples to your god-
        I lurk where shadows sway,
        Till, when your drowsy guards shall not,
        To leap and rend and slay
        
        For I would hurl your cities down
        And I would break your shrines
        And give the site of every town
        To thistles and to vines.
        
        Higher the walls of Nineveh
        And prouder Babel’s spires-
        I bellowed from the desert way-
        They crumbled in my fires.
        
        For all the works of cultured man
        Must fare and fade and fall
        I am the Dark Barbarian
        That towers over all.
      3. Maximus
        
        2 april, 2014
        
        Jag får rysningar. Underbart.
        
        PS. Hade alla nordiska söner fått denna uppfostran hade den fjolliga och förhatliga kulturmarxismen varit en förbannelse till olydiga barn som inte uppförde sig.” Passa dig pojkvasker! Annars förvandlar nornorna dig till en folkpartist eller hip hoppare!”
        
        Jag älskar denna film. Kan se den om och om igen. Nordisk barnuppfostran och Reinfeldt har inget att säga till om: http://www.youtube.com/watch?v=MKMG-FdCGtM
Sven Erik Hansson

2 april, 2014

Kvinnor vill ha manliga män.Gå inte på det snacket att de vill ha ”mjukisar”,män som bejakar sina kvinnliga sidor.

Svara
1. Avantgardist
  
  3 april, 2014
  
  Det beror väl på hur man tolkar ”kvinnliga sidor”? En hel del män tolkar det mesta som inte går ut på att bröla och vara en douchbag i allmänhet som att ”bejaka sina kvinnliga sidor”. Faktum är att män som gråter vid lämpliga tillfällen och leker med små barn ofta väcker ömhetsinstinkter hos kvinnor, vilket har rätt stor betydelse för andra känslor. Världens förmodligen manligaste man Putin (vem annars :)) både gråter offentligt och kramas med hundvalpar utan att göra avkall på sin manlighet.
  
  Svara

Pojkar ska inte gråta

Svar

Lämna ett svar till André Iskra Jönsson Avbryt svar