Svar

1. 

   MICKEYM0USE

   8 maj, 2014

   Delar helt din syn Elgar. Och du verkar lika engagerad som Joakim vad gäller geopolitiska funderingar.
   Vi går i väntans tider…
   Vad ska ersätta Pax Americana. Vilka konvulsioner väntar oss?
   Tyvärr är det ju tydligt att t.o.m. stater försvagats av de globala rovkapitalisterna. USA och Europa är i dess händer.
   Diktaturer som Kina och upplysta despoten Putin har inte samma problem och troligtvis orkestrera Staten bättre än t.ex Obama.
   Det talar för en konsolidering av Ryska imperiet tills dess de krockar med Kinas intressen.
   Då skulle USA faktiskt återigen kunna bida sin tid och gå in när två kontrahenter slagit ut varandra.

   Svara
   1. 

      Elgar Mazepa

      9 maj, 2014

      Får tacka så mycket. Du belyser en väldigt intressant aspekt av de konflikter som kan uppstå i det maktvakuum som USA lämnar efter sig. En väldigt avgörande fråga för den politiska utvecklingen i världen är om Kina och Ryssland kommer välja att samarbeta med varandra för att besegra en gemensam fiende eller om man kommer ge sig i krig med varandra, man har båda gemensamma intressen och potentiella konflikter sinsemellan.

      Om Ryssland pressas allt hårdare från Europa, österut kan en expansion i Centralasien vara en tänkbar utväg och det kan mycket väl spä på en konflikt med Kina, förutsatt att man inte lyckas enas och likt Hitler och Stalin delar upp området emellan sig. Då kan det mycket väl vara strategiskt riktigt för båda parter. Det är precis den typen av överväganden som kommer bli aktuella om Amerika isolerar sig från omvärlden och avsäger sig sitt självutnämnda ansvar som världspolis..

      Frågan är då om tilliten mellan två så skilda stater och kulturer kan bestå någon längre tid, samtidigt har båda en gemensam konkurrent i USA och en gemensam historisk fiende i Japan som står på USA’s sida.

      Som du säger har USA en god möjlighet att helt enkelt vänta och se vad som händer och möjligtvis spä på konflikter mellan de båda parterna.

      Personligen kan jag inte förstå varför den strategin inte tillämpats mer av USA sen murens fall, bristen på tålamod kommer stå dem mycket dyrt. Man har gett sig in med huvudet före i konflikter. Såna enorma summor och all prestige som har investerats i krigen i Mellanöstern, frågan är om man ens skulle kunna initiera ännu ett stort anfallskrig, hur viktigt det än var ur en geopolitisk synvinkel utan att införa en regelrätt diktatur i landet.

      Nu verkar man å andra sidan ge sig in i en potentiell konflikt med Ryssland även om jag har mycket svårt att tänka mig en storskalig konflikt men bara kostnaden för ett proxykrig på europeisk mark ur framförallt förtroendesynpunkt vore förödande för Amerika.

      Förhoppningsvis visar det sig att vägvalet man gjorde när man inte invaderade Syrien håller i sig, att det var en verklig förändring av beteendemönstret. Det är mycket intressant att studera Pentagons agerande närmare, värre krigshetsare än CIA och delar av militären verkar vara svårt att hitta men Pentagon har antagit en mycket mer reserverad hållning, man vill avsluta åtaganden i utlandet och inte involvera sig i fler konflikter, man inser att fortsatt aggression inte ligger i Amerikas intresse..

      Jag tror att Pax Americana kommer upphöra dels pga. motstånd utifrån men kanske ännu mer från ett inre motstånd, folket och de politiker och tjänstemän som fortfarande tjänar deras och Amerikas intressen har insett att krigen inte hjälper dem och de vill dra sig ur.

      De vill inte ha en stat som försöker ”tjäna” världen och drivs av imperialistiska målsättningar utan man vill ha en stat som vill tjäna folket och som drivs av demokratiska målsättningar..

      Svara
      1. 

         MICKEYM0USE

         16 maj, 2014

         Ja, det finns nog krafter i USA som ser det galna i att skaffa sig ett trillion-underskott genom vidlyftiga krig som inte gett något annat än draksådd (utökad terrorism m.m ).
         Jag är en beundrare av Pat Buchanan som ständigt levererar klarsyntheter och han identifierar också ”ett steg tillbaka” vad gäller Syrien som en möjlig vändpunkt.

         Problemet är väl att USA inte längre styrs av långsiktigt tänkande Jefferson politiker utan av starka globala företagsintressen som endast använder USA:s makt för att öka sina marknader och ta bort handelshinder.
         Oavsett vad det får för konsekvenser för amerikas folk, europas eller asiens folk.
         Pengar har en hemsk dragningskraft.

         Svara
2. 

   Joakim Fredriksson

   10 maj, 2014

   Tack för en intressant läsning.

   Svara
   1. 

      Elgar Mazepa

      11 maj, 2014

      Jag får säga detsamma!

      Svara
3. 

   Torsten Johansson

   13 maj, 2014

   I bland mår man extra bra när man tagit del av politiska kommentarer. Tack ! Du slutar med uppmaningen att rösta, Inte lätt för alla EU motståndare.
   Nästan halva befolkningen var emot EG/EU anslutningen. Många är det fortfarande som Du skriver. En av dem är undertecknad . Att rösta på ett PK parti, är att erkänna sig slagen, det är ett övergrepp på sig själv, konstruerat av en manipulerande överhet. Tre val finns för mig. 1 Låt bli att rösta. 2 Rösta på SD, som förespeglar omröstning till medlemskapet, 3 Rösta, och då kryssa för sista namnet på det parti som brukar få rösten. Det sista är verkningslöst som ensam men, en visad protest- Ett ärligt media, och ärliga politiker, hade redovisat möjligheten för läsarna/väljarna, då den möjligheten är både mätbar demokratisk och laglig.

   Svara
4. 

   mirotanien

   20 maj, 2014

   Gällande politisk korrekthet har jag redan mailat dig en länk. En som säger att PK trots allt är ett vänsterprojekt. For the record var det denna artikel av William Lind: http://www.academia.org/the-origins-of-political-correctness/

   Men det har även skrivits om detta på Motpol. 2009 skrev till exempel Lennart Berg detta (nota bene, skribenten är ej identisk med mig Lennart Svensson). Berg nämnde kanske inte politisk korrekthet men han beskrev Frankfurtskolan:

   https://motpoltemp.wpcomstaging.com/lennartberg/2009/08/14/frankfurtskolan-och-68/

   Att du Mazepa sedan drar upp det till global skala, det är bra och korrekt. Men globalt kan man inte bara tala om USA. Man måste även se till aktionerna hos bland annat Bilderbergergruppen. Akademiker som du brukar sluta lyssna där, när sådana element dras in i debatten. Nåja, vi får väl se vad du säger om det. Här är vad jag skrivit om det på min andra blogg, om svenska politikers spel under täcket med den globala eliten:

   http://lennart-svensson.blogspot.se/2014/01/mangkulturism-ar-elitklubbens-agenda.html

   Detta är globalism och antinationalism som dagspolitik. Detta måste också med i bilden. Om vi inte ser detta kommer jorden aldrig att befrias. Om vi inte ser detta kommer allt att reduceras till en teoretisk diskussion.

   För övrigt skriver du att det rått Pax Americana sedan 1991. Jag skulle vilja säga att det rått Bellum Americana = amerikanskt krig. Balkan, Afghanistan, Irak, och sedan misslyckade men ihärdiga försök att ta Iran och Syrien. Libyen föll förvisso 2011 men då var inte USA:s militär med längre, endast Natos europeiska gren lät sig luras med i denna huggsexa. — Så kanske är det amerikanska kriget över men fred — pax — har sannerligen inte rått sedan 1991.

   Svara
   1. 

      Elgar Mazepa

      21 maj, 2014

      Jag ska titta på din länk så fort som möjligt. Får tacka för att du tog dig tid att besvara mitt mail och även för detta inlägg. Jag skulle vilja förtydliga att jag inte nödvändigtvis vill utesluta politisk korrekthet som ett vänsterfenomen utan min ambition var helt enkelt att ge ett underlag för en breddad, rationell diskussion.

      Vad jag vill undvika är den förenklade utgångspunkten att politisk korrekthet är ett strikt marxistiskt fenomen, något som skulle begränsa motståndet mot den till antikommunism eller antisocialism. Gör vi oss av med socialismen så gör vi oss av med politisk korrekthet,ungefär.

      Jag anser att den analysen saknar grund. Den förklarar inte hur politisk korrekthet har kunnat sprida sig och stärka sin position efter Sovjetunionens fall, som Joakim Fredriksson framhöll i sin artikel så har marxismen som ekonomisk doktrin försvagats kraftigt.

      Som politisk ideologi och styrningsform har den också försvagats men inom den kulturella sfären skulle dess roll alltså ha stärkts markant? Imperier, kulturer och ideologier som rasar samman brukar (om jag ska generalisera lite) försvagas över hela fältet. Givetvis finns det exempel på att man i en övergångsperiod anammar aspekter av ett imperium eller en kultur som förfallit men då sker det snarare i form av en syntes av det nya och det gamla än en ren kopiering av hela dess struktur.

      Kanske är det just det som har hänt, en syntes av ideologier, värderingar och intressen som har skapat en ny politisk ordning. Som Joakim Fredriksson poängterade så är den politiska korrektheten inte strikt marxistisk, den saknar en ekonomisk doktrin och de värderingar den ger uttryck för saknas hos Marx.

      Sexuell frigörelse, feminism och individuella fri och rättigheter som de framhålls av median idag har inte sin motsvarighet i Marx även om Engels skrivit omfattande om delar av dessa frågeställningar i family, private property and the state.

      Den tidiga feminismen var snarare av liberal karaktär där man krävde rösträtt, rätt att arbeta och rätt att äga egendom. Man gjorde uppror mot det kristna, mansdominerade samhället främst, inte mot kapitalismen.

      Jag skulle hellre vilja hävda att politisk korrekthet har sin grund i modernismen, den består av en syntes av åsikter från de stora 1900-tals ideologierna, i modern tappning.

      Politisk korrekthet och kopplingen till Frankfurtskolans ideologer är intressant och värd att uppmärksamma. Huruvida dessa akademiker format hela västerlandet eller om det kan vara så att de bara är en delförklaring lämnar jag osagt, helt enkelt för att jag inte vet.

      Jag skulle dock vilja framhålla att många ideologer inte alltid är vilka de utger sig för att vara. Frankfurtskolan hämtar mycket av sin grund från marxismen men var de verkliga marxister? Var det deras slutgiltiga agenda? Att förverkliga Marx vision? Man får ta i beaktande vilken tid och i vilket sammanhang dessa människor levde i. Marxismen som analytisk och historisk världsåskådning var betydligt starkare än den var idag, den hade ett stort stöd på universiteten och bland somliga makthavare. Den var framförallt väldigt populär bland stora delar av stadsbefolkningen, främst industriarbetarna.

      Det kan hända att ideologerna bakom utnyttjade massans stöd för marxismen till att driva helt självständiga agendor, bortom Marx.

      Frågan är givetvis öppen och blir svår att driva vidare utan ett stort inslag av spekulation. Du nämner Bilderberg-gruppen. Jag kan hålla med dig om att det finns ett motstånd inom ”akademin” mot att erkänna inflytandet hos liknande grupper. Det är ett problem att man inom t.ex. statsvetenskapen inte tillräckligt analyserar inverkan av informella makthavare och kontaktnät.

      Man väljer att bortse från en stor del av verkligheten och väljer snarare att fokusera på officiella makthavare som stater, företag, monarker, statsmän eller lagstiftare.

      Makthavare vars inflytande inte har dokumenterats eller arkiverats lämnas utanför analysen, eftersom de är just inofficiella är de även mer eller mindre okända och deras inflytande går därmed inte heller att stärka eller kvantifiera. Att därför spekulera om deras existens och påverkan i en vetenskaplig publikation anses oprofessionellt och därför väljer man tyvärr ofta att bortse från dem helt.

      Därför ska jag glädja dig lite genom att själv använda mig av en inofficiell makthavare för att belysa en intressant aspekt av politisk korrekthet, nämligen PNAC, the project for the new american century. En neokonservativ tankesmedja med ett vederlagt inflytande över amerikansk utrikespolitik. Jag rekommenderar boken The fall of the house Bush av Craig Unger för en djupare analys av denna tankesmedjas roll i bland annat Irak-kriget,dess relation till den ”kristna” högern och amerikansk utrikespolitik i allmänhet för den intresserade.

      Grundarna till denna organisation har sin bakgrund i trotskismen, alltså människor med en stark marxistisk koppling. Personligheter som Paul Wolfowitz har använt organisationen som en språngbräda för att påverka amerikansk utrikespolitik, främst i Mellanöstern. Se Wolfowitz-doktrinen för en närmare beskrivning. Individerna i ledningen var djupt involverade i den amerikanska förvaltningen under kalla kriget.

      Nu har de lämnat sitt marxistiska arv och driver en marknadsvänlig, internationalistisk och imperialistisk politik. Man har knutit band med politiker som Dick Cheney, Donald Rumsfeldt, den kristna högern och för att inte glömma, Israellobbyn.

      Man har varit djupt involverade i kriget mot terrorismen och i skapandet av en interventionistisk utrikespolitik med påstått syfte att sprida demokrati och mänskliga rättigheter, blandat med amerikansk hegemoni och marknadsliberalism, en slags nutida kolonialpolitik.

      De är ett bra exempel på det jag hävdade angående Frankfurtskolan, man använder ideologier, värderingar och trosuppfattningar för att driva sina egna målsättningar framåt.

      Det sammanhang man levde i under sin tid som trotskister var ett sammanhang där många gjorde analysen att världskommunismen stod inför dörren. Revolutionerna var många, Sovjetunionen stod starkt och kapitalismen tycktes ha få fördelar att erbjuda industriarbetaren. Man gjorde förmodligen den opportunistiska beräkningen att man hade bättre chanser som makthavare om man var marxist än kapitalist.

      När det visade sig att man gjort en felberäkning så sadlade man snabbt om och blev ”neokonservativa”. Ideologierna är blott ett redskap, det är makten som är målet för dessa individer. Det finns dock vissa gemensamma nämnare, likt Trotsky är och var man fullfjädrade internationalister.

      Man är tillika modernister. Den kanske främsta gemensamma egenskapen är att man drivs av en stark tro på ”framsteg” och ”utveckling”. Något som hos Trotsky tog sig uttryck i världskommunism och ekonomisk jämlikhet men som hos de ”neokonservativa” tar sig uttryck i parlamentarisk demokrati, tillväxt och modernism.

      Man verkar drivas av något slags Messiaskomplex där det står skrivet i sten att människan alltid kommer bli bättre imorgon än vad hon var idag och där personen som driver agendorna framåt givetvis står i centrum för denna fantastiska mänskliga evolution. När kommunismen dog skrev man bara en ny bibel..

      Det blir ännu intressantare om man sammankopplar de åsikter som framförs av tankesmedjor som PNAC med mediaklimatet i vårt lilla land, långt borta från Washington. PNAC driver som sagt en interventionistisk linje där framsteg som demokrati och tillväxt ska skapas med militära medel, något som har funnit ett starkt stöd i det svenska etablissemanget där Carl Bildt torde vara dess om inte främste, så åtminstone dess mest öppne allierade.

      I Sverige framförs konstant åsikten att interventioner i Afghanistan, Irak och Libyen drivs av en demokratisk agenda och genomförs med befolkningarna i dessa länders bästa för ögonen. Informationen som motsäger denna utgångspunkt döljs eller relativiseras systematiskt.

      Konsekvenserna på plats i t.ex. Libyen rapporteras det sällan om, mediebevakningen var total när Ghaddaffi skulle bort men i efterhand var det mindre intressant när inbördeskrig hotar att bryta ut som en konsekvens av hans bortfall. Den internationalistiska sidan av svensk offentlig debatt behöver knappast belysas för motpols läsare, har man hittat hit har man förmodligen inte missat hur stark denna sida av PNACs ideologi är i svensk offentlighet.

      Minsta tillstymmelse till krav på nationellt självbestämmande eller kulturbevaring brännmärks direkt. Messiaskomplexet är inte heller det främmande för en svensk som öppnat en dagstidning senaste åren. Vi ska vara världsledande, ett föregångsland. Vi ska sprida demokrati, mänskliga rättigheter och utveckling.

      Vi ska hjälpa flyktingar, tiggare, fattiga, de stackars kvinnorna, de förtryckta och de tappade. Arrogansen är total när man betänker det faktum att den svenska statens ansvar är att skydda och ansvara för sina medborgare, tills dess att gatorna är säkra och vår framtid är tryggad vore kanske lite ödmjukhet på sin plats?

      Studerar man sakernas tillstånd närmare så ser man början på en egen självständig världsåskådning som hämtar inspiration från alla möjliga håll. Från kapitalismen, från marxismen, från liberalismen. Man finner samarbetspartners hos feminister på vänsterkanten, till HBTQ-vänliga liberaler, till ”kristen höger” och kosmopoliter.

      Man saknar dock, till skillnad från 1900-tals ideologierna en central moralisk utgångspunkt, en filosofisk kärna. Istället görs alla dessa grupper och strukturer till redskap i en slags machiavellisk balansakt i modernismens namn. Det är för närvarande oklart vad slutmålet är annat än utveckling, tillväxt och modernisering.

      Möjligtvis är det som jag hävdade i min krönika bara ett stort spel för att bevara status quo. Man ger olika grupper inflytande och uppmärksamhet för att balansera ut de emot varandra, söndra och härska.

      Jag kan fortsätta men jag känner att jag börjar svamla mig ifrån ämnet en aning. Jag hoppas att jag åtminstone till viss del besvarat ditt inlägg och bidragit till diskussionen. Angående Pax Americana så är det ju en term som missbrukas ofta, som du säger så syftar den på den stora freden, det är väl något av en myt eftersom någon sådan inte riktigt funnits för Amerika eller världen sen andra världskriget och Amerikas hegemoni. Koreakriget, Vietnamkriget, följt av krigen på Balkan och i Mellanöstern, något stopp har det egentligen aldrig varit tal om även om renodlade konflikter mellan stater minskat.

      Om man ska vara petig skrev jag dock att Pax Americana fick sin slutgiltiga seger när Sovjetunionen föll, det var där man nådde sin topp, därmed inte sagt att man lyckats behålla detta tillstånd även om jag tror möjligheten fanns där. Man valde istället en betydligt mer aggressiv väg och resultatet av det ser vi nu.

      Det är möjligt att man skulle kunna göra beräkningar av USAs militära, ekonomiska, politiska och kulturella makt och mäta den emot konkurrerande staters och komma fram till att USA varit mäktigare under något tillfälle sen andra världskriget men jag tror att man hade åtminstone sin största moraliska triumf i och med murens fall och Sovjets ”kapitulation”. De politiska och ekonomiska förändringar som uppkommit tyder även på det enorma amerikanska inflytandet, något som inte haft sin motsvarighet under tidigare 1900-tal.

      Svara
      1. 

         mirotanien

         22 maj, 2014

         Tack för svaret.

         Visst är det som du säger: PK-ismen bekämpas inte bara genom att vara mot vänstern och socialismen. Men för att klargöra begreppets historia måste man se till kulturmarxismen och Frankfurtskolan.

         Min åsikt om Politisk Korrekthet är att den ett absolut Intet, tomhet, frånvaro av idéer. Det är ett maktmedel. ”Vurm för bögar, kvinnor och minoriteter är effektivt som vapen mot nationalister och livskvalitetsvurmare, alltså kör vi på det här.” PK-isterna har inga åsikter, de har karriärer. PK-ism är en ångvält som (hittills) kört över sina moståndare.

         Målet för PK var Absolut Makt. Men det gick inte så, vissa (som identitärer och nationalister) gör ännu motstånd. Alltså har PK-ismen förlorat. Alltså tillhör morgondagen någon form av identitarism (kompletterad med andliga idéer, frihetsidéer och ekologism).

         Jag anser att PK-ismen är ett levande lik. Och att kampanja mot den är i viss mån som att piska en död häst. Nog kan vi behöva seriösa studier men jag anser att PK-ismen essentiellt är död. Kulturkriget är vunnet av motståndarsidan, dvs vi. Att PK-ismen ännu styr MSM betyder i det sammanhanget föga. MSM har ingen opinionsbildande förmåga längre. Men det har internethögern och nymedia.

         Man kan säga: PK-ism är materialism. Därför är den idag ”både höger och vänster” (både marxister och kapitalister är ombord). Och för att bekämpa den behövs andliga vapen. Esoterism, perennialism, idealism osv. Goethe, Jünger, Plotinos, Mäster Eckart osv osv. Sådant som jag redan skriver om.

         My two cents.

         Svara
5. 

   Elgar Mazepa

   23 maj, 2014

   Ett mycket intressant inlägg. Kan finna vissa likheter mellan det synsätt Dugin presenterar om politiskt korrekthet, liberal dominans och min krönika politiskt korrekthet och post-americana.

   Ska ta mig tid att läsa hans bok så fort jag får möjlighet. Intressant att inlägget råkade komma nu med den debatten kring höger-vänster och den politiskt korrekta ”ideologin” som varit här på motpol.

   Dugin skiljer sig ju här från övriga debattörer genom att tydligt identifiera den politiska korrektheten som en konsekvens av liberalismen medan övriga( mig själv inräknat) förklarat det som en värderingsfri, närmast icke-ideologisk företeelse även om den har vissa ideologiska och politiska rötter både i marxism och i liberalism.

   Det sammanfaller dock något med det stycket som följer där Dugin skriver om liberalismens dilemma, dess nihilism.

   Nihilismen inom liberalismen skulle förklara känslan av den politiska korrekthetens avsaknad av värderingar, i en värld där varje individ saknar gruppgemenskap och lever separerad från andra människor, vad finns det för behov av gemensamma värderingar och moral? Moralen är nödvändig som ett värderingssystem som underlättar social interaktion och kan tjäna som motivering för att hävda gemensamma intressen och aktioner, men utan kollektiv, vad har den för funktion?

   Det saknas dock helt ett samband mellan politisk korrekthet och marxism hos Dugin som övriga debattörer, kanske främst Lennart Svensson(?) har hävdat men som vi alla mer eller mindre tagit i beaktande vid något tillfälle.

   Tankar kring det? Kan man hänvisa Dugins ovilja till att se detta samband till hans nationalkommunistiska och ryska bakgrund? Han hämtar trots allt mycket inspiration från Sovjet och kommunismen. Eller är det så att detta samband är mer eller mindre en osanning? Hade varit intressant att höra Lennart Svensson, Joakim Andersen, Joakim Fredriksson och Charlotta Johanssons tankar kring detta.

   Får tacka Charlotta för en välskriven översättning(även om jag givetvis inte vet hur det lät på ryska.) Har du studerat ryska?

   Svara
   1. 

      mirotanien

      24 maj, 2014

      Om du vill ha min syn (Lennart Svenssons) så säger jag så här…

      Dugin är som sagt väldigt mycket emot liberalismen. Denna ideologi hade enligt mig kanske sina lovande drag under 1800-talets förra hälft (Tocqueville, Geijer). Men idag är liberalismen förvisso ett monstrum. Man kan då hålla med Dugin vad han säger i ”The Fourth Political Theory” (Arktos 2012):

      ”Liberalism is an absolute evil; not only in its factual embodiment, but also in its fundamental theoretical presuppositions.” (s 155).

      Liberalismens av idag bör bekämpas. Den är nihilism, den är materialism, den är ondska. An Absolute Evil…! Och om man sätter liberalism = PK-ism så förknippar jag påståendet med PK-debatten här på Motpol. Aktuellt och On Topic för tidens tempo.

      – – –

      Jag vet att man inte blir populär inom akademin eller ens bloggsofären med att säga PK = ondska. Det blir liksom inget att diskutera då. Men det är den hållning jag har. Ljus mot mörker. Man måste klargöra stridslinjerna.

      Jag är radikal, andlig radikal. Att vara andlig är att vara radikal. PK-ismen är ondska, PK-ismens natur är mörker. Då tar jag ställning för Ljuset. ”Jag är världens ljus” som Kristus sa.

      Svara
6. 

   Gautthiod

   24 maj, 2014

   Till frågan om de moderna ideologierna tillhör ju deras chimära partikularitet. Det vill säga att de alla har gemensamt att de ur traditionella samhällens organiska helhet tar ett politiska subjekt – genom vilket de implementerar modernitetens mekaniska humanism. Det är alltså ideologierna som sådana, deras utopism, materialism, utilitarism et cetera som skall skärskådas och ersättas. Liberalismen är inte mer antitraditionell än, säg, kommunismen. Det är bara den form genom vilken moderniteten fått genomslag i Väst.

   Svara
   1. 

      EvigtRegn

      24 maj, 2014

      Appropå att liberalismen inte är mer anti-traditionell än kommunismen funderade jag nyligen på hur mycket av den traditionella kinesiska kulturen som finns kvar nu efter 60+ år av kommuniststyre (som förvisso mer liknar någon liberalism- och kommunismblandning sedan en bit tillbaka). Är det någon här som är mer insatt i området?

      Svara
7. 

   Antonius1

   25 maj, 2014

   Dugin är ingen vän till Europa. Dugin försvarar det ryska folket och imperiet från ett traditionalistiskt perspektiv medan han kritiserar västvärlden från ett
   postmodernistiskt och kulturmarxistiskt perspektiv. Läs: https://www.motgift.nu/2014/05/dugins-fjarde-politiska-teori-ar-for-ett-ryskt-imperium-inte-for-europeiska-etnonationalister/

   Svara
   1. 

      EvigtRegn

      26 maj, 2014

      Har dessvärre inte läst Dugins 4PT än men kan inte undgå att notera den mängd av associationsskuld som ändå tillskrivs honom i Motgifts översatta artikel som du länkade.

      Det finns ju ingen konflikt i att exempelvis tycka Marx hade många goda poänger i sina observationer och sin kritik och samtidigt vara anti-kommunist i det stora hela eftersom man ogillar hans lösningar och mycket av den praktik som hans idéer olyckligtvis ledde till.

      Man kan ta från Marx det man finner nyttigt och dumpa resten, och detsamma gäller för folk som Gramsci (med sina teorier om kulturell hegemoni), Foucault (som motsvarar en i min mening sjuk åskådning i allmänhet men som trots det kan ha skrivit russin värda att ta ur kakan) eller vilken teoretiker som helst.

      Måste man vara villig att underteckna på allt en tänkare någonsin skrivit för att kunna erkänna denne alls förblir ens bokhylla bra tom.

      Sedan håller jag med honom om att postmoderna idéer i vissa fall kan vara användbara. Till skillnad från vissa nationalister (och i gemenskap med många här tillhörande ”nya högern”) anser jag inte att allt europeiskt är överlägset utan tvärtom att vi kan ha mycket att lära oss från kulturer som har förblivit mer traditionella samt från historiskt fjärran idétraditioner (exempelvis buddhism, shintoism, taoism osv) i allmänhet.

      Men det lärandet vill jag ju naturligtvis ska ske på frivillig basis och i vald takt, inte genom någon påtvingad massinvandring som dessutom bara inordnar de invandrade i samma andelösa konsumtionsagenda med bekant tillhörande idékomplex (och som på så vis förvandlar både vår egen och de komnas respektive kultur till oheliga monster som på många vis mer liknar en muterad och halvsegregerad samling av det värsta i varje kultur än något som helst önskvärt).

      PS. (svarade även i stort sett detta på motgifts artikel så tänk på att svaret främst var riktat mot publiken där snarare än motpols. Men inlägget verkar behöva godkännas först?). ds.

      Svara
      1. 

         Antonius1

         26 maj, 2014

         Poängen är att Dugin inte är någon vän av Europa. Han drivs av viljan att återupprätta ett ryskt imperium. Han säger ju själv att Sovjetunionens kollaps var en geopolitisk tragedi (Se intervju här: http://www.dn.se/nyheter/varlden/hans-ideer-starker-putins-imperiedrom/) . Alltså en tragedi därför att Ryssland förlorade sin imperie-status. Dugin är en rätt krass rysk imperialist. Det är det enda Dugin bryr sig om. Europa är i detta avseende på sin höjd bara ett redskap på den vägen. Dugin vill bara ersätta amerikansk hegemoni men rysk (rysk-asiatisk). Varför skulle det vara ett bättre alternativ för oss européer?

         Jag är europé och har Europas bästa för ögonen. Ja, jag anser att Europa (det traditionella då, Europa som står på de tre kullarna Akropolis, Capitolium och Golgata) faktiskt är ”överlägset” både Amerika och något Rysk-Asiatiskt Imperium. Vägen till ett återupprättat Europa på de tre ovan nämnda kullarna går inte via fjärran idétraditioner som buddhism och shintoism, inte heller via amerikansk coca cola-kultur eller något groteskt ryskt-asiatisk konfedererat hybrid-rike. Vi har gott om egna skatter att ösa ur. Som den översatta artikeln avslutar med: ”Den Fjärde Politiska Teorin är en teori för ryska geopolitiska strateger, inte för europeiska etnonationalister.” Ryska geopolitiska strategier kan vara intressanta rent akademiskt, men det är inte något som är av godo för Europa. Det var poängen.

         Svara
         1. 

            EvigtRegn

            26 maj, 2014

            Jag ska läsa 4PT och sedan kommentera mer om huruvida jag tycker han är ”Europas vän” men jag är rädd för att det kan vara feltolkningar som leder till slutsatsen att han inte skulle vara det. Har lite svårt att tänka mig att han kommer till Sverige och talar med ett i grunden anti-svenskt budskap och har inte fått det intrycket från de artiklar jag läst av honom.

            Om Sovjetunionens kollaps var en geopolitisk tragedi beror på hur man tolkar uttalandet (och följande värderingar). Observera att det gäller ”geopolitisk tragedi”, inte ideologisk. Liberalismen blev i samband med det av med (i stort sett) sin sista riktiga fiende (hur destruktivt Sovjet nu än var i sin egen rätt) och världen blev mer eller mindre monopolär. Finanskapitalismen fick tillgång till de områden de inte lyckats snärja och största delen av vårt klot har sedan dess legat öppet för den. Det destruktiva med liberalismens värderingar började ösa in även där och utvecklas i västvärlden alltmer extremt för varje decennium. Allt det kan man kalla en geopolitisk tragedi om man vill.

            Rysk imperialism kanske inte är helt negativ även för oss. Likt hur Taiwan blev en kapsel för traditionell kinesisk kultur som förstördes av kommunismen på fastlandet kan det ryska imperiet bli verktyget för att rädda det traditionella Europa. Guillaume Faye från den nya högern har skrivit om idén ”Eurosibirien” som vårt framtida hemland. En decentraliserad federation som samlar alla europeiska folk emot större hot. ”from the tip of Brittany to the Bering Strait”.
            Man behöver inte tycka om de idéerna, men poängen är i alla fall att det är långt ifrån säkert att ett ryskt imperium är dåligt för Sverige. Det kan om inte annat tjäna som en svagare motpol till USA (och senare kanske även Kina) och sådana behövs. Jag vet inte om Dugin tänker att ett ryskt imperium skall ersätta USAs hegemoni utan jag skulle tro att det snarare handlar om att göra världen flerpolig. Upplever vi något ryskt inflytande alls just nu förutom paranoia för invasion? Skulle nog svara nej på det och då kan vi ju jämföra det med hur mycket inflytande vi får från USA… (på gott och ont, men mera ont numera tyvärr).

            Ja, men var är det traditionella Europa nu? Det förstörs lite mer för varje år som går. Risken är att man hänger kvar i idén om hur det en gång var medan det egentligen är uppenbart att det i den genomsnittliga människan är dött. Definitivt har vi gott om egna skatter och jag föreslår inte att vi ska göra exempelvis buddhism till någon huvudideologi men den har kloka idéer i sig och det är inget farligt att ta vara på dem, skulle vi så vilja. Det är ju ingenting dåligt att inspireras av det som är bra i andra kulturer. Det blir lite enögt att påstå att bara det som härstammar från Europa är bra. Och om något är bra utanför Europa, behöver man då vara rädd för att anamma det? (i anpassad form naturligtvis). Det sägs ju att romarna (förutom sin kända statskonst och genialitet på ingenjörsområdet) var mästare på att ta vara på det i andra områden som var av värde. Vi vet ju att de anammade mängder från de grekiska områdena.

            Svara
            1. 

               Antonius1

               26 maj, 2014

               ”Det destruktiva med liberalismens värderingar började ösa in även där och utvecklas i västvärlden alltmer extremt för varje decennium. Allt det kan man kalla en geopolitisk tragedi om man vill.”

               Liberalismens framfart i och med sovjetkommunismens kollaps är en ideologisk tragedi (om man nu anser att liberalism nödvändigtvis alltid är värre än kommunism, vilket jag inte skriver under på). Dugin anser att Sovjetunionens kollaps var en geopolitisk tragedi, dvs att den moskovitiska intressesfären rent krasst försvagades. Dugin vill att Ryssland skall vara stort och mäktigt, och om detta mäktiga Ryssland sedan befinner sig under en röd fana med hammaren och skäran, en tvehövdad örn eller något helt annat spelar ingen roll för Dugin. Det viktiga är att Ryssland (åter)får en stor och mäktig geopolitisk ställning.

               ”Rysk imperialism kanske inte är helt negativ även för oss.” Det skulle jag inte säga högt inför central- och östeuropéer. Dessa har fått smaka på den ryska imperialismen sedan långt innan Sovjetunionen. Det är möjligt (men tveksamt) att Sverige under ett ryskdominerat Europa skulle klara sig utmärkt som en provinsiell lydstat någonstans vid Norra ishavet – varför man som svensk skulle vilja nöja sig med det med argumentet att Ryssland är ”traditionellt” förblir dock ett mysterium för mig – men jag försöker ha hela Europas väl för ögonen här. Det finns nämligen många länder i Europa som absolut inte vill (återgå till att) bli ryska provinser och satellitstater. Ur ryskt synvinkel kan jag naturligtvis se att Rysslands förlorade ställning som världsmakt svider, och att dagens ryssar som Dugin och Putin helt enkelt vill råda bot på detta (förklaras väl av Pat Buchanan här: http://buchanan.org/blog/behind-russian-rage-6329). Men som europé i kropp, själ och hjärta så är det verkligen inget projekt som jag kan eller vill uttrycka mitt stöd för. Dugin avskyr att traditionellt europeiskt – det är inte för intet som han vill att Ryssland ska kapa alla sina traditionella band med Europa och skapa en hybridstat med Asien.

               Jag förstår mycket väl det kittlande med att betrakta det ”nya Ryssland” under Putin (som ju Dugin är rådgivare åt) som en motvikt och ett alternativ till den ”den nya världsordningen” och Amerikansk-Israelisk hegemoni. Jag själv tillhör dem som innan var försiktigt positiv till utvecklingen i Ryssland under Putin. Men vi måste klara av att hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt – ens fiendes fiende är inte alltid ens vän. Särskilt när denne ”vän” nu i all högre grad draperar sig i hammaren och skäran och identifiera sig i allt högre grad med Sovjetunionen, på ett sätt som går vida längre än harmlös nostalgi. Nyligen valde bla. Ryssland att kriminalisera kritik mot att visa vanvördnad för Sovjetunionens officiella historieskrivning. Jonas De Geer har förresten skrivit om detta här: https://www.motgift.nu/2014/05/ens-fiendes-fiende/

               Jag ser Europa som mitt heliga hemområde och är således varken för amerikansk eller rysk hegemoni. Dugins prat om ett ”ryssland-asien” som motpol till dekadent liberalism klingar för mig lika trovärdigt som Amerikas prat om att sprida demokrati och frihet till hela världen – dvs inte trovärdigt alls. Bakom bådas prat ser jag bara naken, krass maktambition.

            2. 

               EvigtRegn

               27 maj, 2014

               Nej, vi är ju båda överens om att kommunismen var minst lika förkastlig den (förmodligen ännu mer) och jag anser även att liberalismen och kommunismen har mycket gemensamt bortom det ekonomiska systemet.

               Jo, jag vet att ryska tänkare ofta haft idéer och drömmar kring Ryssland som en nation med ett unikt uppdrag och att de på grund av det betonar att Ryssland måste vara starkt för att ha makten att spela deras ”ödesroll”. Det baserar sig på många religiösa tankar som känns främmande för många av dagens svenskar. Men vi måste ju ändå utvärdera för vår del om ett ryskt imperium nödvändigtvis är dåligt för oss. Jag tror ju personligen att det behövs som en motvikt till USA och senare även Kina. Tror det är bra med en flerpolig värld helt enkelt.

               Vi är väl i praktiken redan en lydstat åt USA så vad jag menar är att en multipolär politisk verklighet kan ge oss vår självständighet tillbaka i större grad. Inte att vi skall vara några underhuggare..

               Jag tror inte att Dugin avskyr allt traditionellt europeiskt eftersom många av hans idéer rör en politisk axel, Paris-Berlin-Moskva som en motvikt till vad han kallar ”Atlantiscismen” (amerikansk dominans med tillhörande ideologi).

               Jag instämmer helt i att Ryssland börjat utveckla även oroande tendenser som känns alltför totalitära för min smak…

               Visst finns det maktambition bakom allting, men samtidigt kan man fråga sig vad makt är värt om man inte ämnar använda den på ett särskilt vis. Makt är ju blott potential att påverka. Och eftersom jag inte uppskattar hur amerikanerna och EU använder sin så behöver man hitta andra allierade…

               Kan definitivt även skriva under på att vi behöver se till Europas bästa. Men vår kontinent är splittrad och dess styrka ligger också någonstans i korsningen mellan vad som enar oss och separerar oss. Att det de facto är stor skillnad på kroater och spanjorer, på skandinaver och italienare i allt från värderingar till språk. Men att vi samtidigt har utvecklats i samarbete och konflikt med varandra och delar på så vis ett större sammanhang.

               ”Res dig från ditt tangentbord och res till kontinenten, så hittar du det
               😉 Vet man bara vad man skall titta efter så finner man det… I Sverige finner du det knappast längre.”

               Det mest traditionella känns det komiskt nog som man hittar i Östeuropa numera. När du säger Europa, inkluderar du även dem? Nej, Sverige känns tyvärr nästan dött på den punkten och här måste vi påbörja medveten återupplivningsprocess istället. Tror det var Jonas de Geer som av detta skäl inte ville kalla sig konservativ (då det mesta han ville bevara redan var borta) och i den tanken sympatiserar jag.

            3. 

               Antonius1

               27 maj, 2014

               ”Tror det är bra med en flerpolig värld helt enkelt…Vi är väl i praktiken redan en lydstat åt USA så vad jag menar är att en multipolär politisk verklighet kan ge oss vår självständighet tillbaka i större grad. Inte att vi skall vara några underhuggare..”

               Amen!

               ”Det mest traditionella känns det komiskt nog som man hittar i Östeuropa numera. När du säger Europa, inkluderar du även dem?”

               Absolut! Östeuropa är lika mycket del av Europa som Västeuropa! Jag håller med om att mycket av det traditionella Europa finner man i Europas centrala och östligare delar.

               Visst är det skillnader på kroater och svenskar, irländare och greker. Och samtidigt är det uppenbart att Europa är en kulturellt sammanhållen enhet. Jag ser denna europeiska mångfald (med risk för att nu låta som en typisk pk-mångkulturalist) som en underbart vacker mosaik, som tillsammans bildar ett stark, mångfasetterad diamant. Jag är Europa-nationalist 🙂

         2. 

            Roymondw

            2 juni, 2014

            ”Varför skulle det vara ett bättre alternativ för oss européer?”

            Bättre och bättre…Ryssland är inte styrt av neokonservativa imperialister som står för nästan 50 % av världens militära utgifter och blandat sig i cirkus 200 av 250 konflikter sedan ww2.

            Det pågåt ett oerhört propagandakrig emot Ryssland för tillfället, jag gick själv på det tills jag insåg vilka som stött och finansierat Ukrainakrisen (läs t.ex. på ronpaulinstitute, lewrockwell.com eller P.Buchanans blogg).

            Värt att fundera på, oberoende av vad man anser om den ryska federationen idag.

            http://www.washingtonsblog.com/2014/05/90-deaths-war-civilians.html

            Svara