Alternativ för Sverige har just nu potential att inta en position i svensk politik som går längre än att bara vara ytterligare ett parti på den etablerade höger–vänsterskalan. För den som önskar se framväxten av ett verkligt nationellt och folkligt alternativ uppstår därför också frågan om vilken samhällssyn ett sådant alternativ ytterst borde vila på.

Nationalism kan inte enbart vara en politik för gränser, migration och nationell suveränitet. Om nationen förstås som en levande historisk gemenskap, bestående av människor, familjer, generationer, bygder och institutioner, så måste den nationella politiken också beröra de materiella villkor under vilka denna gemenskap faktiskt kan bestå och reproduceras.

Det är ur detta perspektiv jag menar att AfS familjepolitik skulle kunna utvecklas betydligt längre.

Detta skall inte läsas som kritik mot partiets befintliga familjepolitiska ambitioner, utan snarare som ett idépolitiskt diskussionsunderlag om hur AfS skulle kunna bygga vidare på dem om partiet vill utvecklas till ett bredare nationellt och socialt alternativ. Här finns en möjlighet att formulera en familjepolitik som skiljer sig både från den marknadsliberala högerns individualism och från den socialdemokratiska välfärdsstatens administrativa syn på familjen.

En sådan politik skulle börja i en annan fråga än den som vanligtvis ställs:

”Hur mycket pengar skall barnfamiljen få behålla eller erhålla från staten?”

Frågan borde snarare vara:

Vilken samhällsordning gör det möjligt för familjen att bli stark, självständig, egendomsägande och rotad?

Det svenska politiska samtalet om familjen är i dag märkligt begränsat. När familjepolitik diskuteras handlar det nästan alltid om ersättningsnivåer, föräldraförsäkring, skatteavdrag, förskoleavgifter eller storleken på olika bidrag. Allt detta kan vara betydelsefullt. Men själva frågan om vilken materiell och social ordning som gör familjebildning möjlig hamnar förvånansvärt ofta utanför diskussionen.

Familjepolitik bör därför inte förstås som ett särskilt politikområde bland andra. Familjen är snarare en av samhällets grundläggande institutioner. Om den försvagas påverkas demografi, lokal gemenskap, kulturöverföring, ekonomisk självständighet och ytterst nationens kontinuitet.

Därför räcker det inte att fråga hur mycket staten skall överföra till barnfamiljen varje månad.

Frågeställningen bör i stället vara:

Vem äger bostaden? Vem äger marken? Hur skuldsatt är familjen? Finns det plats för barn? Kan en ung familj slå rot i samma bygd i flera generationer? Kan familjen bygga upp egendom som förs vidare till nästa generation?

Det här vore en god början på en organisk familjepolitik.

Familjen är inte en ekonomisk enhet bland andra

Det moderna ekonomiska systemet tenderar att behandla människan främst som arbetstagare och konsument.

Vi arbetar för vår försörjning på marknaden och köper sedan tillbaka det mesta vi behöver genom samma marknad. Också boendet har för många blivit något man hyr eller skuldsätter sig hårt för. Samtidigt har åtskilliga funktioner som tidigare fanns inom familjen och lokalsamhället flyttats antingen till staten eller till kommersiella aktörer.

Det behöver inte ligga någon medveten avsikt bakom detta. Det är snarare en konsekvens av hur den moderna ekonomin fungerar.

Ekonomin belönar ofta rörlighet, stordrift och ständig anpassning. Familjen behöver däremot tid och framför allt beständighet. Den som förväntas följa arbetsmarknaden från ort till ort, leva med höga skulder och hela tiden rätta vardagen efter ekonomins krav får svårare att bygga det slags stabilitet som familjelivet kräver.

Här finns en motsättning som en djupkonservativ och sant nationell politik måste våga tala om.

Konservatism kan knappast reduceras till kulturell traditionalism samtidigt som den ekonomiska ordning som bryter sönder lokala gemenskaper lämnas orörd.

Om målet är starkare familjer måste också frågan om ekonomisk makt ställas.

Hemmet som samhällelig institution

Det egna hemmet är något betydligt större än en bostad.

I vår tids ekonomiska språk har bostaden blivit en tillgångsklass. Man diskuterar värdeutveckling, belåningsgrad, avkastning och amorteringskrav.

Men för familjen är och förblir hemmet något annat.

Det är platsen där barn växer upp och där familjens vardag tar form. Där religiösa och kulturella traditioner kan föras vidare. Där ett hushåll börjar känna ansvar för sitt kvarter, sin by och så småningom sin bygd.

Ett samhälle där människor ständigt flyttar mellan tillfälliga bostäder får en annan social karaktär än ett samhälle där människor äger sina hem och räknar med att bli kvar.

För en organisk samhällssyn är detta politiskt centralt.

Människan existerar inte endast som individ i relation till staten. Hon befinner sig i en väv av familj, släkt, grannskap, församling, föreningsliv, ort och nation.

En hållbar samhällsordning bör stärka dessa mellanliggande gemenskaper.

Och då måste också ekonomiskt oberoende spridas bredare.

Varken bidragsstat eller finanskapitalism

En socialt medveten nationell familjepolitik bör kunna skilja sig från både den marknadsliberala och den socialdemokratiska modellen.

Den marknadsliberala modellen tenderar att betrakta bostaden som en vara bland andra. Staten skall ingripa så lite som möjligt och marknaden avgöra produktion, pris och ägande.

Problemet är att marknader aldrig existerar i något socialt vakuum. Kapital har en tendens att koncentreras. Den som redan äger stora tillgångar har helt andra möjligheter än den familj som för första gången försöker etablera ett eget hushåll.

Den socialdemokratiska modellen har historiskt försökt lösa andra delar av problemet genom offentlig bostadsproduktion, transfereringar och omfattande välfärdssystem.

Det har skapat trygghet på många områden, men familjens materiella självständighet har inte alltid varit själva målet.

Här finns ett tredje perspektiv.

I stället för att fråga hur staten kan försörja familjen eller hur marknaden kan sälja mer till den bör man fråga:

”Hur gör vi fler familjer till ägare?”

Det förändrar hela utgångspunkten.

Egendom handlar dessutom om mer än materiell standard. Den ger familjen ett mått av självständighet och faktisk makt över de egna livsvillkoren.

Ett hushåll som äger sitt hem och kanske också mark, en mindre verksamhet eller en andel i ett lokalt kooperativ står friare än ett hushåll som hyr sitt boende, saknar tillgångar och för varje större livsförändring är beroende av arbetsgivare, banker eller stat.

Därför bör en politik för decentraliserat ägande vara en naturlig del av en konservativ familjepolitik.

Från bostadspolitik till hembygdspolitik

Detta får mycket konkreta konsekvenser.

Kommuner förfogar exempelvis över mark. I många fall behandlas marken huvudsakligen som en ekonomisk tillgång som skall säljas till högsta möjliga pris.

Men kommunal markpolitik kan också användas för att skapa möjligheter för familjer att slå rot.

Tomter skulle exempelvis kunna erbjudas på villkor som gynnar permanentboende och långsiktigt familjeägande snarare än spekulation.

Planbestämmelser skulle kunna förenklas för småhusbyggande.

Mindre orter borde kunna växa genom nya kvarter med villor, radhus och mindre flerfamiljshus i stället för att utvecklingen nästan alltid drivs genom storskaliga exploateringsprojekt.

Generationsboende skulle kunna underlättas.

Det borde också vara enklare att bygga bostäder som kan växa med familjen, snarare än att familjen tvingas flytta när hushållet blir större.

En sådan bostadspolitik skall inte främst mätas i hur många bostadsenheter som producerats.

Dess mål bör vara att skapa hem och beständiga lokalsamhällen.

Familjen och det produktiva ägandet

Samma resonemang gäller utanför bostadsmarknaden.

En ekonomi med tusentals familjeföretag, jordbruk, hantverksföretag, mindre industriföretag och kooperativ får en helt annan maktstruktur än en ekonomi där produktion och handel domineras av ett litet antal mycket stora företag.

Det betyder förstås inte att all storskalighet är av ondo. Vissa verksamheter kräver stora organisationer, betydande kapital och omfattande infrastruktur.

Men storlek är inget värde i sig.

Ekonomin måste bedömas efter vad den gör med samhället.

Om en effektivisering innebär att lokala företag försvinner, ägandet koncentreras och hela orter till sist reduceras till sovstäder för människor som pendlar till några få stora arbetsplatser, bör en konservativ åtminstone fråga: effektivt för vem?

Subsidiaritetsprincipen borde därför också tillämpas ekonomiskt. Där familjeägande fungerar finns goda skäl att gynna det framför bolagsägande. Verksamheter som kan bära sig lokalt eller regionalt behöver inte centraliseras bara för centraliseringens skull. Och det som rimligen kan förbli under nationell kontroll bör inte utan vidare lämnas över åt transnationellt kapital.

Ekonomisk och politisk decentralisering hör på så sätt naturligt samman.

Nationalkonservativ antikapitalism

Begreppet antikapitalism förknippas i Sverige nästan automatiskt med vänstern.

Det är egentligen ganska märkligt.

Den konservativa kritiken av kapitalismen är äldre och bredare än vad dagens politiska språk antyder. Kristna socialtänkare, distributister, korporativister och socialnationella strömningar har alla på olika sätt angripit samma problem: vad händer med ett samhälle när ekonomisk makt koncentreras till allt färre händer?

Det är inte samma kritik som socialismens. Tvärtom har många av dessa traditioner varit lika skeptiska till att staten samlar den ekonomiska makten hos sig.

Kapitalism och socialism är naturligtvis olika system, men båda kan i sina mest centraliserade former skapa samma politiska problem: människor och lokala gemenskaper förlorar faktisk makt över sina ekonomiska liv.

Det konservativa svaret borde därför vara en bredare spridning av ägandet.

Ett samhälle av ägare, snarare än ett samhälle där nästan alla reduceras till löntagare, hyresgäster, kunder och bidragsmottagare.

Översatt till svensk nutid innebär detta en ekonomisk politik som uttryckligen frågar hur familjer kan få större kontroll över sitt eget ekonomiska liv.

Frågan är alltså inte bara hur familjens disponibla inkomst kan öka, utan hur fler familjer faktiskt kan bygga upp kapital genom bostad, mark, företagande, sparande och andra produktiva tillgångar.

Familjepolitik och demografi

Sverige, liksom stora delar av Europa, befinner sig samtidigt i en långvarig demografisk omvandling.

När barnafödandet diskuteras behandlas det ibland nästan som ett mysterium: varför får människor färre barn trots hög materiell levnadsstandard?

Men genomsnittlig levnadsstandard säger ganska lite om den situation en ung familj faktiskt befinner sig i.

En ung människa kan ha råd med sådant som tidigare generationer skulle ha betraktat som ren lyx och samtidigt sakna ekonomisk möjlighet att köpa ett hem där tre eller fyra barn faktiskt får plats.

Möjlighet till konsumtion är inte samma sak som familjerikedom.

Ett samhälle kan vara rikt på varor och samtidigt fattigt på trygghet, tid och egendom.

Det borde åtminstone vara en del av analysen när Europas demografiska problem diskuteras.

Om människor skall våga bilda större familjer måste framtiden framstå som någorlunda förutsebar. Det måste finnas möjlighet till ett hem, en ekonomi som håller och ett lokalsamhälle där man faktiskt kan föreställa sig sina barns uppväxt.

Ingen enskild reform kommer att vända demografin. Men de materiella strukturerna spelar roll.

Familjebokslut

En konkret reform skulle kunna vara någon form av familjekonsekvensanalys.

Staten genomför redan konsekvensanalyser ur en mängd perspektiv. Varför skulle inte större politiska beslut också granskas utifrån vad de gör med möjligheten att bilda och upprätthålla familjer?

Kommuner skulle exempelvis kunna genomföra regelbundna familjebokslut.

Hur mycket kostar en normal bostad för en barnfamilj?

Hur långt måste familjer pendla?

Hur mycket mark finns tillgänglig för småhus?

Finns skolor, föreningsliv och grönområden där nya bostäder byggs?

Kan unga vuxna stanna kvar i kommunen när de bildar familj?

Hur påverkar kommunens beslut familjers tidsanvändning?

Sådana frågor skulle tvinga politiken att tänka bortom enskilda budgetposter.

En möjlig profilfråga för AfS

För AfS skulle denna typ av politik innebära en möjlighet att bredda frågan om nationell kontinuitet från migration och kultur till också samhällsekonomi.

En nationalism som endast diskuterar vem som tillhör nationen men inte vilka materiella villkor nationens familjer lever under riskerar att förbli ofullständig.

Om nationen förstås som en historisk gemenskap mellan generationerna följer också en ekonomisk fråga:

Vilken samhällsordning gör denna kontinuitet möjlig?

Här skulle AfS kunna föra en diskussion som skiljer sig från både den liberala högern och den traditionella vänstern.

En sådan linje skulle kunna förena nationell suveränitet med ekonomisk decentralisering: större familjeägande, bättre villkor för lokala företag och kooperativ, en aktiv småhuspolitik och starkare regional produktion. Till detta kan fogas motstånd mot monopol och överdriven ägarkoncentration, skydd av strategiska svenska naturresurser och subsidiaritet som övergripande princip.

En sådan politik kommer också att hamna i konflikt med etablerade ekonomiska intressen. Och där uppstår den verkligt intressanta frågan: vad gör ett nationalistiskt parti när marknadens krav kolliderar med nationens sociala intressen?

Det går inte i längden att undvika det vägvalet.

Marknaden i samhället – inte samhället i marknaden

Att kritisera kapitalismens maktkoncentration innebär inte att marknaden som sådan skall avskaffas.

För att parafrasera Alain de Benoist: Jag vill gärna leva i ett samhälle med en marknad, men inte i ett marknadssamhälle.

Marknader är urgamla institutioner och ofta mycket effektiva sätt att samordna mänsklig verksamhet.

Problemet börjar när marknadens logik görs till måttstock också för sådant som inte borde ha något marknadspris.

Familjen är inget företag. Hemmet är mer än en finansiell tillgång. Naturen är inte bara råvara och nationen är inte en ekonomisk zon vars värde kan räknas ut i BNP.

Det politiska samhället måste därför kunna sätta gränser för ekonomin.

En organisk ekonomisk politik kan sammanfattas i principen:

Marknaden skall existera i samhället. Samhället skall inte existera i marknaden.

Ekonomin är ett medel för samhället och dess gemenskaper. Den kan aldrig vara det ändamål efter vilket hela samhället skall formas.

Från välfärdsstat till ägarsamhälle

Den kanske mest långtgående konsekvensen av resonemanget gäller själva synen på socialpolitik.

Under 1900-talet blev den svenska modellen framför allt en välfärdsstat.

Den försökte skapa trygghet genom offentliga system.

En framtida familjepolitik borde komplettera detta med ett annat ideal:

ägarsamhället.

Med ägarsamhälle avses här inte den nyliberala föreställningen om varje individ som småskalig börsspekulant, utan ett betydligt äldre ideal: hushållet som en ekonomiskt självständig enhet med ett eget hem, besparingar och kanske företag eller mark. Kort sagt egendom som inte bara ger trygghet i nuet utan också kan föras vidare till nästa generation.

Den bästa socialpolitiken kan inte vara att först skapa ekonomiskt beroende och därefter kompensera människor för det. Målet borde i stället vara att så många hushåll som möjligt får den materiella grund som krävs för verklig självständighet.

Det innebär inte en svag stat. Det innebär en stat med andra uppgifter.

Staten skall skapa de institutionella villkoren för starka familjer och lokalsamhällen utan att försöka ersätta dem.

Ett politiskt vägval

Frågan är i slutändan större än bostadspolitik.

Den handlar om vilken sorts människa samhällets institutioner formar och belönar.

Skall idealet vara den ständigt rörlige konsumenten, beredd att flytta dit arbetsmarknaden för tillfället kräver, eller människan som har anledning att slå rot, ta ansvar och känna tillhörighet?

En sann nationell och djupkonservativ politik erkänner det politiskas primat: gemenskapen och det politiska subjektet står över ekonomin, inte tvärtom.

Hemmet, släkten, bygden och nationen är inte abstraktioner vid sidan av människans verkliga liv. De är några av de konkreta gemenskaper genom vilka hon får kontinuitet, tillhörighet och ansvar.

Därför måste de också stå i centrum när ekonomin utformas.

För AfS skulle en sådan diskussion kunna innebära ett försök att utveckla nationalismen från en huvudsakligen defensiv politik till en mer omfattande samhällsvision.

Och där borde familjens möjlighet att äga sitt hem, skapa ett ekonomiskt arv och slå rot i sin bygd och sitt lokalsamhälle vara en naturlig utgångspunkt.

Eric Egil Johansson