Om vi vill hålla en konsekvent europeisk och identitär linje kan våra reaktioner på den grönländska situationen inte reduceras till indignation eller moralpanik. Om detta är det enda sättet Europa förmår att reagera på, bevisar det bara en sak: att Europa fortfarande befinner sig i strategisk dvala.
Ett mer självsäkert amerikanskt agerande gentemot Grönland skulle inte innebära någon plötslig återkomst av ”klassisk imperialism”. Det skulle återspegla något som är långt farligare för ett sovande Europa: civilisatoriskt blocktänkande.
Washington agerar inte längre i första hand som en nation bland andra, utan som den centrala makten i ett kontinentalt block som söker strategiskt djup, resursäkerhet och geografisk kontroll i en framväxande multipolär värld.
Samma logik gäller det som har skett i Venezuela. Dessa ageranden är inga ideologiska korståg. De är rumsliga, strategiska och civilisatoriska. Att moralisera dem som ”rätt” eller ”fel” är att missförstå den tidsålder vi nu träder in i.
Grönland blottlägger Europas beroende, fragmentering och brist på strategiskt självmedvetande. Om en extern makt med trovärdighet kan överväga att omforma maktbalansen i Arktis utan europeiskt samtycke, då är Europa inte ett geopolitiskt subjekt utan ett objekt.
Det är just därför Grönland är avgörande. Inte på grund av Danmark i sig, utan därför att Arktis kommer att definiera den strategiska arkitekturen för 2000-talet. Energirutter, sällsynta jordartsmetaller, militär projektion och klimatdriven geografi sammanstrålar där. Europa kan inte vara en seriös civilisation utan en sammanhängande arktisk strategi. Europa saknar fortfarande enhet i viljan.
Ett återtagande av en sådan vilka förutsättet ett totalt utbyte av eliter. Och för att en ny, civilisatoriskt medveten elit ska växa fram krävs det ett metapolitiskt skifte som påverkar både värdegrund och europeisk självmedvetande.
Tyvärr är stora delar av Europas nationalistiska och populistiska spektrum geopolitiska analfabeter. Besatta av symboler och moderna gränser misslyckas de med att förstå makt på civilisatorisk skala. Suveränitet tillhör i dag inte högljudda stater eller emotionella rörelser – den tillhör block som kan tänka i termer av rum, tid och öde.
Detta är också skälet till att Europa på sikt måste ompröva sin relation till Ryssland. Inte sentimentalt, inte ideologiskt, utan strategiskt. Geografin upphör inte att existera för att moraliska narrativ gör anspråk på det. En kontinent som vägrar att tänka kontinentalt kommer att förvaltas av dem som gör det.
Om amerikanska handlingar kring Grönland skapar en chock bör Europa inte slösa bort den på indignation. Chocker är sällsynta gåvor i historien.
Detta ögonblick bör tvinga européer att ställa den enda fråga som verkligen betyder något:
Avser vi att existera som en civilisation, eller endast som en skyddad marknad?
Svaret kommer inte från atlantismen. Men inte heller från reaktiv nationalism. Det kommer att växa fram ur en förnyad europeisk vision – en som måste vara postliberal, postatlantisk och fullt medveten om sig själv som ett civilisatoriskt block bland andra.
Eric Egil Johansson
Om skribenten: Gästskribent
