Prometheus and Atlas är en bok som innehåller så många intressanta idéer att en redogörelse för allt som behandlas knappast är görligt inom ramen för en recension. Alla dessa idéer är dock relaterade till en tes som Jorjani anger explicit i början av boken. Denna tes, tillsammans med den ontologi som boken målar upp, skapar dock ett narrativ som går ut på att vi står inför en heroisk uppgift, vilken innefattar ett uppror mot tyranniska gudar och därigenom bana väg för vår egen frigörelse, realisationen av vår potential. Detta symboliseras av Prometheus stöld av elden från Zeus.
Den ontologi som Jorjani redogör för bygger primärt på Martin Heidegger, som också är den filosof som Jorjanis verk i stort framförallt bygger på. Det är en ontologi som inte tar sin utgångspunkt i huruvida en objektiv värld existerar, utan istället utgår från den värld vi upplever, en fenomenologisk utgångspunkt. Vår värld föregår tingen som finns i den, och den består av det som rör oss som livsform, vad som bekymrar oss (”vital concerns”). Det betyder att vi inte har tillgång till någon ”objektiv verklighet”, och inte heller kan vi komma åt någon sådan med vetenskapens hjälp. ”Heidegger states, with shocking clarity, that Newton’s Laws – or any physical constructs – are not true before Dasein discovers or uncovers the world in their terms” (s.179). Det betyder vidare att Naturen ”gömmer” saker för oss som vi kan upptäcka, eller avslöja, inom ramen för vår livsvärld, genom att utforska den på olika sätt, exempelvis genom vetenskapliga modeller. Just nu befinner vi oss i det cartesianska vetenskapliga paradigmet, vilket hindrar oss från att upptäcka delar av Naturen och ta oss an många fenomen på ett vetenskapligt sätt. Detta beror på Descartes strikta åtskillnad mellan medvetande och materia (mind and matter), som dels hindrar oss från att vetenskapligt ta oss an interaktionen dem emellan, men också det i Naturen som är icke-materiellt. Således klassificerar vi sådant som ”övernaturligt”. ”The norms of both rational scientific practice and rationalized religious faith in revelations excludes the paranormal, in large part by defining it as such – as a ”supernatural” that is irrational in the context of a mechanistic model of Nature, one which occludes the ungraspable Supernature that shines through these very phenomena” (s.14, introduktionen). Den vetenskapliga revolution vi står inför, menar Jorjani, kommer dock inte bara handla om att de fenomen som i det cartesianska paradigmet har stävjats kommer att beaktas, utan också ett medvetandegörande av vad som överhuvud driver den vetenskapliga utvecklingen, vilket är att vi undermedvetet har guidats av Prometheus och Atlas genom ”daemonic possession”, vilket för övrigt är en del av hans tes.
Eftersom världen inte är något objektivt givet som vi upptäcker, och som har rationella lagar inneboende, så uppstår frågan hur den då ska förstås istället. Jorjanis resonemang på den punkten refererar mycket till William James, som menar att vi inte kan förvänta oss att universum skulle vara begripligt i sig självt. Snarare är universum präglat av kaos och är i sig självt irrationellt. Detta kaos är å andra sidan vad som gör det möjligt för människan att fylla världen med mening. Naturen är öppen för att påverkas och växa genom människans och andra livsformers intentioner. ”For Nature to be open to creative additions in a way that gives us a chance to really make a difference, there has to be a degree of discontinuity, disharmony, and incoherence in the universe – in other words, it must be a ”cosmos” still haunted by chaos” (s40, introduktionen). En sådan ontologi är pluralistisk. Detta innebär att olika livsformer är involverade i en kamp om världens konstitution.
För att sätta detta i perspektiv, och för att förstå vilken ideologisk spännvidd det ger upphov till inom den alternativa/nya högern, så kan det vara intressant att uppmärksamma en artikel som Jorjani publicerade på dåvarande RightOn.net med titeln ’Against Perennial Philosophy’, även om det kanske blir lite av ett sidospår. Där tar han bland andra upp René Guénon, som möjligen är det namn som starkast förknippas med den perenniella skolan. Jorjani säger i den artikeln att Guénons perenniella filosofi inte alls är att betrakta som filosofi. För Guénon handlar filosofi om att nå insikt i en evig och oföränderlig vishet som inte är av mänsklig natur. För honom är inte Naturen ”öppen” för människan att påverka, utan istället determineras utfall väsentligen av eviga principer som ligger bakom kontingenta tillstånd, som exempel lagarna om tidens cykler, som börjar med en guldålder och slutar i en järnålder där människan har tappat kontakten med de andliga principerna, för att sedan börja om igen. Den typen av filosofi som Jorjani ägnar sig åt skulle för Guénon vara vad han kallar ’profan filosofi’ som bara är ett steg i riktningen mot att förbereda sig för att uppnå denna övermänskliga vishet (se kap 1 i The Crisis of the Modern World). Som vi just har sett, så har Jorjani en motsatt utgångspunkt. Naturen är ”öppen” och det är möjligt för livsformer att påverka dess konstitution. Kunskap är ett levande fält där människan kan trampa upp nya vägar och möjliggöra nya fakta genom att nyttja språket för att skapa och vidga sin värld. Det finns inga eviga sanningar a priori. För Jorjani är filosofi en fundamentalt anti-dogmatisk verksamhet. Beroende på var man tar sin utgångspunkt här så blir ideologiska projekt helt olika, exempelvis är Guénon traditionalist, medan Jorjani söker en framtida utopi. Jorjani vänder sig inte bara mot ”dogmatisk filosofi”, utan framförallt mot dogmatisk religion, eller uppenbarad religion. Framförallt är udden i Prometheus and Atlas riktad mot de abrahamitiska religionerna, vilket är en naturlig följd av Jorjanis ontologi. Jorjani förnekar inte att det kan finnas gudar, men menar att dessa är finita varelser precis som oss själva, även om de kan vara överlägsna oss på olika sätt, och det finns inget som säger att de vill oss väl. Tvärtom så verkar Allahs eller Jehovas överordnade mål vara att hålla mänskligheten förslavad, och på vilket sätt detta sker behandlas ingående i slutet av boken. Bland annat så gör Jorjani en mycket intressant tolkning av Exodus. Efter att ha följt hans resonemang så framstår miraklet i Fátima för hundra år sedan, som han tar upp, som allt annat än en positiv händelse. Den frigörelse från att leva i okunskap och slaveri under gudar som Jorjani uppmanar till är förstås intimt sammanbunden med den vetenskapliga revolution som innebär ett brott med det cartesianska paradigmet. Jag har här berört saker som jag uppfattar tillhöra kärnan i Prometheus and Atlas. För vidare genomgång av saker som tas upp så rekommenderas intervjuerna med Jorjani på youtubekanalen ’New thinking allowed’.
Prometheus and Atlas är en bok som reflekterar ett knivskarpt intellekt. Den spänner som sagt över en stor bredd av ämnen och idéer, men de är alla relevanta för att man ska se den större bild som Jorjani försöker visa för att läsaren ska förstå var vi står och vad som ligger framför oss. Här finns också mycket som Jorjani skulle kunna bygga vidare på i framtida böcker. En sak som inte stavas ut i Prometheus and Atlas är det politiska projektet, även om det mer än skymtas, men jag har noterat att Jorjani nu har släppt en ny bok som verkar göra just detta.
Dagens gästskribent, Simon Andersson, driver även en blogg.
Lämna ett svar till The Chamber Pot Avbryt svar