Vi ska bekämpa vänstern genom språket, det är hög tid att den dominans de åtnjuter över folks, däribland våra likasinnades, sätt att tänka, kommer till sitt slut. För vem kan egentligen ta en motståndare på allvar när denne säger ”m-m-men jag använder ju det här ordet för att beskriva er!”

Häromdagen, när jag läste en viss Per Svenssons artikel i Sydsvenskan angående Motpol, alltid en trevlig sällsynthet, var det en sak som slog mig efter att jag tragglat mig igenom hans tidstypiskt småsinta och halvarslat demoniserande plattityder; ingenstans i hela artikeln görs något som ens kan likna ett försök till att bemöta Motpols argument, idéer och teorier. Utan det enda han egentligen fokuserar på är det gamla vanliga, att stämpla Motpol med så många (givetvis mest felaktiga) etiketter som möjligt och redogöra, till den grad det krävs för att gemene vänsterfrälst läsare ska kunna känna sig extra upprörd, vilka ”kopplingar” den skribenten eller den av Motpol rekommenderade tänkaren, har till just den etikettsbefläckade rörelsen eller händelsen. I grund och botten handlar det såklart om att alla som sätter någon som helst vikt vid etnicitet eller folk kan direkt jämföras med att fysiskt utrota sex miljoner judar. Som Motpol förklarat flertalet gånger på utförliga och stundtals givande sätt, är sådana debattekniker sorgliga resultat av det rådande, anti-intellektuella politiska klimatet där etikett trumfar sakfrågor och vem som sagt vad är viktigare än vad som sagts. Det jag vill fokusera på nu är varför den här typen av idiotiska inlägg kan gå okritiserade hos de flesta i samhället förutsatt att de håller sig till rätt världsbild. Vänstern (en av nödvändigheten generaliserande term) dominerar vårat språk, och grunderna till denna totala dominans lades, som med så mycket annat, omkring det gudsförgätna året 1968.

När jag berättade om artikeln för en av min generation tillhörande vänsterbekant, som jag har spontana diskussioner med till och från, var dennes reaktion bland annat ”har du någonsin funderat på om dina åsikter kanske är för extrema? Att du faktiskt är rasist?” Här fick jag nu alltså en tes bekräftad på ett nästintill perfekt sätt; vänstern går på tomgång och det enda de förmår sig göra är att upprepa klyschor, floskler och etiketter på de mest förutsägbara sätt man kan tänka sig. För de kan skrika extremist eller rasist hur mycket de vill, inget av det bevisar ju egentligen att någon av oss har fel i en enda sakfråga, det bevisar enbart att de besitter den mentala kapacitet som krävs för att häva ur sig ord som allt som oftast slutar på ”ist”. De kan bedriva den här typen av låtsasdebatt utan några egentliga motsättningar från svensken (eller västerlänningen för den delen) eftersom hela samhället är anpassat efter deras världsbilder. Jag minns med viss ångest när jag för ungefär 1 år sedan stolt kallade mig sverigedemokrat och försökte debattera politiska motståndare vart jag än kunde hitta dem. För det mesta gick ”debatterna” ut på att motståndaren slängde ur sig epitet efter epitet som jag var tvungen att förklara att jag eller SD inte alls tillhörde. Såklart ville ingen lyssna på det, och i samma veva bidrog jag till att legitimera deras verklighetsfrånvända världsbilder genom att förhålla mig till deras sekteristiska ordförråd. Jag gav dem makt över mig i egenskap av att de kunde kontrollera vad jag fick och inte fick säga eller tycka, och pränta in vilka etiketter jag borde vara livrädd för. Jag lärde mig prata med de ordval som vänstern godkänt, och gav således upp innan någon debatt ens behövt börja.

Många i min ålder som noterat samma samhällsproblem som jag är tyvärr fortfarande kvar i denna situation av evigt distanserande. Jag kan inte skylla detta på dem själva, de har trots allt aldrig fått nys om några alternativ till vänsterns etiketter och ofelbara sanningar (dvs. åsikter), annat än möjligtvis ”svenskfientlig”, ”jämställdist” och dylikt. De, likt jag, har gått i skolan/går i skolan och har fått lära sig att de definitioner av saker och ting som vänstern satt är de enda sanna. De har endast erbjudits ”frihet” att tänka innanför de ramar som vänstern upprätthåller, och drar därför föga förvånande precis de slutsatser som deras Aftonbladet-läsande lärare hoppas att de ska dra. Det är med största obehag som jag ser på när övriga klasskamrater går i precis denna utveckling. Alternativ är här just nyckelordet till hur vi bör gå till väga med den grovt frustrerande situation vi befinner oss i. Liksom sidor såsom Fria Tider, Nyheter Idag, Avpixlat osv. kommit att kallas alternativ media, så behöver vi etablerade alternativ till de dominerade världsbilderna med deras tillhörande vokabulär. Vi måste först och främst visa våra meningsmotståndare, att när de ropar ”rasist”, ”fascist”, ”främlingsfientlig” etc. så betyder detta ungefär lika mycket för oss som det gör för dem när vi kallar dem kulturmarxister, oikofober eller PK-iter. Sedan måste vi se till att inte använda deras ordval annat än i rent exemplifierande eller satiriska syften, och att inte under några omständigheter legitimera deras världsbilder i form av att utgå från deras vänstervridna problemformuleringar och analyser.

Parallellt med detta kollektiva uppror mot våra meningsmotståndares tomma etiketter, bör vi utveckla deras ords alternativ och ideellt sett kanske till och med efterträdare. För att förtydliga så förespråkar jag nu inte ett framtida debattklimat där den enda skillnaden är att våra termer används såsom vänsterns etiketter används idag, hur bekvämt detta än skulle vara så skulle vi gå samma öde till mötes som 68-vänstern och förslöas intellektuellt. Vad framtiden, om vi lyckas ta hem denna kamp, ska bestå av är något jag för närvarande endast kan fantisera lite vagt om, fokus ligger här på hur vi ska ta oss dit. Tex. bör vi kunna lansera termen etnopluralism som ett alternativ till sådant som av vänstern för det mesta klumpas ihop som ”rasism”, och alltså samtidigt ge ett av våra viktigaste fundament en positiv mening istället för en enligt rådande konsensus negativ mening. Vips har vänstern helt plötsligt tappat ett av sina favoritargument. Vi bör även kunna lansera termer som heterofili (bästa jag kunde komma på) eller varför inte familjefrämjande som alternativ till vänsterns ”homofobi”. Och samtidigt kan vi göra tvärtom med de termer som vänstern ser positivt på; ge dem alternativ med negativ innebörd. Istället för ”accepterande”, ”medmänsklig” och ”tolerant” kan vi säga apatisk, etnomasoschistisk och självhatande. Ord som ”mångfald” kan vi till och med använda emot dem, genom att förespråka en värld av mångfald snarare än flera länder av mångfald, och påpeka hur de två är oförenliga.

Som ni ser handlar det hela om att bygga upp ett slags alternativt debattklimat där vi kan röra oss och diskutera utan att ständigt behöva förhålla oss till våra meningsmotståndares syn på vad som är rätt och fel. Om alla som vill ge sig på att debattera i samhället måste utgå ifrån att vänsterns världsbild är den enda rätta så ger detta föga förvånande ett enormt övertag till just vänstern, så pass enormt att de inte ens behöver använda argument och fakta utan kan klara sig fint på floskler, plattityder och halmgubbar. Men om vi däremot skulle lyckas etablera en alternativ världsbild där våra åsikter gynnas, på samma sätt som exempelvis Fria Tider på allvar lyckats etablera sig som en alternativ nyhetskälla, så blir debatten plötsligt betydligt mer spännande att engagera sig i. Och inte bara det, jag skulle rentav kunna ha översyn med det rådande samhällets grovt vänstervridna utgångspunkter, om ett framgångsrikt etablerande av våra utgångspunkter skulle kunna innebära total retorisk utklassning av vänstern när de inte längre kan retirera till sina substanslösa epitet. Se det som att vänstern spenderat allt de har på att bygga upp murar för att försvara dem, och på köpet försummat allt material ifall murarna mot deras förmodan skulle krossas. Murarna är absolut stora och skrämmande, men de är inte ogenomträngliga. Tar vi oss igenom, och det är jag genuint övertygad om att vi är kapabla till, så har vi plötsligt ett massivt överläge. Jag tror och hoppas att den tanken kan tjäna som inspiration när ni nu börjar bygga vår alternativa världsbild, för vi måste definitivt ha riktigt bra alternativa termer att sätta emot en vänster som tillåtits härja nästan gränslöst sedan långt innan jag ens var född.

Johan P.