”Att veta när man vet något och att veta när man inte vet något – det är kunskap”, lär Konfucius ha sagt. En insikt som många i det moderna samhället tycks sakna i tider där det är viktigare att tycka, lajka och demonstrera, än att läsa på, söka alternativa perspektiv, analysera och idka självkritik. Det är lätt att finna information idag, men desto svårare att sätta informationen i rätt sammanhang och landa i en avvägd slutsats. Som Konfucius sa är kunskap inte bara inmatning av information, utan även insikt om vad man inte vet. I sin debattartikel i Motpol den 11 juli demonstrerar Jonas Nilsson, student vid Försvarshögskolan i Stockholm, tydligt vad han inte vet om den geopolitiska konflikten som utspelar sig i Ukraina.
”Ryssland beskyller NATO för att placera sina baser provokativt nära dess gränser, utan den minsta självinsikten och förståelse för varför så sker. Till att börja med är grannländerna självständiga nationer som använder sin nyvunna frihet från Sovjetunionen till att distansera sig från björnen i öst.”, skriver han.
Nilsson verkar ha missat att friheten från den sovjetiska ”björnen i öst”, som nåddes för ett kvarts sekel sedan, inte bara åtnjuts av grannländerna – även Ryssland blev av med den kommunistiska ockupationsmakten, till förmån för en nationell demokrati som har visat sig vara mycket stabil under 2000-talet och vars utrikespolitiska linje i huvudsak kan beskrivas som “icke-interventionistisk”.
Washington och allierade har å sin sida pumpat in hundratals miljarder i Ukraina sedan muren föll, underbyggt två färgrevolutioner, tillsatt regeringar och installerat nya oligarkkretsar. Detta i ett grannland till Ryssland, 40 mil från Moskva och med en lång gemensam historia länderna emellan. Både det ryska och ukrainska folket har sina rötter i Kievriket, som omfattade såväl Kiev som Moskva.
USA har, sedan murens fall, även byggt missilinstallationer och flyttat fram sina militära styrkor till positioner längs med den ryska gränsen ända från norra Japan till Estland.
Att debatten kring Rysslands självklara respons på amerikansk intervention i Ukraina ens ska behöva föras säger det mesta om den världsbild som våra vänsterliberala, västerländska medier har lyckats hamra in. Och om den okunskap, samt bristen på insikten om densamma, som råder.
Hur ensidig och subjektiv denna världsbild är blir kanske uppenbart om man vänder på steken och föreställer sig att det var Ryssland som hade underblåst en statskupp i Kanada för att få landet att vända sig mot USA, samtidigt som Ryssland flyttade fram sin militär till den mexikanska gränsen, Kuba och Kanada. Inte ens Jonas Nilsson kan tro att vår politiska elit hade ryckt på axlarna åt en sådan realitet.
Genomgående i Nilssons artikel är också att han blandar ihop Sovjetunionen med Ryssland. Till exempel när han hävdar att “Ryssland lämnade formellt över Krim till Ukraina 1954”. I själva verket var det “Högsta sovjet” som fattade det tekniska beslutet att Krim skulle administreras av sovjetrepubliken Ukrainska SSR istället för sovjetrepubliken Ryska SFSR.
Som bekant existerar varken Högsta sovjet eller nämnda sovjetrepubliker idag.
Krims historia är i första hand rysk sedan 1783 då Ryska imperiet lyckades driva ut Ottomanerna efter en tre hundra år lång närvaro, under vilken Krim var en slavmarknad som slussade två miljoner européer från framförallt dagens Ukraina, södra Ryssland och Polen-Litauen. I huvudsak till Ottomanska riket. Slavarna var mestadels kvinnor och barn avsedda för sexuella ändamål. Mest attraktiva var finska barn i tioårsåldern.
Efter ett par hundra år som rysk halvö röstade krimborna med överväldigande majoritet för autonomi från Ukraina 1991 och senare för ett införlivande i Ryssland 2014. Med den nationalistiska principen om folks egen självbestämmanderätt som utgångspunkt är det svårt att argumentera för att Krimborna med tvång och mot deras vilja ska underställas en illegitim ukrainsk regering som har tillsatts genom en Washingtonunderstödd statskupp.
Om Krimfrågan är enkel så är dock konflikten i Luhansk och Donetsk mindre självklar. Lokalbefolkningen har förvisso alltid röstat ryskvänligt och de var tydligt emot såväl färgrevolutionen “Euromaidan” som statskuppen i Kiev. Men det finns samtidigt inget uppenbart starkt folkligt mandat för varken nya, självstyrande stater i regionerna, eller ett införlivande i Ryssland.
Konflikten i sydöstra Ukraina är en oönskad konflikt, framtvingad av Washingtons geopolitiska spel och vars enda rimliga lösning står utanför regionen. För Washington är Ryssland en geopolitisk motpol som kontrollerar omfattande naturresurser och utmanar det vänsterliberala elitstyret i Europa och västvärlden.
Nyckeln till en lösning ligger idag i Europa. Inget europeiskt land, i synnerhet inte i Nord-, Central- och Östeuropa, tjänar på konflikten med Ryssland. Det ligger i vårt intresse att relationen inte bara normaliseras utan också förbättras. Därför är det tragiskt att se den svenska krigshetsen mot Ryssland, som endast bidrar till att fördjupa den politiska konflikten vilket gynnar Washingtons intressen.
Jonas Nilsson menar att “aggressiva övningarna från Rysslands sida mot bland annat Sverige” bör bemötas med “ett ökat flygavstånd”. Ett intressant påstående med tanke på att Svenska Försvarsmakten så sent som förra veckan kunde dementera det problem med ryska kränkningar av svenskt luftrum som svenska medier har försökt hävda.
Flygvapenchefen Micael Bydén, till DN:
– I bland kan man uppfatta det som att ryssarna ofta kränker oss, men de är inte mer frekventa än något annat land.
Den offentliga svenska debatten om ”luftkränkningarna” är symptomatisk. När den anti-ryska propagandan går på högvarv får faktiska omständigheter stå tillbaka för myten.
”Ryssland är ett högerauktoritärt land där oppositionella medier tystas”. Trots att det ryska medielandskapet är betydligt mer pluralistiskt än det svenska, med en rad västerländska vänstermedier som, genom pengar från väst, har lyckats nå en oproportionerligt stort inflytande, sett till ryska folkets mer konservativa värderingar och politiska åsikter.
”I Ryssland dör oppositionella”. Trots att det är i det nya västerländska Ukraina som ett tiotal profilerade oppositionella plötsligt dog genom likartade “självmord”, bara inom loppet av ett par månader i början av året.
”Ryssland styrs av en liten elit, mot folkets vilja”. Trots att Putin har en av de högsta förtroendesiffrorna i världen och den ukrainska regeringen en av de lägsta. Dessutom har den senaste ukrainska regeringen utformats direkt på order från Washington.
Det kan så klart vara så att Nilsson anser att ändamålen helgar medlen och i egenskap av liberal därför vill bidra till hetsen mot ett av de främsta hoten från höger, mot en vänsterliberal, globalistisk agenda.
Men oavsett om Jonas Nilsson sprider mytbilderna av okunskap eller medvetet och ideologiskt motiverat, så ser undertecknad, i egenskap av konservativ och eftersträvande intellektuell hederlighet, det som sin uppgift att bemöta mytbilderna med oantastliga fakta och perspektiv.
Genom att alienera Ryssland från övriga kontinenten skapar makthavarna i väst en stor spricka mellan traditionellt sinnade i Europa. Detta är något som alla konservativt lagda måste motsätta sig. 110 miljoner mestadels konservativt lagda européer bor i den europeiska delen av Ryssland. Om Ryssland kom oss närmre så skulle det sannolikt leda till att den europeiska maktbalansen tippade över till höger. Låt oss kämpa för detta.
Sofia Lundberg, student
Lämna ett svar till Claes Avbryt svar