Häromdagen dök ett inlägg av Ivar Arpi upp i mitt Facebookflöde. Som vanligt var det i stort sett bra, förutom en försåtlig formulering som löd: ”viljan att hjälpa människor i nöd är en fundamental mänsklig egenskap”.
Som lite kuriosa då handlade statusen just under Ivars inlägg om Japan, som i stort sett helt vägrar att ta emot ”flyktingar”.
Under förra året hade Japan tydligen tagit emot 24 st. Betyder detta att japaner inte mänskliga? Att de är empatilösa robotar utan förmåga att känna för andra människor, Naturligtvis är det inte så. Tvärtom är det mer rimligt att påstå, att de är betydligt mer normala, och därmed kanske mer mänskliga än vi i västvärlden.
”Viljan att hjälpa” helt okända människor från andra folk är nämligen ingen ”fundamental mänsklig egenskap”, det är en anomali som enbart finns hos västeuropéer. De flesta folk är, precis som japanerna, etnocentriska. Om det är något som är en ”fundamental mänsklig egenskap” så är det att man alltid sätter den egna gruppens väl och ve i första rummet. Man gör det för att man vet att om man inte gör det så kommer man till slut att förlora och gå under i kampen mot de grupper som gör det.
Västeuropas befolkning har tyvärr under många decennier indoktrinerats att tro att ett värnande av den ens gruppens välstånd och säkerhet är något intrinsikalt ont. Att all form av etnocentrism alltid är av ondo och att det sant mänskliga är att vilja hjälpa allt och alla som råkar vara i nöd. Och vi har indoktrinerats att tro att alla andra folk i världen ser det på samma sätt.
Om ett arabiskt barn används som mänsklig sköld vid attacker mot en suverän stats gräns, så utgår västeuropeen från att det måste bero på att den som attackerar är desperat, inte på att vederbörande sätter gruppens intresse före det enskilda barnet. Om en oansvarig pappa sätter sin familj på en skranglig båt utan flytvästar, så utgår västeuropeen från att det måste bero det på att de inte har något annat val, inte på att pappan sätter sin lojalitet till klanen och stammen högre än lojaliteten till enskilda individer.
Det som för oss framstår som en omänsklig och irrationell handling, att offra ett individuellt barn för gruppens, stammens och klanens bästa, är bland många folk fullt rationellt och moraliskt acceptabelt. Att det är det beror på olika evolutionära förhållanden, där Europas folk i allmänhet och Nordeuropas folk i synnerhet, selekterats på basis av individualistisk humanism, när de flesta andra folk selekterats på basis av kollektivistiska klanförhållanden. Tydligast kan man kontrastera de mentaliteter som dessa olika selektioner gett upphov till, genom att jämföra ett känt arabiskt ordspråk med det kristna kärleksbudskapet, så som det förstås i dagens, degenererade västliga kristenhet:
Jag mot min bror, jag och min bror mot min kusin, jag och min kusin mot främlingen.
Det i grunden individualistiska kristna kärleksbudet, att du skall älska din nästa som du älskar dig själv, står i skarp kontrast till den egocentrism och etnocentrism som kommer till uttryck i det arabiska ordspråket. Det kristna kärleksbudskapet att du skall älska din NÄSTA som du älskar dig själv, har dessutom under de senaste 50-100 åren förfelats och förvridits till en liberal-socialistisk doktrin, där man har en plikt att älska ALLA som man älskar sig själv.
Därför står Europa idag moraliskt avväpnat inför de starkt etnocentriska människomassor som väller in över kontinentens gränser. Vill vi kunna överleva som nationer och folk finns det bara en möjlighet: att vi återfinner det sant mänskliga i vår natur: värnandet av vår NÄSTA, värnandet om den egna gruppen och värnandet om våra egna folk. Kan vi vinna tillbaka en sund och balanserad etnocentrism så finns det gott hopp för Europa; kan vi det inte kommer vår civilisation att gå under, så som så många tidigare civilisationer gjort förut.
Länk till Arpis Facebookinlägg: https://www.facebook.com/ivar.arpi/posts/10153411918541218
Lämna ett svar till EiSkogsNisse Avbryt svar