Detta är en fortsättning av ”Drömt II – Fortsättningen”, som i sin tur är en fortsättning av ”Drömt II – slump eller budskap”. Man bör ha läst båda dessa inlägg för att få någon som helst behållning av det här.

Som läsaren kanske drar sig till minnes lovade min farbror att återkomma när jag hade satt mig in i innehållet i det aktuella stycket. Två decennier senare har jag nu äntligen gjort min läxa, men att det skulle ha någon betydelse har jag knappt ens vågat hoppas.

Men faktiskt: han dök upp i en dröm för några veckor sedan. Detta är i sig anmärkningsvärt. Förutom den hastigt förbiflimrande påhälsningen i höstas, efter att jag rent konkret tagit tag i ärendet, har han hållit sig borta. Sedan ”bokdrömmen” för tjugo år sedan har det varit tyst, tills nu, detta trots att jag under årens lopp funderat av och till kring hela saken. Min farbror håller således sitt löfte, i alla fall vad gäller tidpunkten.

***

Det är vinterkväll och jag befinner mig i ett hus i ett typiskt, svenskt villasamhälle, kanske bor jag där. Det knackar på dörren, jag går och öppnar och där står han, minsann! Han ser yngre ut än tidigare och verkar vara vid god vigör. Denna gång reflekterar jag inte över att det skulle vara något övernaturligt med hans närvaro, men en smula överraskad blir jag. Vi hälsar på varann i farstun och han hänger av sig sin ytterrock och stiger in.

I nästa scen sitter vi vid ett bord och dricker kaffe. Det är nu ljust ute. Kanske är vi kvar i huset eller så är det en restaurang och sannolikt på andra våningen. Eventuellt övriga personer i rummet är otydliga. Vi pratar helt kort om mitt politiska engagemang. Min farbror verkar intresserad och positiv och jag känner mig uppmuntrad. Deutz’ bok berörs dock inte.

Drömmen blir därefter suddig. Vi står plötsligt i en folksamling inför ett stort och viktigt rådslag. Det är förväntan i luften, men inte oro. Sedan vaknar jag.

***

Att han härmed har återupprättat kontakten är helt klart, om än inte på den plats han förutskickade i bokdrömmen. Det vemod som präglade de tidiga drömmarna om honom är borta och han känns nu mer som en potentiell mentor, någon att lita på, men med en något oklar agenda.

Kanske är min tolkning av bokavsnittet alldeles riktig, att vi måste söka efter ett helt nytt ledarskap för vår vilsna och utsatta kultur. Det kanske inte finns så mycket att tillägga om det och måhända går ”kommunikationen” med min farbror spöket nu in i en ny fas.

Vi får väl se.

//Nilrik